Emma fortsätter att rapportera:

Jag har nu varit ute i skogen och pulsa i snö, på jakt efter en julgran (bilder kommer visas här inom hyfsat kort). Jag har shoppat i Kristinehamns innerstad. Fikat på Ejes. Skottat snö. Täckt mina kläder av ett tunt, men tätt, lager katthår. Tagit kort på snötäckta katt i snö, katt i fönster, katt på matta. Jag har tänt kakelugnen (nästan) hlelt själv. Jag skulle ha huggit ved, om det funnits en huggkubbe. Om ett tag ska jag äta lutfisk, ärtor, potatis och vitsås. "Titta" på Bingolotto. Tända kakelugnen igen. Lägga in massa bilder på min hårddiska med hjälp av min systers MacBook. Och eventuellt lyssna på lite julmusik.

Emma rapporterar:

Packningen gick bra. Sj kom, typ, i tid. Snön ligger vit. Vårdcentralen i Kristinehamn är besökt. Sillen är äten. Det verkar ju gå bra det här.

Men lite stålkvinna är jag ändå

I natt (igen) fick vi (som följer denna blogg slaviskt) smaka på Emmas nyaste ovana. Kanske kul för oss, men mindre kul för Emma. Dock har den där Emma lovat sig själv (och mig) att aldrig radera ett publicerat blogginlägg (såvida inlägget inte bryter mot lagen).

Så får det vara.

Idag ska jag packa. Det är inte min favoritsyssla. Dock ska jag försöka att inte ta det på så stort allvar. Och det brukar jag ju vara ganska bra på.

Jag läste precis detta inlägg, och tänkte både på att jag själv ska ge mig i kast med SJ i morgon och på att kvinnan gjorde sig färdig och packade det sista på 16 minuter. What the fuck!?

Det är bara att välja.

Ibland önskar jag att jag var mindre ensam. Och att jag fick svar, när jag använde min telefon.

Och ibland är det jävligt gött att sova själv.

Diciplin. Not found.

Det jag behövde verkade vara sömn och några dagar utan press. (Eller en bra natt utan sömn) Hur som helst känner jag att jag kan tänka mig att fortsätta leva ett tag till. Jag ger inte upp så lätt!

Idag ska det göras saker på riktigt. Tyvärr är jag fortfarande långsamt, så vi får väl se hur det går.

Jag började (typ) i alla fall min dag med att köpa färska räkor. Av min Jenny. Jag har aldrig köpt färska räkor förut. Och i synnerhet inte av min Jenny.

Nej, jag har fortfarande inget vettigt att dela med mig av. Så frisk är jag inte.

Ett konstaterande:

När man ligger hemma och är allt annat än i form blir det lätt att man inte har något att skriva. Precis så är det nu.

Så mycket tid, så lite energi

När jag i morse, på väg från vårdcentralen, tänkte handla lite mat blev jag påmind om min dröm. Jag är fortfarande inte van vid att jag har sådana. I natt packade jag och min familj väskorna för att bege oss till närmaste skyddsrum. Varför vet jag inte.

Längre än så här blir det inte just nu.

Emma och den ohållbara läkarkontakten

Jag kan inte påstå att jag tar mig själv på allvar mer, när läkaren än en gång upprepar att det handlar om tankekraft och "vi måste bara kämpa oss genom den här jobbiga perioden".

Vi? Period? Kraft? Bara?

Och sedan får hon mig att lova att städa lägenheten. Jag tror inte vi förstår varandra.

Emma och den ohållbara livsstilen.

Nu undrar jag varför jag inte gått och lagt mig. Och varför jag inte hängt upp all tvätt. Och varför jag inte duschat. Och varför jag inte ätit. Och varför allt ska vara så jävla svårt.

Men framförallt undrar jag varför det måste vara tisdag i morgon. Jag är rädd för tisdagar. (Jag är rädd för alla dagar)

On the other hand; jag är ju i alla fall aktiv här. I brist på muskeltonus.

En parentes, typ.

Min blogg är ungefär lika fräsch som mina gamla kuddar mamma bad mig slänga. Men jag slängde aldrig kuddarna. Och min blogg förblir grå.

Det går långsamt, o så långsamt.

På vägen hem från jobbet gick jag genom Nordstan. Det brukar inte vara så angenämt, men jag behövde byta en liten väska. Och när jag ändå var där kunde jag ju lika gärna köpa lite underkläder. Jag hamstrar. Man vet aldrig när man är fattig student igen.

Jag är mycket trött på denna smet som omger mig. Och blir lite ledsen när jag känner hur litet Göteborg är. Har jag glömt något? Det har jag nog. Tappat bort något. En stadsdel kanske. Eller min vilja. Eller varför inte några viktiga papper, det är ju alltid lika trevligt att tappa bort.

Just nu behöver jag bryta mönster. Men jag är för disträ för att se några, och jag är på tok för trött för att bryta. (Min farmor sa att jag har ett brutet ben i huvudet)

Vart köper man en bitring? Och då menar jag inte en, så kallad, vuxenleksak, utan en sådan som barn har när deras tänder växer. En sådan behöver jag. En helt vanlig bitring. Leksaksaffär? Babyaffär (en affär där man köper bebisar? (hur ska man stava 'bebisar'?))? En vanlig mataffär?

Från lördagens julfest:

"Nu säger jag inte det här för att jag är gubbsjuk. Och jag är inte så berusad heller. Bara lite salongs. Men du är alltid så stilsäker. Din kläder är bara... Ja, jag vet inte hur man säger, men dina outfits är väldigt stilsäkra."

Någon timme senare.

"Nu är jag full och du ser ut som en pralin."

(Citaten är en rekonstruktion, och på grund av en ordentlig fylla mellan citststillfället och nedskrivningstillfället reserverar jag för eventuella fel.)

Okej, vi kan ta en demon

När jag, för ungefär ett år sedan, skaffade min telefon tyckte jag att den var lite svår att hantera. Vilket också ledde till att min fylleaktivitet på telefonen minskade drastiskt. Nu har jag lärt mig att hantera den ganska bra, men fyllehanterandet är fortfarande svårt. Det kan man ju tycka är bra. Det blir ju inte många fyllesms. Däremot är den ganska enkel att ringa från. Även i mycket berusat tillstånd. Vilket i natt ledde till några fyllesamtal. Och med några menar jag att jag ringde samma människa fem gånger. Han svara ingen av gångerna. Det berodde på att han sov, som sig bör klockan väldigt sent på natten (eller ganska tidigt på morgonen). Men inte tänker jag "jaha, då ska jag kanske lägga ner telefonen". Nej, jag talar, tydligen, in tre meddelanden. Tre långa meddelanden. För detta har jag redan bett vederbörande om ursäkt, men skulle det vara så att han råkar läsa detta vill jag ta tillfället i akt att säga: ooops.

Dags att byta till en lätt smsad telefon?

Idag säger vi nej till demoner.

När man vaknar halv tolv hoppas man ju att man är nykter. Det var man inte. Och såhär dagen efter vill man inte veta vad det intalade rötbrevlådemeddelandet innehåller.

(Datorn tycker att "röstbrevlådemeddelandet" kanske kan vara "informationsmeddelandet", men jag tror (eller hoppas) inte jag gav så mycket information)

Å andra sidan är jag ung nog att komma undan med det mesta. Praktiskt.

Förberedelser igen (eller: När nagellacket torkar)

Nu sitter jag här och väntar på att naglarna ska torka igen. Ständigt detta nagellack. Rött som vanligt.

I övrigt har detta varit en mycket bra dag. Ingen huvudvärk. Sol. Lite lättare steg än vanligt. Jag är oerhört nöjd. Speciellt med tanke på att jag hittade mig en mycket fin fjäder. Billig var den också. Nu sitter den, inte så klädsamt, i en lampa. En vacker dag ska den sitta i mitt hår. Mycket mer klädsamt. I håret idag hittar vi bara några små fjädrar.

Jag är oerhört nöjd. Nästan upprymd. (Stod visserligen med som biverkning, men det kan vi låta bli att tänka på)

Innan jag hinner skriva fler gånger hur nöjd jag är, eller börjar räkna upp vad jag införskaffat mig idag, ska jag avsluta detta. Och fortsätta med ansiktet.

(Jag är nöjd)

Avslutning

Det här är tänkt som en avslutning på dagen, men klockan råkade bli över tolv. Trots det kör jag på som om det regnade.

Jag har inget revolutionerande att avsluta med, och kommer inte sammanfatta allt som hänt. Däremot vill jag minnas förra fredagen, som avslutades med en av de bästa kvällar jag någonsin haft. Så nu ska jag tvätta bort mitt smink, ta av mig alla strumpbyxor, krypa ner i sängen och tänka tillbaka en vecka.

Jag vill bara säga...

... att min farmor är världens bästa farmor. Alla kategorier!

På fredagar kommer man ikapp. Har jag hört.

Jag är inte så aktiv här. Jag har mina hästar på någon form av bete. Kanske grönbete. Kanske annat bete. Vilket får mitt huvud att vilja explodera av fysisk huvudvärk (att föredra framför psykisk).

Tyst för mig själv upprepar jag "inga verkningar utan biverkningar".

Nu kan jag också passa på att dela ut ett pluspoäng till allmänsjukvården. Jag är på väg åt rätt håll igen. Ser ljuset i tunneln och så vidare. Eller hade sett ljuset i tunneln och det inte flimmrade så för mina ögon.

Är det nu jag borde ta fram mina glasögon?

Oj. Glasögonen är nu på, och det var helt klart rätt beslut. Flimmret har återgått till normal nivå. Skönt. Plusspoäng till glasögonen.

Jag kan ha blivit lite kär i Herta Müller igår. Men det är ingenting jag direkt vill tala högt om. Då hon inte alls är min typ egentligen. Kunde tyvärr inte hålla mig vaken till hennes tal, så strax ska jag få det till livs via den eminenta siten youtube. Detta ser jag fram emot.

Söndagens otippade (med betoning på otippade) med mera:

Igår höll jag på att snubbla över en barnvagn. Det var för att jag var upptagen med att fundera på vad barnvagns-chauffören viftade åt. När vi (jag och Jenny) gått förbi, utan att någon skadats, viskar Jenny att det var Håkan Hellström. Haha, sa jag, det kan det ju inte varit. Men hon var säker. Och jag tror på henne. Med andra ord höll jag på att krocka med Håkan Hellströms barnvagn (med mycket gullig unge i), eftersom jag var upptagen med att fundera på vad Håkan Hellström viftade åt. Utan att se att det var Håkan Hellström. Och jag som trodde att jag var medveten om min omgivning.

När jag gick av buss nummer ett (det är inte nummer ett, men det är min första buss på morgonen) i morse var det någom som sa hej till mig. Och log lite skrämt. Jag tror han brukar åka samma buss som mig. Men vart viljan att säga hej kom ifrån, vet jag inte. Jag såg nog mest paff ut, och trängde fram någon form av svalt leende.

På samma buss vilade jag mina ögon på en mycket stilig karl. Han verkade vila sina ögon på sin Ipod, och på mig. Det var trevligt. Jag slapp sova.

God natt. Eller tvärt om.

I många avseenden är han perfekt. I avseenden där andra inte kommer i närheten. Men jag vet att han i andra avseenden är allt annat än perfekt. Kanske i avseenden där andra är det. Hur ska man då komma vidare?

Jag har funnit min gud...

... och det var burlesk.

Förberedelsestadiet

Som den enstöring jag (ofrivilligt) blivit ska jag gå på klubb själv. Nervöst är det. Ändå känns det ganska naturligt. Gör inte alla det någon gång ibland?

Nu torkar mitt nagellack, därför fick jag en stund över till detta. Egentligen har jag inget att dela med mig av. Jag får väl dela med mig av sådant jag inte ska dela med mig av. Som till exempel att jag har ont i magen (nervositet eller mens). Och att jag har vatten i öronen.

En sak jag faktiskt kan dela med mig av, som kanske till och med kan vara av intresse, är lite information angående adoptioner. Informationen kom jag över från en kollega som går i dessa tankar (det är alltså inte jag som är sugen på att skaffa mig en parvel). Följande saker vet jag om adoption: det tar ungefär tre år (!) att få sin unge, det kostar över 100.000, är man över 40 när man ansöker om adoption måste man gå med på att eventuellt ta emot ett sjukt eller äldre barn. Dessa tre fakta gör mig lite upprörd. Hur tänkte de där?

Nu har mina naglar torkat. Tror jag.

Mensen tillhanda

Men för fan! Hur tänkte du nu?

Nu kör vi!

Det gick inte så jävla bra i morse. Eller, det beror ju på hur man ser på saken. Jag sitter på jobbet. Jag är till och med sminkad. Pluspoäng till Emma. Minuspoäng till sängen som inte sköter sig.

Jag är ofta i valet och kvalet vad gäller vilken typ av bloggande jag ska ägna mig åt. Skulle tro att jag dryftat mitt dilemma tidigare. Kvalitet eller kvantitet? Seriositet eller oseriositet? Privat eller allmänt?

Nu börjar jag verkligen tröttna på mina polisonger. Varje dag är en dag närmare borttagning. Jag undrar bara när borttagningen kommer ske (en vacker dag?). Och än mer undrara jag hur borttagningen kommer genomföras. Vax?

Emma och den rågade bägaren

Jag var på vippen att kanske börja tro på någon form av övernaturlighet, men nu kan jag säga att det är kört. Jag bjuder här med in någon, som kan försvara sin "gud" eller högre makt, till ett samtal med mig, och eventuellt några kollegor. Time for some explanation!

Det är ju tur att jag tror på mig själv i alla fall (sa hon som hade huvudet under armen)

Just nu känner jag att jag väldigt gärna vill tro på övernaturlighet (naturlighet är ju så tråkigt). Tyvärr har jag svårt för det.

Kan någon bistå med ett övertygande argument varför övernaturlighet är lika naturligt som naturlighet (fast kanske lite roligare)? Tack på förhand!

Vad är undernaturlighet? Siliconbröst? I så fall tror jag inte på undernaturlighet heller.

Och jag tror inte på fula ord. Men det har jag nog redan avhandlat. Vill ju inte verka tjatig (även om det är precis vad jag råkar vara).

Sammanfattning

Men, P3, sluta genast spela Darin!

I lördags gjorde jag ett hål i mitt öra. Ett till, alltså. Jag är mycket nöjd med det hålet. Inte visste jag att jag skulle få plats med så många hål i mina små öron.

I söndags hörde jag inte av mig till folk jag borde ha hört av mig till. Och som jag faktiskt vill höra av mig till. Vi kan väl säga att det är typiskt mig.

I dag hämtar jag min kamera. Min nya kamera. Min lilla kamera. Jag tror att det ska göra mig nog glad för att städa lite. Jag tror det. Eller i alla fall diska. Eller i alla fall gå och lägga mig lite senare än klockan nio.

Hur kan man kontrollera att en man inte haft sex med en annan man det senaste året? Och hur kom de fram till vad som faller inom ramen för "sexuellt riskbeteende"? Jag bara undrar.

I fredags var jag på bio. Min tanke var, och är fortfarande, att ge ett utlåtande. Det kanske kommer i veckan. Vem vet.

Morgon-sågning och ett litet glädjeskutt

Jag är väldigt glad att det är fredag idag. För i kväll behöver jag inte gå och lägga mig klockan nio. Och i morgon behöver jag inte gå upp klockan fem. Eller klockan halv sex. Eller ens klockan sex. Fördelaktigt indeed.

I morse åt jag frukost. På väg åt rätt håll? Dessutom har jag hudlotion i näsan. Har man inget intressant att göra, får man skapa sig något (inte alls ett snyggt ordspråk).

I går, under lunchen tror jag, tittade jag lite på den däringa siten YouTube. Jag tänkte att jag skulle hänga med i svängarna och kolla på lite omtalade musikvideos. Jag började med Shakiras "She Wolf". Låten är bland det sämsta som går på två ben (?) och jag hoppades att videon skulle fylla i en och annan lucka. Att jag kanske skulle förstå vitsen med låten när jag såg videon. Hade hoppats på någon form av glimt i ögat, provokation eller annat intressant. Tji fick jag. Videon var bland det mest meningslösa som går på två ben. Grattis, Shakira, du har lyckats kombinera en av de sämsta låtar jag hört med en av de meningslösaste videor jag sett.

Och min åsik betyder väldigt mycket i dessa sammanhang.

Emma svarar på P3-frågor

Jag satt och lyssnade på p3's förberedande intervju inför Fredagsflörten. Där skulle veckans singel beskriva vilken typ av killar hon ville ha. Och eftersom arbetsuppgiften jag för ögonblicket hade för handen var ganska monotont tog jag tillfället i akt att besvara frågan själv.

"Vilken typ av killar söker du?"
För det första vill jag inte påstå att jag söker. Söker är en aktiv handling. Jag är passiv. För det andra tror jag inte det finns någon typ av killar (och skulle det finnas det vill jag nog inte ha den typen). Men bortsett från detta. Hypotetiskt. Den första egenskapen som dyker upp är 'lite smått störd'. Och nästa egenskap jag tänker på är 'intensiv'. Om nu det ens är egenskaper vet jag inte, men det ger ju en ganska speciell bild. Och med tanke på den bilden tror jag att jag ska hålla mig singel. Ett bra tag till.

Dagens efterlysning

Jag kan ha skaffat mig ett storhetsvansinne. Jag tänker att det finns värre vansinnen att ha. Och jag tänker att det inte är så farligt så länge jag använder det varsamt. Det kanske till och med kan vara bra att ha.

Därför behöver jag nu tips på vad man kan göra med ett storhetsvansinne.

Dessutom har jag hittat ett otroligt sötsug. Någon som tappat det? Återfås mot beskrivning.

Jag vill inte hypa i förtid, men snart är det helg

Igår gick jag och lade mig klockan åtta. Är jag piggare idag? Var det lättare att gå upp i morse? Somnade jag mindre på spårvagnen? Nej. Tänk för att det är precis som alla andra mornar.

Nu är bara frågan; ska jag ge upp?

(Följdfråga: hur gör man när man ger upp?)

För att bryta ett mösnter kan jag dela med mig av mina funderingar i duschen i morse. (Det var inte alls så gemytligt som det låter) Dessa funderingar började gro under en msn-konversation här om dagen, men i duschen fick jag lite av en aha-upplevelse (har inte med det norska popbandet att göra (även om jag nu fick deras dänga på hjärnhinnan)). Jag har ju länge tänkt att jag gärna skulle göra mer spännande saker själv, men vågar inte riktigt. Jag vill våga, för att jag tror att jag är en sådan människa som trivs med att göra spännande saker själv. I duschen tänkte jag på precis detta; att jag vill våga vara mer själv. Och funderade på varför jag inte vågar. Då dök en ny tanke upp i mitt huvud; jag kanske inte alls vill våga göra mer saker själv för att jag tror att jag skulle trivas med det, utan för att ingen annan vill göra det med mig.

Ja, god morgon, Emma.

En eller två funderingar tillhandahålls

Hur mycket kan jag anpassa mig efter andra utan att bli någon annan? Och hur i helvete vet man när man är sig själv?

Är detta några första tecken på en personlighetskris eller tydliga tecken på att det gått lite för långt lite för länge och jag är ganska körd?

Shape up!

När energin är på noll är det svårt att inte tala om för folk att "HÅLLA KÄFTEN". Så är det.

Ibland kan jag bli lite ledsen för att folk inte ser ut som de låter att se ut. (Har ingenting med den tidigare meningen att göra) Folk sitter där, på sin sida microfonen (stavas det så?), med sexig röst och roliga kommentarer. Folk sitter där och låter helt underbara. Och sedan hittar man en bild. Allt blir lite förstört då. Stalking är inte alltid bra.

Igår hade jag glittriga tights på mig. Idag är jag osminkad. Jag tror jag behöver se över min image lite. Såhär kan vi inte ha det!

Har inte vintermörkret gått till överdrift när det skymmer klockan ett på dagen? För en gångs skull hoppas jag på att det är mulenheten som spökar. Om nu något absolut måste spöka, alltså.

Bättre bitter än apatisk. Det har jag alltid sagt.

Det här funkar inte. Verkligen inte. Och jag vet inte vad jag ska åt det. Så som vanligt tänker jag på annat (vilket jag ju faktiskt är väldigt bra på).

Tyvärr var jag för trött i morse för att tänka på något alls. När jag väl kommit upp. Ganska så väldigt för sent. Kände jag att min hjärna inte var så kapabel. Till något. Inte heller detta. Uppenbarligen.

Kanske ska jag sova lite mer nästa natt. Eller en annan natt. Kanske ska jag göra ytterligare försök att drömma om mandelbiskvier.

Emma har målat in sig i ett hörn

Kanske att detta väcker viss nyfikenhet.

Kort och gott (utan gott) från Emma i lunchtid

Sedan sist har jag utvecklat en ganska gedigen magvärk. Varken lämpligt eller kul. Det är ju tur att man är den stålkvinna man är. Stålkvinnor delar gärna med sig, därför ska denna stålkvinna lämna blod i veckan. (Så nu var det svart på vitt och går inte att komma undan)

På väg in i snöstormen

Jag kan inte påstå att jag är så nöjd med det faktum att de är måndag. Och än mindre nöjd är jag med det faktum att jag inte ligger i sängen just nu. Missnöjd, men inte förvånad.

Förvånad är jag dock över gårdagen. Den började någonstans i Danmark, gick via Ullared, och avslutades med datorn i knät i min säng. Det som var mest förvånande var det tidiga telefonsamtalet. Jag visste inte om jag skulle skratta och gråta. Så jag åt frukost istället. Så här i efterhand vet jag fortfarande inte om jag ska gråta och skratta. Det märks väl så småningom.

Hej Bullen!

Jag har ett problem. Det är ett ganska komplicerat problem, men jag hoppas att ni kan hjälpa mig. Det är så att killar gärna vill ligga med mig, och jag vill gärna ligga med vissa av killarna. Problemet ligger i att det inte verkar finnas någon som vill göra annat än just ligga. Det vill visserligen inte jag heller, men jag behöver veta att någon kan vilja något mer än bara ligga. Jag skulle alltså behöva ha någon som är olyckligt kär i mig. Vad ska jag göra?

Från Anonym

(Och som vanligt är det inte tjejen i filmen som har skrivit brevet. Det är heller inte tjejen i brevet som skrivit brevet. Och ingen av dem är jag. Det är en kompis kompis. Eller en kompis kompis mammas vänninas dotter. Alltså inte jag.)

(Men om ni skulle sitta där och vara olyckligt kära i mig skulle det ju var kul att veta (det är okej att vara anonym))

Efter ett vaknande på helt andra sidan

Idag bär det av till Utlandet. Jag tycker att Utlandet verkar väldigt trevligt, så jag är lite förväntansfull. Jag har också hört att de har billig alkohol i Utlandet. Och det vet vi ju alla vad jag tycker om. (Ja, alla vet vi vad jag tycker om)

För ett tag sedan bytte jag radiokanal. Och eftersom min kollega jag delar radio med inte har varit så mycket närvarande ett tag har jag inte behövs motivera mitt byte. Motivationen skulle nog ha varit någon form av uteslutningsmetod. Men nu börjar betydligt bättre motivationer växa fram. Jag är redo att försvara mitt val av radioanal. Så come on, bara!

Jag tycker att det är ganska kul att EU's nya "president" låter precis som Dracula. Det livar upp stämningen. (Mindre kul är det att han är Kristdemokrat (fast jag ska ju inte hålla på med politik här, så egentligen bryr jag mig inte))

Kolla, hon lever!

Jag är disträ. Mycket disträ. Jag har varit disträ förr, men nu har disträheten nått nya höjder. Det vore ju trevligt om jag kunde hitta några fördelar med att vara disträ. Enklare än att sluta vara det. Några förslag?

Dessumtom är jag trött, lite irriterad på mig själv, en smula hoppfull och stressad. Man skulle kunna tro att det är tisdag.

Mina reaktioner förvånar mig. Då menar jag inte de som har med disträandet att göra. Eller tröttheten, eller irritationen och så viddare. Just nu är det musiken som förvånar mig. När började jag digga till hiphop? (Vad är hiphop? (Jag tycker att det begreppet låter som ett skämt. Är det ett skämt?)) Och när började jag uppskatta skränig, stökig rock? Igen. Jag som trodde att jag blivit lugn och sofistikerad. (Ville jag bli lugn och sofistikerad?)

Jag trivs inte alls med att inte längre vara en övermänniska. Inspirationen måste återvända snarast. Annars kanske det blir för sent. Annars kanske jag för alltid kommer vara vanlig. Hemska tanke!

Dagens andra konstaterande:

Högskoleprovet är inte medelvärdesprovdeltagerens kopp med te heller.

Dagens konstaterande:

Högskoleprovet är inte min kopp med te.

Uppväckt. Lite i alla fall.

Jag och min kollega Bibbi (härlig kvinna) pratade lite löst om feghet. Jag sa att jag ju är väldigt feg, så jag ska väl inte säga något om andras fegheter. Då kollade Bibbi konstigt på mig och sa att hon kunde räkna upp ganska många saker jag gjort som pekar på motsatsen (två exempel vad min "möhippa" i nakenklänning och min snabbresa till stockholm).

Jag tänkte då efter lite. Det händer ju att jag gör sådant. Tänker efter, alltså. Och då kom jag lite till insikt. Kanske är jag inte väldigt feg. Kanske är jag bara lite feg. Och lite bekväm. Men inte mycket. Inte väldigt. Bara lite.

Kanske var det precis vad min dröm ville säga mig. Om man nu tror att drömmar kan vilja säga något.

En av få drömmar

När jag tog bort överkastet och gick och lade mig igår, alldeles för sent, anade jag föga vad drömmarnas land skulle bjuda på. Jag vet inte om jag sagt det tidigare, men jag kommer oerhört sällan ihåg mina drömmar numer. Det är väldigt synd, då jag misstänker att de är ganska fantasifulla.

Ibland händer det att jag faktiskt kommer ihåg vad jag drömt. Dock brukar det vara ett dåligt tecken; det är inte de mysiga och fluffiga drömmarna jag minns.

I natt lyckades jag drömma om min enda djurfobi; kackerlackor. Och det var inte en liten kackerlacka, utan mängder av ganska stora kackerlackor (varje gång jag skriver 'kackerlackor' ryser jag). Kackerlackorna kröp upp ur min soffa. Och sprang runt på mitt skrivbord. Efter att ha sprungit och skrikigt i panik, gåritit svurit, kastat saker lyckades jag komma till sans. I drömmen lyckades jag alltså komma till sans och inse att dessa äckliga djur, dessa kackerlackor, var ju bara djur. Jag övervägde att slå ihjäl dem på fläcken, men mindes då historier om hur kompisarna kommer på begravning och hur de lever även ihjälslagna (zombie-kackerlackor?). Därför bestämde jag mig för att hålla dem levande i väntan på bättre lösning. Jag hämtade alla burkar jag kunde hitta i köket och jagade in en kackerlacka i varje burk. Någonstans under detta jagande vaknade jag.

När jag vaknade var det bara paniken jag känt innan jag kom till sans, jag mindes. Det var inte alls kul att vakna till kackerlackspanik. Efter att ha funderat lite insåg jag att jag faktiskt överkommit min rädsla i drömmen. Jag hade lyckats fånga in kackerlackor i burkar. Lite stolt blev jag.

Från övermänniska till vanlig människa

Ibland blir jag bara så less på mina ord. Alla är utslitna och tråkiga. Inspirationen är död och jag har blivit en vanlig människa. Om detta är bra eller dåligt har jag svårt att säga för ögonblicket. Vi får väl se vad läkaren säger. Om hon nu säger något.

Ganska snart har inte inträffat, jag har bara en fråga.

Får man tycka illa om Lotta Bromé? Får man, till exempel, tycka att hon låter självgod och arrogant? Eller att hon är tjatig och torr?

Jag säger inte att jag tycker så. Jag säger heller inte att jag inte tycker så. Jag bara undrar. (Och har nu bytt radiokanal)

Brösttofsar och tårtor

Jag har inte tid med detta. Och kanske inte riktigt lust. När jag får tid och lust återkommer jag. Antagligen ganska snart.

God natt, så länge.

Kort lägesrapport (som om jag någonsin gett någon lång sådan):

Teatarföreställningen Publiken, på Göteborgs Stadsteater, gjorde intryck. Kanske till och med lämnade avtryck.

Det handlar inte om bra eller dåligt.

I morgon eller på lördag lämnar jag staden Göteborg för att besöka rikets huvudstad. I bagaget kommer det finnas morgonrock, klackskor, extra bh och en spänd förväntan.

Tillbaka är jag på söndag. Fattig och värkande.

Fredrik Reinfeldt/Regeringen tillhanda:

Hej Fredrik/Regeringen!

Jag har ett förslag som skulle underlätta livet för många människor i vårt fantastiska land.

Det gäller de som lider av den mycket negligerade sjukdomen Beslutsångest. Jag anser att det borde vara slut med att diskriminera de lidande i denna grupp. Erkänn Beslutsångestens existen och ta fram en handlingplan för att underlätta livet för de lidande.

Självklart har jag ett förslag på hur man skulle kunna underlätta livet för någon med sjukdomen Beslutsångest. Förslaget består i att tillhandahålla en tjänst, som självklart är mycket subventionerad eller gratis, för de drabbade. Tjänsten består av en människa som kan bistå i beslutfattandet. Tjänsten bör finnas i olika nivåer, allt från någon att ringa och använda som bollplank, till en personlig totalitär beslutsfattare som ska vara med i alla situationer där det kan behövas.

Jag hoppas att detta förslag är av intresse och att ni inleder en utredning angående sjukdomen Beslutsångest.

Med vänliga hälsningar

Emma Lennström

Mitt i röran

Det hade varit intressant om jag hade räknat hur många gånger jag har "det man inte har i huvudet..." under min tid på detta företag. Nu känns det lite sent. Typiskt.

I natt har jag sovit på saken. Närmare bestämt en lapp där det stod "ska jag åka till Stockholm?". Jag vet inte om det berodde på lappen, men jag sov rusktigt dåligt. Kan man få någon form av dispans för beslutfattande? Kanske något motsvarade till en lapp som talar om att man får parkera på handikapparkering. Jag tror att det blir till att rikta sig till ansvarig på området...

Det är nu man är glad att vara på rätt sida fönstret

Jag längtar efter mitt te. Och min säng, självklart. Men mest mitt te. Och mina stearinljus. Även texten i boken som ligger i tygkassen bakom mig.

Nu står det att det dött massa människor i denna förbannade influensan. Jag kan inte ta det på allvar. Är det bra eller dåligt?

Hur kan man förbjuda folk att titta på något? Rent praktiskt, menar jag. Hur kan man straffa någon? Och vet vem det är som ska straffas? Och hur ser bevisningen ut?

Idag känns min ryggrad tydligare än vanligt. Är det bra eller dåligt?

Mycket text en måndagsmorgon

Igår fastnade jag framför tvn (fastnadet började vid tolv på förmiddagen och slutade vid halv tolv på kvällen). Det sista jag fastnade framför var en amerikansk drama/romantisk-komedi. Det är inte min favorit genre, kan vi säga. Men jag försökte skjuta på sänggåendet så länge som möjligt. Torts att filmen inte var bra, eller ens särskilt avkopplande, gav den upphov till en fundering. Eller reflektion.

En av huvudkaraktärerna var en person med näst intill oändlig makt inom sitt område. Det var någon form av absolut makt genom rädsla. Och även genom kunnande inom sitt område. Denna typ av mektpersoner dyker upp rätt som det är i amerikanska serier och filmer (kanske även i produktioner från andra länder?). Ofta är det en person som har all makt. Och mängder av människor som följer denne maktperson utan att reflektera över varför (bara det är ju ganska skrämmande i skuggan av liknande beteende genom historien). Jag tänkte fundera på varför sådana maktpersoner så ofta portreteras.

En förklaring, vilken jag egentlignen inte tror på alls, kan vara att de maktförhållandena som visas i filmer och serier speglar verkligenhet. Detta är för mig ganksa otroligt, då inte mycket annat i de filmerna speglar verkligheten och det är få saker i verkligheten som är så enkla att förstå.

En annan förklaringen är kanske lite mer komplex. Det handlar mer om en önskan att verkligheten var som filmen. Denna önskan är ju inget nytt eller ens dolt. Men om man drar det lite längre. Varför önskar man (vilka dessa "man" är vet jag inte) att en människa ska ha den totala makten? Jag kan se flera anledningar. En av dem är att denna maktperson är just en person, och då kan den personen lika gärna vara jag eller du. En annan anledning är att det är så mycket lättre att bekämpa, i handling eller i tanke, en person än en företelese, ett parti eller en oformlig massa av olika människor. Kanske är heller inte detta något banbrytande, det är väl inte riktigt det jag är ute efter. Däremot är det lite skrämmande. I filmen är maktpersonerna ofta relativt lätta att bekämpa, eller att leva sida vida sida med. Maktpersonerna idialiseras och glamofieras. Och även om de inte har politisk makt i filmer och serier, är inte steget långt till verklighetens politiska maktpersoner. Och om filmer bagetelliserar det faktum att en person kan styra mängder av människor kan vi ju bli lite blinda. Och det har vi varit med om förut.

Oj. Mycket text blev det. Och ändå kom jag ingenstans. Jag jobbar på det.

Söndag

Jag tror jag väljer att säga att jag är bakfull idag. Det gör det hela så mycket enklare.

Nej, jag orkar inte. Jag känner mig bara så förbannat ensam. Jag är inte bakfull. Jag har inget att skylla på. Jag sitter hela dagen framför tvn. I nattlinne. Tittar på program jag inte tycker om. Äter glass. Det hade varit enkelt att säga att jag är bakfull. Men inte sant.

Fuck!

När de stora problemen är för stora kan de små vara stora nog

Nu var jag tillbaka på funderingarna runt facebookgrupper. Kanske kan det verka enkelt på ytan. Men det är så mycket mer komplext än man kan ana. Dagens facebookgruppsfundering:

Ska jag gå med en grupp där de vill "samla alla kristinehamnare"? Är jag kristinehamnare? Jag bor ju inte där. Har inte bott där på tre år. Kommer antagligen aldrig någonsin bo där igen. Vill inte bo där. Men har ändå mitt hjärta, i form av min uppväxt, där.

Komplext!

Emma rekommenderar:

Inlourious Basterds. Filmen, alltså. Den med Brad Pitt, som överskuggas av den lysande Christoph Waltz. Den som Quentin Tarantino regisserat.

Den är bra. Jag säger BRA. Jag säger blodig men bra. Jag säger blodig och bra. (Quentin kan sitt blod, så att säga.) Jag säger över förväntan.

Jag säger: Se den!

Sedan är jag tyst en stund.

Strax innan sängen:

Återigen chockas jag lite lätt av storleken på staden jag bor i. Hur kan vi kalla det storstad? Jag tror att ett behov av något större börjar växa. Eller alltid har växt.

Eller är det bara något nytt jag vill ha?

Med risk för totalt trassel

Sedan jag började det här med att blogga (inte medräknat den tiden då jag skrev "dagbok" på den eminenta siten helgon.net (och någon mer site jag glömt namnet på (synd, det kanske hade varit kul nu)(nej, jag menar inte lunarstorm (skrev jag dagbok där?)) har jag funderat (jaha, där kom det igen) på hur man löser detta med kommentarsvar. Igår fick jag min första kommentar från någon jag inte känner (bortsett från kommentarsvaret jag fick efter att själv ha lämnat en kommentar i en annan blogg). Då blev funderingen aktuell. Igen. Eller för första gången. Det jag funderar på är hur jag svarar. Finns det några regler här? Och om det finns regler, bryr jag mig om att följa dem?

Tills vidare bestämmer jag. Jag är en självständig kvinna och tar mina egna beslut. Jag bestämmer att jag mina kommentarsvar kommer finns under kommentaren jag svarar på. (Såvida svaret inte innehåller något jag inte vill ha att göra med, då svarar jag som en kommentar i kommentarskrivarens blogg (om det finns en sådan))

Så nu vet ni.

(Här tycker jag att vi ska uppmärksamma vad kommentaren från denna, för mig okända människa, betyder; det finns andra än mina vänner (och eventuella stalkers) som läser denna blogg. Förvånande och roligt.)

Ordbajs. Kanske lite väl tidigt. Vad vet jag.

Jag tror det redan är ett känt faktum att jag kanske funderar lite väl mycket. Tyvärr hamnar ganska lite av det här, då mina funderingar tenderar att bli långsökta och mitt minne väl inte är det bästa man kan tänka sig.

I morse, däremot, hade jag två funderingar som verkligen platsar här (och förväntningarna steg i höjden).

Den första funderingen var av det mer vardagliga slaget, och väldigt typisk mig. På mjölkpaketet stod det "Du har ätit ingen frukost". Hur tänkte de där? Ätit ingen frukost? Vad har man då ätit? Vad är en "ingen frukost"? Det hade ju inte varit så svårt att skriva "Du har inte ätit frukost". Jag tror inte barnen skulle ha svårare att förstå.

Den andra funderingen är mindre lättsam, kan man säga. Kanske är den också typisk mig, men betydligt svårare att formulera. Denna fundering handlar om tabun. Jag är väldigt fascinerad av tabun. Dagens tabu jag har uppmärksammat kanske inte ens existerar. Jag vet inte. Men det känns som ett tabu. Det gäller det här med att vara blond, blåögd och bära omkring på en bok som heter "Jag var en arier". Jag vet inte varför, men jag gömde tilteln. När jag fick besök igår lade jag boken med titeln nedåt. När den ligger i min påse känner jag den. Den svider lite. Hade jag känt annorlunda om jag varit mörkhårig? Eller mörkhyad? Eller bara haft en annan ögonfärg? Var är det jag känner, som gör att jag vill gömma titeln på boken? Skuld? Kollektiv skuld? Eller är jag bara rädd att bli betraktad för någon jag inte är, i alla avseenden?

I övrigt är jag bedövad nog för att klara av denna dag. Och jag känner en sällsynt känsla av lugn.

Just nu...

...är jag sugen på gurka.

Dagens bisarra:

Jag vill inte, i alla fall int nu, gå in på det bisarra i detalj. Men det bisarra utspelade sig på en vårdcentral. Mellan mig och en läkare. Jag vet att hon handlade med god vilja som intention, men det blev fel. Konstigt. Bisarrt. Jag ska skriva ner besöket. Kanske når det hit. Kanske inte.

Jag tar det en annan dag. En helt annat dag.

Vissa dagar är inte som andra dagar (fast jag har nog aldrig träffat på de dagar som är som andra dagar). I morgon är en sådan dag. Man kan ju undra hur jag vet det i förväg. Det tänker jag inte avslöja.

Jag tror att världen försöker tala om för mig att jag ska åka till Berlin. Men jag tycker inte om att lyssna på världen, så jag stannar hemma. (Eller kan det vara så att jag är feg?)

Idag bråkade mina grannar. Inte så att de smällde i en dörr och skrek lite. Det var mer smälla i tio dörrar (finns det ens så många dörrar i hela huset?) och skrek åt varandra i ca en timme. Jag försökte lista ut vilken granne det kunde vara. Och om jag borde hjälpa till. Jag kom fram till att det kunde vara vilken granne som helst och att jag antagligen inte skulle kunna hjälpa. (Eller kan det vara så att jag var feg?)

Nästa backe. Nästa vecka. Nästa odiskade berg

Jag funderar på om jag är en sådan som faller för grupptryck. Eller om jag inte är det. Gruppen som trycker just nu är de 11 "vänner" på Facebook som gått med i en "populärpolitisk" grupp. Det är inte så att jag inte håller med om det gruppen står för. Det är bara det att jag håller inte med själva fenomenet populärpolitiska grupper på Facebook. (Varför orkar jag inte gå in på nu)

Jag vill rensa något!

En annan sak jag funderar på är vad ambitioner blir när man inte använder dem. Blir de fett? Ungefär som oanvända kolhydrater. Jag tror det. Eller virus, kanske. Infektioner. Inflammationer. (I sinom tid blir det nog en bitter gammal kärring)

Jag ska gå och lägga mig i tid i kväll. Och sova. På riktigt. Jag ska inte låta det bli för sent. Aldrig. Jag ska inte låta något rinna bort. Inget ska få försvinna. Inte utan min tillåtelse. Snart är det jag som bestämmer. Snart.

En stund senare...

Nu börjar det likna något. Stökig musik. Vin. Leopardmönstrad klänning. Röda naglar. Come on, bara! I'm fgntin' for my right to party! (Och jag har bäddat sängen)

Då var det lördag igen

Nu ska vi se här. Hur gick det då? Åt helvete? Ja, antagligen. Men nu har jag sovit en stund, så jag är fit for fight igen.

Några saker har jag att dela med mig av. Först kritiken. Hur tänkte de när de satte oss (stackars människor som gått upp för tidigt en lördag) i en sal där alla måste resa på sig för att den i mitten ska in? Hur tänkte de när de satte oss i en sal utan klocka? Hur tänkte de när de satte oss på ett ställe utan café i närheten (detta brydda jag mig inte nämnvärt om, då jag hade med min egen matsäck)?

Och sedan det till det positiva: På första rasten fick vi groggvirke! (Alltså en Reddbull)

Nu ska jag lyssna på stökig musik, dricka alkohol, äta godis och skita fullständigt i att jag antagligen måste göra provet rätt många gånger till. Så det så!

Idag är det torsdag. Har jag bestämt. Okej?

Jag skulle vilja påstå att det inte är helt normalt att betala 350 (tror jag det var) kronor för att sedan sätta klockan på halv sex, åka hemifrån halv åtta och räkna matte (och lite annat) fram till halv fem. En lördag!

Men jag har väl aldrig påstått att jag, eller någon annan, är normal.

Det jag är mest orolig för är tystnaden. Jag är lite rädd för tystnad. Och tyst kommer det vara. Mycket tyst. Mycket, mycket tyst. Knappnålstyst.

Annars tror jag inte det är några problem. Det är ju inte ens en hel arbetsdag. Jag får äta godis. I morgon får jag sova precis hur länge jag vill (med reservation för att jag får besök klockan 17, kan ju vara bra att ha vaknat till dess). Tiden går fort när man är under tidspress (är detta positivt?). Tiden går också fort när man har roligt, det hjälper dock mig en dag som denna. Jag behöver inte känna att jag sovit bort hela helgen. Jag får ingen chans att spendera massa onödiga pengar på onödiga saker. Jag behöver inte städa.

Kanske ska jag göra högskoleprovet oftare.

En annan sak jag är orolig för (fast kanske inte riktigt på allvar) är att jag ska få utstående öron av mina glasögon. Det vore ju tråkigt. Svårt att sminka över.

Kom igen då, Högskoleprovet! Slå mig om du törs!

Dagens otippade:

Jag strökollade på lite bilder på Facebook. Bilder från Bettan och Tandpetarns kalas i Kalmar. Och på en av bilderna fick jag syn på en av mina vänner här i Göteborg. Där sitter han på Bettans säng. Otippat.

Dagens "där ser man":

Ibland bli jag förvånad, som bekant. Och jag tycker det är kul att dela med mig av dessa förvåningar, också det bekant.

För en stund sedan hade jag en stokholmskille på telefon. Det utbyttes inte många ord, men jag hann uppfatta stockholsdialekten. Inte så väldigt utpräglad. Inte 60-tals-utpräglad. Inte 90-tals-it-boom-utpräglad. Utan mer mordern. Lite uppblandad med annat, men ändå tydlig. En ganska glad och artig dialekt. Nu var det ju inte just detta som förvånade mig (även om det skulle kunna ha varit det), det som förvånade mig var vad jag tyckte om dialekten. Vanligtvis tycker jag, har i alla fall gjort det tidigare, att stockholmska är allt annat än angenämt. Jag blir lite motsträvig när jag hör det. Men denna dialekt gjorde mig glad. Den kändes äkta och jag fick en vindpust av liv i ansiktet. Dialekten var nästan lite sexig. Detta förvånade mig.

Och ett litet tillägg:

När jag lite snabbt läste igenom mitt förra inlägg (i jakt på stav- och syftningsfel) såg jag att jag mycket fint utelämnat 't' i varje 'utstå'. Ganska kul. Nu är det åtgärdat.

Bergochdalbana (dalochdalbana)

Det här är inte hållbart. Inte hållbart. Inte det minsta hållbart. Det är allt annat än hållbart. Det är ohållbart. Värre än så. Preciss dyngohållbart. Det är så ohållbart att mina trasiga byxor framstår som diamant i jämförelse.

Och det är ju lite skrämmande.

Jag vet inte riktigt vad en mänsklig hjärna är bygd att utstå. Eftersom jag inte är så kunnig vad gäller den fysiska hjärnan eller den psykologiska hjärnan, är det ganska naturligt. Helt naturligt faktiskt. Kanske spelar det ingen roll att jag inte vet det. Antagligen kan inte min hjärna utstå varken mer eller mindre om jag tar reda på vad en mänsklig hjärna bör kunna utstå. (Jag är inte säker på vart jag är på väg) Men om jag visste att den bör kunna utstå det den får utstå varje dag, kanske jag skulle vara mindre rädd att den en dag inte längre står ut.

Har jag sagt att dett inte är särskilt hållbart?

Emma gottar sig i konspirationsteorier:

Jag har kommit över ett kul mail. Mailet innehåller ungefär lika många tecken som en mindre roman, så jag tänker inte plåga er med hel texten. Men en liten del ska ni få. Den gottigaste delen. Det handlar ju självklart om svininfluensan och dess vaccin.

Personen som skrivit mailet påstår sig ha källor, så det är inte meningen att hänga ut allt i mailet som bluff eller hittepå. Jag har inte kontrollerat källorna, eftersom det inte alls ligger i mitt intresse att kolla upp alla skräpmail jag får. Jag ska helt enkelt göra en kvällstidnings-sak av det; plocka ut en del av texten från sitt sammanhang.

I mailet radas det upp punker med anledningar att inte vaccinera sig, det finns en hel lista med biverkningar och en liten konspirationsteori.

Efter att ha förklarat att virus inte förökar sig sexuellt kommer följande text:

"Konsekvensen av att vi förstår att ett virus bestående av genmaterial från svin, människa och fågel är omvälvande. Det kan nämligen endast betyda en sak. Viruset är fabricerat, tillverkat av människan.

3. Genetiker, biologer och läkare känner till detta, men de är förhindrade att uttala det öppet i media. För i samma ögonblick som de påpekar att viruset är fabricerat kan dessa förlora jobbet. Så enkelt är det. Istället försöker läkare bla i Sverige (via DN, SvD) mer inlindat ifrågasätta behovet av massvaccination. Så mitt råd är: läs mellan raderna. Dessa läkare försöker förmå människor att ifrågasätta dels behovet av vaccination, dels politikernas felaktiga beslut och dels läkemedelsbolagens vinstintressen."

Själva mailet avslutas med att kalla vaccinerandet av sveriges befolkning "massmord".

Det är KUL!

(Och ett tillägg: om nu viruset är tillverkat av människan tycker jag de kunde ha gjort något mer effektivt. Det här är ju mesigt!)

Vi fortsätter länkandet till en fantsatisk kvinna:

Jag tar detta som en komplimang. Du är underbar Bettan!

En morgon utan fungerande avståndsbedömning

Seriöst, Bettan, hur ska jag hinna med i din takt? Börjar bli lite stressigt här...

Nya ögon är spännande. Världen ser lite annorlunda ut. Speciellt avstånden. Är det såhär det ska se ut? Eller har jag fått fel ögon?

Jag tänker att idag ska jag inte tänka på att det är tisdag. (Och jag borde nog tänka att det är dags att använda ett mindre inkorrekt skriftspråk)

I morse fisk jag brottom. Det tycker jag inte om. Men jag hann ändå. Mascaran aplicerades på bussen (nej, det gjordes den ju självklart inte, den aplicerades på mina ögonfransar när jag satt på bussen), mitt te blev mer en prydnad än en del av frukosten och tänderna förblev oborstade. Det var nära att jag inte hann bädda sängen, men i sista stund gjorde jag det. Förberedande. Förebyggande.

Det gäller ju att prioritera. Inte sant?

Då och då får jag lust att vara mindre luddig. Då menar jag inte mina polisonger, utan min blogg. Denna blogg. Stundvis får jag lust att vara mindre hemlig och mer "rätt fram" mer personlig.

Jag tror att det är tur att det bara stannar i lust-stadiet. Att det aldrig kommer längre. Problem är inte vad jag behöver. Kan vi säga.

Det här känns torftigt och innehållslöst. Jag ber (lite) om ursäkt för det, och mer (mycket) om överseende. (Vad är det som ska ses över?)

Jo, just det

Jag har varit arg idag. Igen. Men jag hanterade det på ett mycket vuxet sätt. Kanske tack vare de vuxenpoäng jag samlat i helgen. Eller tack vare motpartens brist på vuxenhet. Sådant kan man aldrig veta. Men motparten fick veta vad som gällde. Det var skönt. Motparten hade fel och jag hade rätt.

"Tror du hon klarar det? Utan hjälp?"

En klackspark eller två

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen; det finns inga genvägar till ett snabbt internet. Därför har jag ett långsamt.

Dessutom har jag hämtat mina nya ögon. Mina nya, röda ögon. Det känns bra. Det mesta känns bra. Jag tar ingenting på fullt allvar och det känns bra. Är det så man gör, alltså? För att vara nöjd. För att vara tillfreds. Kan det vara så enkelt? Kan jag ha kommit på lösningen?

Det är nog dags att sova nu. Sömn är en bristvara. Tid är en bristvara. Sömn är inte prioriterat. I natt blev det fyra timmar. Men jag är ju nöjd. Så vad gör det att jag sovit så lite? Vad gör det att jag kommer sova lite och sova lite och sova lite? Jag är nöjd. Jag har inget att inte vara nöjd med och jag sover precis så lite jag vill. Jag slösar bort min tid på annat precis hur mycket jag vill. Jag gör precis som jag vill. Och jag är precis så nöjd jag vill vara. (Det är så enkelt som det borde vara)

Realtidsbloggande (fast utan tid)

Nu var den typ slut, så. Helgen. Igen. Om och om igen. Min ålder är densamma som innan. Skulle jag tro. Inget annat har väl förändrats drastiskt, heller. Kanske lite tråkigt. Eller skönt. Det märks väl i morgon. Eller inte.

Hur sammanhängande är du?

Jag tror jag vill kräkas på hastigheten på mitt internet. Hur jag ska bära mig åt vet jag inte riktigt. Därför låter jag bli. (Och för att jag avskyr att kräkas)

Men. Det var inte därför jag kom hit. Nej. Jag kom hit för att jag just nu inte har något annat att göra. Jag mest väntar (på att bilderna ska laddas upp). Med en lätt huvudvärk och en tro på framtiden.

Jag kom också för att säga att jag inte har något att klaga på (förutom hastigheten på mitt internet (men det ville jag inte klaga på innan jag började ladda upp bilder)). Jag är ganska nöjd. Osammanhängande, men nöjd.

Och rastlös (detta upptäckte jag faktiskt precis nu).

Avreagering:

Det händer ju att man kanske inte gillar precis alla kollegor. Det händer ju att man kanske inte riktigt kommer överens med alla kollegor. Det händer att en kollega inte sköter sitt jobb. Det händer att en kollega får jobbet skött av andra kollegor. Det händer ju att de andra kollegorna blir irriterade. Det händer också att den irriterande kollegan bli än mer irriterande genom att lägga över lite mer arbetsuppgifter på de irriterade kollegorna. (Arbetsuppgifter som den irriterande kollegan borde göra, men inte kan) Det händer till och med att den irriterande kollegan säger "tror du hon klarar av det? Utan hjälp?".

FOR FUCK SAKE! Jag gör ditt jävla jobb bättre än du själv, klart som fan att jag kan göra mitt!

God morgon, Regn!

Igår hade jag inte alla hästar hemma under en specifik del av mitt bloggande. Lön i morgon? Nej, inte riktigt. Inte alls, faktiskt. Jag reviderar här med det påståendet (som finns i detta inlägg).

Resten är sant. Tror jag.

Istället för att få lön fick jag regn. Man får vara glad åt det lilla. En gåva är alltid en gåva. Och så vidare.

Always look on the bright side of life. (Jag har ju inte fått mina extraögon än)

I helgen ska jag akta mig för vuxenpoäng. De kommer hagla över mig. Grava personlighetsförändringar väntas. Omväxling förnöjer?

Och så undrar jag om någon har, eller vet någon annan som har, serien Carnivàle att låna ut till mig. Någon? Eller Twin Peaks.

Emma myntar begrepp och borde verkligen stängas av från sin egen hjärna (don't try this at home)

Ibland tror jag att jag är jävligt speciell. Ibland tror jag att jag är jävligt ospeciell. Just nu undrar jag vad som är närmast sanningen.

En sak som är väldigt nära sanningen är att jag inte städat idag. Helt nära sanningen är det inte. För jag plockade ju undan i ett rum (sovrummet) och bytte sängkläder. Det måste ju räknas till städning. Nästan. Alltså, nästan sant. Nästan städat (fast så ofantligt långt bort).

Men jag fick min sushi. Och den gjorde mig ganska glad. Sedan höll vinet kvar mig på den nivån. Snart ska sömnen rädda mig från eventuella förändringar på humörplanet.

(Det är kul när man läser igenom det man skrivit och ser att sushin gjorde mig "glas" (nej, egentligen var det väl inte det minsta kul))

Jag tror jag ska skriva en bok om att bränna broar. Den kan heta "att ligga sig till botten" (menat som en parafras på "att ligga sig till toppen" (som jag inte alls vet vart det kommer från)(och det var en väldigt dålig parafras (är parafras det ord jag menar?))) eller något annat ostigt (parafras på engelskans cheezy (som jag inte har en aning om hur det stavas)). Det ska vara en självhjälpsbok (det visste inte min dator vad det var). Den ska innehålla okristligt många parenteser och könsord. Och orden 'könsord' och 'självhjälpslitteratur'. Det kommer bli en riktig kioskvältare (allstå 7-eleven- eller Pressbyrån-vältare). Jag kommer bjudas in till företag och hålla föreläsningar. Folk kommer bränna broar som aldrig förr! (Är det att föredra framför bilar?)

På något vis kan jag känna att jag spårade ur (undrar fortfarande om det heter "att spåra ur" eller spåra ut").

Så kan det gå (Line-dance någon?)

Jag tänkte ha byxor. Alltså inte kjol. Det gick väl sådär. Byxorna var inte det helaste klädplagget jag kunde hitta, kan vi säga. Nu har jag två par byxor på min lag-hög. Inte alls särskilt lämpligt. Men jag deppade inte för det (nej, jag hade väl helt andra anledningar), utan jag tog istället en kjol av modell country-singer. Tillsammans med en vit skjorta, en svart liten väst och ett par svarta kängor med en liten klack är min look fulländad.

Intressant, kan man säga. På så många plan.

Torsdag - dagen på krigsstigen (tänk att de visste det redan när de döpte veckodagen).

Som för att fira att det är torsdag, eller att det snart är fredag, eller att min kusin är gravid (!), eller att jag klarade av att komma upp ur sängen i morse, eller att jag får lön i morgon ska jag äta sushi idag. (Och städa, städa, städa)

Ibland...

...blir jag så upprörd att jag svettas. Nu svettas jag. Och vill helst inte vara en del av det konstiga djuret människan.

Och ett inlägg den vanliga tiden:

Spontanitet är det nya svarta. Verkligen. Det är så jag jobbar. Eller borde jobba (snart ska jag jobba på det där vanliga sättet, det där sättet som genererar i en liten slant varje månad).

En sak som lätt får stå åt sidan, när spontaniten sätter in, är sömnen. (En annan sak är den där slanten) Men vad ska vi med sömn till, egentligen? (Och vad ska man med slantar till?) Det är ju inte direkt under sömnen det inträffar stordåd. (Kan ett dåd inträffa eller måste någon göra ett dåd?)

Varför är det så kallt? Eller, en än mer intressant fråga, varför vänjer jag mig aldrig?

Maggeriet reder ut missförstånd (alldeles för tidigt på morgonen (med sällskap av en pressbyrå-frukost))

Bettenius, nu ska vi ordna upp detta! Det här med skräpbloggande. Jag säger bestämt att du inte sysslar med sådant. Och jag skulle vilja säga att jag naturligt inte gör det heller. Skräpet syftar till detta inlägg. Alltså inlägget jag skev bara för att skriva. Inte för att jag hade något att skriva. Det blir lätt skräp. Blogga ordentligare än detta kommer jag nog aldrig göra. Så du kan vara lugn!

Ett försök att göra det på riktigt

Nej. Nu får jag skärpa mig på riktigt. Jag bara skräpbloggar. Skärpning, fröken Lennström! Men jag har liksom inget annat än skräp just nu. Jag är uppe i varv, men ganska tom. Ovanligt för mig. Jag är genomtrött. Inte ovanligt för mig. Idag åt jag potatis, brunsås och svartvinbärsgelé utan kött. Rent generellt ovanligt, tror jag (mina kollegor skrattade).

Jag har satt upp lappar i min lägenhet. Kanske hjälper det. Kanske är jag bara hopplös. Men nu ska jag gå hemifrån. Och sedan ska jag komma tillbaka. Som vanligt. I morgon är en annan dag och då ska solen skina ända in. Det vet jag.

Just for you Mary:

Bara för att inte vara sämre än Bettenius får jag väl göra ett inlägg till. Men jag har inget att dela med mig av. Jag vill ha allt själv. Så är det bara. Jag vill inte avslöja att jag bränner smöret i stekpannan. Att jag stax ska lägga i champinjonera i det brända smöret. Att jag sedan ska till andralång. Att jag har beställt glasögon. Jag vill bara inte dela med mig av det. Så jag låter bli.

Dessutom...

...skäms jag lite för att Bettan sprungit om mig i blogg-aktivitet.

Ryck upp mig! Ryck upp mig! Ryck upp mig! Ryck upp mig! Helst med rötterna, ty dessa rötter skälver att kampvilja, kompis.

Just nu...

...undrar jag om det finns några gåvor som inte är gratis (eller mer existensiellt: om det finns något alls som är gratis).

Någon slags lägesrapport eller bara tidsfördriv

Jaha. Här sitter man och är skelögd (stavas det så?). Förklarar en hel del, måste jag säga. Men det ska vi råda bot på. Tydligen.

Det ska minsann bli ett par extra ögon också.

Nu borde det bli mat. Men man vet aldrig. Det kanske blir något helt annat. Det vet vi ju inte förrän det är för sent, som det brukar heta. Eller borde heta.

Jag vill ha ögonen nu. Tycker inte om det där med att vänta. Inte min kopp med te.

För tillfället är jag fåordig. Det blir inte mer än såhär. Omväxling förnöjer.

(Och jag undrar varför jag är ständigt trött)

Igår blev jag, ganska oväntat, väldigt glad när nobelpristagaren i litteratur preneterades. Varför ska jag bli glad över det? Inte blir hennes böcker varken bättre eller sämre. Bara svårare att få tag på i ett par veckor. Sedan väldigt lätta att få tag på (skulle jag tro). (Heter det "få tag på" eller "få tag i"?) Men, å andra sidan, varför ska jag inte vara glad? Jag har ju uppenbarligen uppskattat något som andra också uppskattat (vad spelar det för roll?), jag har ju uppenbarligen gjort val (när jag köpte den första boken (på Ge-kås för övrigt), när jag läste den, när jag köpte andra boken, och så vidare) som enligt det rådande fin-litterära "styret" är genomtänkta och väl accepterande. Är det något att vara glad över? Eller ska jag vara glad för hennes skull? Kanske bara mallig för att jag läste en nobelpristagare innan hon fått priset?

Eftersom jag inte kan reda ut detta just nu, och det egentligen inte alls spelar någon roll, väljer jag att vara glad. Det förlänger livet, har jag hört (och ger mig alltså mer tid att fundera över om jag ska vara glad eller inte).

Tänk om det vore enkelt (och inte så förbannat kallt)

Jag vet inte om det var min smartase idé att laga mat klockan tio igår. Antagligen inte. Men idag har jag hemlagad mat (och det skulle vara ovanligt?). Eller, ja, kan man kalla fiskpinnar hemlagade?

Det var väldigt nära att jag tog cykeln i morse. Jag tog fram mina tjocka strumpor och mina benvärmare. Men sedan såg jag den opåbörjade boken. Jag bestämde mig för att ta bussen. Och läsa. För det är ju nyttigt. (Jag låter kroppen förfalla och hjärnan ta över)

Snart har dessa programledare på p4 Göteborg gått mig lite väl mycket på närverna. Snart kanske jag får ett nervöst sammanbrott. Snart kanske jag skickar ett klagobrev, ringer och skäller, eller byter kanal.

Som vanligt är det tur att jag själv är så mycket bättre. På det mesta, faktiskt. I synnerhet på saker jag aldrig gjort. Så som talat i radio utan att låta aroggant (nej, språkpolisen, jag vet inte hur man stavar det), självgod och nedvärderande (kan aroggant och nedvärderande vara samma sak?).

I morgon är det fredag. I dag är det torsdag. Ville bara säga det. Det kändes som om det behövdes. Nu behövs det inte mer. Nu behövs bara vatten och mat. Och kanske pengar.

Det var ju inte så svårt (för nu tog det väl ändå slut? Eller?)

Jag är trött. Verkligen trött. Tung. Det tar aldrig slut, eller hur? Om jag väl släpper taget kommer det aldrig finnas ett slut. Och om jag håller kvar kommer jag behöva göra det i all oändlighet (som i sig är ett omöjligt uttryck). Det finns en gräns. Eller jag trodde att det fanns. Eller hoppas att det finns. Måste tro att det finns. Som vanligt. Måste tro. Måste veta. Det går inte annars. Måste hålla kvar. I all oändlighet (lika omöjligt som det låter). Jag vet inte om det är mjölksyra eller skavsår. Eller hopplöshet. Men jag måste få tro att det är möjligt. Att det finns ett slut. Jag är verkligen trött. Verkligen.

Det hjälper nog inte att gå ut nu. Det är nog för sent. På alla plan. Jag är en bra människa och gör som en bra människa ska göra. I morgon vaknar jag och är en ny människa.

Jag är en bra människa och kommer inte släppa taget. Det är ju omöjligt.

Jag tror på vecka 41 (men jag tror inte på fula ord)

I helgen bäddade jag sängen. I morse gjorde jag det inte. Det får ju finns någon gräns. Liksom.

Men jag tror veckan kan bli bra (alltså gå fort). Lite undanplockning i lägenheten, lite matematik (kanske), lite tända ljus och te, lite umgänge, lite fest, lite årfyllning, lite glöggskördning. Känns ganska bra. Faktiskt. Lovande, på något sätt. Kanske till och med att jag ser fram emot den. Inte bara helgen, utan hela veckan. Konstigt. Men fint. Jag ska hålla fast det. Kanske skriva en lapp. Eller ta ett kort. Spara.


Tänk vad en stärkande tupplur på bussen och vagnen kan göra. Det blev ju sol.

Det är tur att jag är så mycket bättre

Jag kan acceptera att folk (fantastiskt begrepp!) skriver 'dom' istället för 'de' och 'dem'. Jag kan acceptera förkortningar. Hittepå ord. Felplacerade skiljetecken. Gramatiska fel. Långa meningar. Korta meningar. Meningslösa meningar. Ja, jag kan acceptera det mesta. Men, jag har fruktasvärt svårt att acceptera överdoseringar av utropstecken. (Och med överdosering menar jag utroptecken i VARJE mening (även varannan är jobbigt)) Det går ju inte att läsa en text då man ska utropa varje mening. Det blir inte något flyt, och det finns inte en chans att veta vad som egentligen är det som bör utropas, det viktiga.

Mat-reflektioner i lunchtid

Jag tror inte jag blir lyckligare av god mat. (Då borde jag ju heller inte bli olyckligare av äcklig (eller mindre god) mat) Kanske ska jag sluta försöka bli lycklig av god mat. Och bara äta halvgod mat. Så jag förblir halvlycklig. Det skulle ju också spara pengar. Och pengar vet jag ju att jag blir lycklig av.

Det var väl inte så svårt? Receptet till lycka. Jag ska fixa mig ett patent på det.

En fråga i förbifarten, bara: hur mäter man längden på en ring? ("Det är som att rita upp en 2km lång ring på kartan")

Från buss 772:

Än en gång blir jag förvånad av min elitism. Ibland åker en intressant människa (jag menar inte alls att alla andra är ointressanta) bussen på morgonen. I morse tänkte jag att jag skulle tjuvlyssna lite, och se om människan i fråga verkligen är intressant. Han satt bakom mig och pratade med en annan människa, så jag sänkte musiken i mina lurar (mycket kul ord). Det var ett samtal mellan två människor som inte setts på länge. Kanske hade de gått i samma klass på gymnasiet. Det var inte helt lätt att höra, men jag uppfattade att kvinnan (alltså inte den intressanta människan utan samtalspartnern) ställde följande fråga "Du bor hemma fortfarnade, eller?". Här öppnade jag öronen lite extra, varför vet jag inte riktigt. Kanske var det för att frågan så sällan ställs i sammanhang jag deltar i. Svaret på frågan blev: Ja. Här höjde jag musiken, tittade ut genom fönstret och började fundera på varför den intressanta människan genast blev ointressant. Jag är helt enkelt elitistisk; människor som inte fått sitt fläsk ut ur föräldrabostaden är endera för unga, eller för lata.

Nu kanske man kan tycka att jag borde förfäras av min elitism. Men jag bli bara förvånad. Och lite glad. Faktiskt. Jag har gått runt och varit accepterande. Nu är jag trött på det och vill prova något nytt. Jag vill prova på att vara smaklös.

Dagens prognos: kyla, kyla, kyla

Är 100 000 år verkligen på riktigt? Inte ens jag kan planera så långt i förväg. Men jag låter dem hållas. De förstår nog det absurda i det, i sinom tid.

Jag har ingen anledning att inte vara glad idag. Därför tänker jag vara glad. Jag tänker vara förbannat glad och harmonisk. För att inte tala om pigg.

På bussen satt jag bredvid en människa som påminnde om en ung Lars Winnerbäck. Det var nog håret som gjorde det. Jag hade ju föredragit en ung Thåström. Men man får väl vara glad åt det lilla (ja, det var ju glad jag skulle vara)

Lite kladdigt och lite långt

Idag har jag verkligen lust att förbanna kylan. Det är nog det jag har absolut mest lust med. Men jag är rationell och förstår att kylan inte kommer ge med sig bara för att jag förbannar den gång på gång. Kylan bryr sig nog föga om lilla mig.

Så. Här sitter man och muttrar, med värmefläkt och tjock kofta. Fingrarna är stela och hjärnan försöker febrilt att hitta en hållbar lösning inför vintern.

Jag kommer inte längre. Det är för kallt och min kofta är för tråkig. Återkommer en annan årstid.

Enformig

Jag slits nu mellan en önskan att krypa ner i min säng och en önskan att inte krypa ner i min säng. På något sätt känns en önskan som innehåller ordet "inte" starkare än en önskan som inte gör det. Och i detta fall kommer jag önskan att krypa ner infalla. Även om önskan att inte göra det infaller först. Jag får både äta kakan och ha den kvar. Är inte det ett perfekt liv?

Nu är det lite jobbigt. Jag vet ju vad som väntar i morgon. En tisdag. Och jag vet att det väntar en tisdag till, bara en vecka bort. Varför är det så tungt?

Nej. Nu ska jag gå och lägga mig. Och skjuta upp "inte" till en annan dag.

Lunch-reflektioner (jag sätter mig på höga hästar)

När Holland funderar på att förbjuda turister att köpa hash, funderar Danmark på att göra hashförsäljning lagligt. Ännu roligare är att på radion, där jag nyss hörde detta, säger de att Danmark vill ha liknande våra systembolag för hashförsäljningen. Och detta för att få bukt med den kriminella försäljningen. Sverige är ett lysande exempel. Här säljs aldrig alkohol olagligt. Och de flesta bara älskar systembolagets monopol.

Och som om detta inte var nog kul, nådde precis information om att svenskar åker till Danmark för att köpa handsprit, mina öron. Handsprit. Sprit för händerna. Enough is enough?

Annars kan jag berätta om min morgon: Jag gick upp i tron om att jag försovit mig en halvtimme. Efter att stressat runt i en kvart kom jag på att jag ska till psykologen, alltså åka hemmifrån en timme senare än vanligt. Perfekt, tänkte jag, då kan jag göra spenatstuvning och diska.

Snart är det helg och bokmässa.

Jag är nog inte riktigt på riktigt

Idag bakar jag bröd. Och inser att det man inte har i huvudet, får man helt enkelt ha där ändå. Kanske har jag också insett att huvudet inte riktigt är på plats klockan sex på morgonen. Antagligen har jag inte insett det. Jag tror inte jag är typen som inser på riktigt. Jag låtsas nog bara.

Till exempel har jag inte insett att jag flyr. Och än mindre vad jag flyr från. (Jag vill ju bara att tiden ska gå fort (eller att den inte ska gå så fort))

En sak jag faktiskt har insett (eller om det var min psykolog som insåg) är att jag aldrig är nöjd med att vara just här just nu. Det finns alltid någon annanstans att vara. Någonstans som är lite bättre. Eller kommer bli lite bättre. Om jag förbereder mig tillräckligt väl.

Jag kokar potatis också. Att jag aldrig lär mig: en sak i taget. Jag undrar om jag tror att jag har ont om tid. Hur skulle jag kunna ha det? Jag ska ju ingenstans. Inte den närmaste tiden.

Staten (eller Göeborgs Kommun) tillhanda

Jag har följande förslag, som kanske kan göra det svenska folket (eller Göteborgarna) en aning lyckligare:

Paraply-bidrag. Ett ekonomiskt bidrag till inköpandet av paraplyer. Om detta bidrag ska tillfalla privatpersoner, eller företag/instituoner har jag ännu inte utrett. Detta bidrag skulle leda till att folket alltid skulle ha ett helt paraply att tillgå vid regn. Det skulle i sin tur leda till mindre blöta kläder och hår, och i förlängningen gladare människor.

Om så önskas kan jag fortsätta min utredning om effekterna av ett paraply-bidrag, även hur bidraget bör utformas. Dock anser jag att utredningen bör ledas av passande myndighet.

Jag hoppas att detta kan bidra till en bättre värld!

Med vänliga hälsningar

Emma Lennström

Göteborg 2009-09-22

Dagens första (nedskrivna) fundering

Av någon anledning sitter jag här, en måndagsmorgon, och tänker att det kommer bli en bra höst. Eller är en bra höst. Ibland. Det jag tycker är mest konstigt med detta, är att jag hade helt andra aningar i går.Helt andra åsikter. Kan det vara cykelturen som lockar fram dessa positiva tankar? Eller är det så att det är måndagsmorgonen i sig som gör det?

Skillnaden är trådfin, men som vanligt helt klart avgörande. Jag är kvar i samma båt.

Idag har jag "återupptäckt" det fantastiska med menskoppen. Min mens har tydligen tappat förståndet och vill nu dyka upp lite då och då. En av dessa då var idag. Eftersom detta hänt förut var jag förberedd, typ. Jag hade ett gäng bindor på jobbet. Det var länge sedan jag behövde använda sådant. Och jag minns verkligen, verkligen varför menskoppen var så fantastisk i början. Jag tror inte mitt underliv tycker om att använda binda. Inte alls, faktiskt.

Nog talat om mitt kön och dess bravader. Nu ska jag istället dryfta mina tankar runt programledaren i svt's Hype. En rödhårig, lång och smal kvinna. Med vita tänder, stora ögon och välformade läppar. Hon är snygg. Tror jag. Och jag tror att hon är en bra programledare. Men jag vill gärna hata henne. Eller älska henne. Jag vet faktiskt inte. Kanske vill jag bara vara henne. Men vet att det aldrig kommer hända. Avundsjuka. Bitterhet (men det visste vi ju redan).

Förresten. Jag har bestämt mig. Jag kommer jobba efter jul. Det andra livet kan vänta.

En biverkning av medicinen mot beslutsångest (alltså beslutstagande) är någon form av tomhet, eller känsla av att falla väldigt plötsligt. Den biverkningen fick jag idag. Efter att jag meddelat mitt beslut. Jag hade ju bestämt mig innan, men det är just meddelandet som framkallar biverkningar. Jag har känns så förut. Vid tidigare beslutsfattande. Vid större beslut. Inte vilket bröd jag ska köpa. Utan beslut som inte går att ändra veckan därpå. Beslut som inte bara påverkar mig. Beslut jag måste visa upp och få bedömda.

Helt plötsligt var vi framme vid prestationsångesten. Alltid är det något. Därför ska jag nu avsluta detta. Eller flytta det till mina privatare domäner. En riktig penna mot ett riktigt papper.

"Skriver du dagbok?"

Ibland önskar jag bara att jag kunde få sova lite längre. Lite mer. Det är allt jag vill. Just nu.

När jag betraktade stararna utanför fönstret nyss fick jag för första gången i mitt liv lust att driva omkring utan en fast punkt att återvända till. Utan ett tydligt hem. Utan något ombonat och tryggt. Ska jag ta med detta i beräkningen när jag fattar mitt beslut?

Jag har verkligen en otroligt trött vecka. Men snart är den slut. Och nu vill jag baka bröd.

Idag vänder jag mig utåt (i morgon är jag mindre trött)

När jag stod och väntade på bussen fick jag ett trängande behov av att skriva lite, så jag tog fram min lilla rödsvarta anteckningsbok. Längst bak i den stod det något jag inte har skrivit. Jag vet inte vem som skrivit det. Det var en internetadress. Spännande, tänkte jag. Jag kollade ju självklar vad det var för något, men blev inte så mycket klokare för det. Är det någon som kan berätta för mig vad det är (utöver det som står på sidan, förstås)? Och framförallt: kan någon tala om för mig varför den står nedskriven i min anteckningsbok?

Igår var det fåglar, idag är det okända hemsidor. Jag tror jag gärna har minst ett mysterium per dag. It will keep me alive.

Idag har Hildegard namnsdag. Jag känner ingen Hildegard. Tyvärr. Det är ett fint namn. Hade jag hetat det själv, hade jag stavat med två a. Tror jag. (Ytterligare något vi aldrig kommer få veta)

Jag fryser. Det är väl dags för det nu. Kalla fingrar mot tangentbordet. Stelfrusna. Jag skulle vilja förbanna vintern. Kylan. Men det tjänar ingenting till. Så, idag låter jag bli. Det är ändå fint ute. Sol bakom tunna moln. Gulnande löv på träden. Röda bär. Och kylan. Jag förbannar en annan dag. (Detta kan ni ta som ett löfte)

Kort och gott

Det var en stare. Inte en trast. En stare! Nu har jag släppt det.

Varför ska (vissa) musiker berätta när de skrev sina låtar, och vad de handlar om? Jag tycker att det är lite tråkigt. Jag vill gärna använda min egen hjärna. Men jag är väl kräsen.

Lite svettig och lite lättad

I måndags bakade Pågen Gifflar. Idag tror jag inte att de bakade alls. Det var nog tur. Annars kanske jag hade rånat dem. Stulit allt som innehåller socker och/eller fett. Och det hade inte varit en så bra strat på denna dag. Eller så hade det varit en fantastisk start. Det kommer jag aldrig få veta.

Andra saker jag aldrig kommer få veta: vad som hade hänt om jag tagit spårvagn 7 istället för buss 165 från marklandsgatan igår, vilken typ av fågel som atacklandande i ett hundratal utanför fönstret nyss (men jag kallar den guldtrast), vad som kommer hända om jag inte fattar det beslut jag kommer att fatta, vad som kommer hända innan det händer om jag fattar det beslut jag kommer fatta, om min hjärna är normal eller inte, om andras hjärnor är normala eller inte, vad som är normalt, hur det känns att vara tvåspråkig. Nu räcker det!

Emma reflekterar igen:

Det vore kul och Facebook hade en funktion så man kunde "gilla" att någon "gillar" något.

Exempel: "Emma Lennström gillar att Marie Eriksson gillar detta"

Lunch, o, denna lunch!

Jag kan inte förstå varför tisdagar är så svåra. Vad är det för fel på dem? Och framförallt; vad har jag gjort för fel för att bli utsatt för dem så förbannat ofta? Har jag syndat, Gud? Har jag det??

Jag funderar på om jah ska skaffa mig en klocka. Ska jag det? Det kan ju vara bra, tänkte jag. Och jag är nog mogen för det. Kanske. Det är ju ändå snyggt. Med rätt klocka. Vilken klocka är rätt klocka?

Eller så låter jag bli. Som vanligt.

Jag har en känsla av att tiden går fortare när man är utomhus. Därför tog jag med lite utomhus in.

Emma reflekterar:

Hur länge kan symbolen för att spara ett dokument vara en diskett? Hur länge känner alla igen den som en spar-relaterad symbol?

(Snart) vältränad och (kanske) (lite) glad

Idag hade nog min cykel en dålig dag. Och vinden hade en bra dag. Det resulterade att mina lår fick sig en rejäl omgång. Allt jag vill nu är att ligga ner. Men, nej! Jag har viktiga beslut att fatta. (Och nylånad film att se på)

Finns det någon genväg till det perfekta beslutet? I så fall mottager jag gärna en ingående beskrivning! (Och kom inte med den lysande idén att följa hjärtat. Jag har inget!)

Det borde ju gå att lära sig att ta beslut. Lära sig att inte ha ångest över att det kan bli fel beslut. Övning ger färdighet? (Men då kommer vi till avsnittet: besvikelser)

Nu tror jag att jag har solnedgång rakt in genom mitt fönster. Men det har jag inte. Solen är på andra sidan. Och inte i nedgångsstadiet riktigt än. Jag njuter ändå. Jag har till och med fyra solar. Hisingen - en annan verklighet. (Eller: Emma - en annan verklighet)

Mitt kök har eget liv. Tror jag. Det måste vara så. Jag bara diskar och diskar.

Nu tänker min dator dö. Den är lite tröttare än vad jag är.

Nedslag i vad som brukar kallas verkligheten (där ingenting är på riktigt)

Snart bär det av till söndags-pysslet. Det är faktiskt precis vad som behövs på söndagar.

Jag har gjort ett tappert försök att göra fina morots- och linsbiffar. De blev inte fina. Men goda. Vilken tur att det bara är jag som äter min mat. Verkligen.

Jag vill också säga att jag verkligen uppskattade att vakna hemma. Och inte bakfull. Det är verkligen något jag rekommenderar. (Nu börjar det kännas lite tjatigt här)

Gårdagen blev lyckad. Hela dagen faktiskt. Lång promenad längs vattnet. Pratstund med en kusin (då vi ägnade ungefär en halvtimme åt att räkna efter vilket år morfar dog (det räknades jular, flyttar, festivaler och gamla ex, när lösningen fanns på ett fotografi). Förfest hos en god vän. Dans på gatan. Dans på två olika klubbar. Socialt umgänge på halvsunkig krog. Och pannkakor innan läggdags. Kan det bli bättre?

Detta är allt för i natt

Jag vet inte om ni förstår hur tyst en frys kan bli. Det är underbart hur tyst den kan bli! Om ni aldrig lyssnat på det, rekommenderar jag starkt att lyssna på en frys när den är riktigt riktigt tyst.

Och pannkakor. Rekommenderar jag, alltså.

(Som kuriosa kan jag tillägga att Om det hade varit vardag hade min härliga väckarklocka ringt om ca 15 minuter)

God morgon dagen! Vad ska vi göra nu då?

Jag växlar mellan att tycka att det är tråkigt att ha tråkigt, och att tycka att det är ganska gemytligt att ha lite tråkigt (är det verkligen tråkigt jag har då?).

I morse (för ungefär en timme sedan) hade jag lite svårt att äta frukost. Jag kunde inte låta bli att tänka på vad de stoppar in i maten. Saker som egentligen inte borde vara där. Det gjorde mig lite illamående. Men det är klart att jag åt. Och jag överlevde. Även denna gång.

Hur mycket tid måste man lägga på maten om man ska slippa undan alla dessa konstgjorda ämnen? Mer tid än vad jag har, i alla fall. Så jag konserverar mig inifrån, precis som alla andra.

Vad jag än ska göra idag, ska det innefatta att lämna lägenheten. Det är mitt första mål. Ut härifrån. Kanske promenad. Kanske något annat. Bara det inte sker i min lägenhet. (Ja, jag känner mig nog lite ensam, trots allt)

Just nu använder jag min dvd och min cd-spelare som skrivbord. Jag tycker ändå att det är en ganska bra lösning. Ganska bra. Tills vidare. Och så vidare.

Jag tror jag måste köpa nytt spray. Inte trodde väl jag att det skulle ta slut.

Idag testar vi nya tankar, i morgon är de redan gamla

Ibland kan jag tycka det är konstigt hur en del människor pratar om samhället. De pratar om det som om det vore ett djur. En organism som bara finns där. Och lever sitt eget, nyckfulla, liv. Det låter faktiskt som om dessa människor inte förstår att de i allra högsta grad är en del av samhället.

Men när jag själv testade att tänka så. Tänka på samhället som någon frånkopplat mitt jag, fick jag mer förståelse för de där människornas synsätt. Det var befriande. Att kunna säga att samhället gör si och samhället gör så. Och det är samhällets fel. Allt är samhällets fel. Testa tanken och känn hur skön den är.

När ska det ta slut?

Jag förstår inte. Jag gör verkligen inte det. Jag har alltid trott att det finns någon handling man kan göra och vara nöjd sedan. Att det finns något sätt att handla som skapar harmoni. Eller balans. Eller i alla fall inte skapar obehag. Nu känns det som om jag har testat alla sätt. Alla vägar. Men det där skavande inuti växer bara. Hur stor kan det bli? (När är det måttet rågat?)

Jag är arg! (Jag har ont)

Febrilt letande lär ju inte resultera i harmoni i alla fall.

Att måttet är rågat är ett lite väl luddigt begrepp. Vilket mått? Vad är det rågat med? Och vad händer då? Just nu har jag ett rågat mått. Det är ett stort mått. Det finns mycket i måttet. Det som finns där är klyschor. Av alla dess slag. Små och stora. De små klyschorna tar, naturligt nog, inte så stor plats. De är inte riktade till mig. De bara finns där. Tar lite plats i måttet. De stora, de som tar störst plats, de som tar väldigt stor plats, är de som är direkt riktade till mig. Nu är måttet fullt. Nu är jag lite arg. Det är tydligen vad som händer. Jag är arg och irriterad. Och lite ledsen. Vad som händer när det kommer fler klyschor som ska in i måttet vet jag inte. Kanske läggs de i ett nytt mått. Eller så exploderar jag. Man vet aldrig.

Jag har ju självklart fler mått, för andra saker. De är inte fulla. Vissa finns det gått om plats kvar i. Så, bring it on!

Kanske att måttet där jag stoppar allt jag vill ge också börjar bli fullt. Annars är det ingen fara. Jag får nog fler chanser (jag måste ju tro det).

Kan man köpa nya mått när de gamla är fulla? Eller byta ut slitna mått?

Jag behöver nu läkande musik. Jag tror inte jag har sådan. Hjälp?

Dagens förtryckta känsla: nojja (om man nu kan kalla det känsla)

Jag ser det som en process. Med en början och ett slut. Nu började det med ett sms. Nästa steg blir avfrustreringspromenaden. Efter att hungern har stillats, vill säga (och maten smälts). Efter det vet jag inte. Det är en del av processen. Jag tycker nog inte om processer. Men de skänker ändå tröst. Trygghet.

Det var nära att jag började baka bröd när jag kom hem. Sedan såg jag att jag inte hade nog med margarin. Typiskt. Jag får baka en annan dag.

Jag kan inte bestämma mig om jag ska tänka "det är aldrig för sent" eller "ta chansen när du får den". De känns svåra att kombinera. I alla fall i nära relation. Helst vill jag tänka "slappna av", men då blir jag så arg på mig själv. Inte särskilt hållbart. (Nej, allra helst vill jag inte tänka alls)

Planen: äpple, vatten, avstängning.

Bla bla bla bla bla bla

I går var en bra dag. I dag är det tisdag. Tänk så det kan gå.

Jag övervägde en promenad på lunchen. Den vägde inte nog tugnt. Måla naglarna och slösa bort lite tid på internet vägde tyngre. Tänk så det kan vara.

Min kära cykel har en minisemester. Kanske inte det roligaste resmålet som finns. Jag lämnade den på järntorget. Där står den med sin blomma och sina bär och lyser upp de andra cyklarnas dag. I kväll ska den få åka hem.

Jag önskar göra en överrenskommelse med hösten. Kan det gå för sig? Jag skulle önksa borttagning av tisdagar. Det är inte nödvändigt att ta bort alla tisdagar. Men kanske var annan. Eller någon då och då. Snälla?

Helt plötsligt blev jag sugen på att baka bröd. Synd att jag inte är hemma. Nybakat bröd är väldigt gott. När jag kommer hem kommer jag antagligen vara för trött. Vad är det för liv jag lever?

Gnäll. Gnäll. Gnäll.

Jag blir så trött. Upp med hakan, kvinna! Ta tag i kragen! Och så vidare!

Jag har hål i mina byxor. Tänk så det kan gå.

Under nagelfilar (tiden sliter, men väldigt långsamt)

Det känns som om jag är på väg. Eller väntar. Lite mer än vanligt. Som om det här inte är på riktigt. En mellanlandning.

Jag funderar verkligen på kaffe. Alltså att ta en kopp kaffe. Och dricka upp den. Inte just koppen, utan dricka upp innehållet i koppen. Alltså kaffet. Men jag är väl lite för hungrig för det. Och det är ju inte så gott. Trots att jag verkligen försökt.

Idag börjar min kurs. Min ABF-kurs. Min förkovring. Jag ser fram emot detta. Kanske kommer tiden gå lite snabbare. Eller inte.

Precis nu kom jag att tänka på uttrycket "övning ger färdigthet". Om det stämmer borde jag bli synsk inom en snar framtid. Praktiskt. Och lite obehagligt.

Kanske borde jag också bli känslokall. (Här skulle jag vilja ha ett annat ord för 'känslokall'. Kanske något mellan 'apatisk' och 'känslokall'. Hjärtlös?)

Jag känner mig undermålig och rastlös. Vid sidan av undrar jag när världen ska komma på att jag är en bluff.

Välkommen till Emmas blogg, här rabblas känslor.

Med oordning i högsta hugg väntar jag in det spontana

Jag tror att risken att det blir lite fattigt här har ökat. Kanske var det under natten. Kanske var det tidigare.

Min lägenhet badar i något slags dammtäckt kaos. Allt ligger överst och längst fram. Min mamma säger att det inte går. Jag säger att det visst går. Jag undrar vad dammråttorna säger.

Precis i detta nu kom jag på att jag har ett utrymme jag inte utnyttjat helt färdigt; under sängen. Hoppet glimtar försiktigt bakom kröken.

Jag kommer ihåg när jag var liten. Inte hela tiden. Men en sak kommer jag ihåg. Jag kommer ju ihåg mer än en sak. Men just nu ska jag berätta om en sak jag kommer ihåg från min suddiga barndom. Farfar hade en segelbåt. Jag vet inte om man sk kalla den stor eller liten. Vi tyckte nog den var lagom, skulle jag tro. Några veckor under varje sommar åkte vi ut med farfars segelbåt. Det var min familj (mamma, pappa, syster och jag) och farmor och farfar. Vi var alltså sex stycken som skulle bo på båten ett par veckor. Detta medförde grava mängder packning som skulle in i en inte allt för stor båt. Mamma och farmor skötte instoppandet. Jag och Sofia tittade på. Farfar och pappa gjorde något annat viktigt. När instoppandet tog sin början var hela bryggan full med väskor och kassar. Efter en timme ungefär fann inte en pryl kvar utanför båten, och gick man ner i hytten kunde man inte se ett spår av sakerna heller. (Nu kommer jag till poängen) Det är ungefär så det känns nu. Jag har golvet fullt med saker som jag inte vet var jag ska stoppa in. Men med rätt teknik kan jag nog på ett par timmar få plats med allt i mina skåp och lådor. Problemet är väl tekniken. Antar jag.

Och symaskinen. På båten hade vi ingen symaskin.

Jag säger: god natt

Det finns hopp för min lägenhet. Kanske ser det inte så ut (som om ni kunde se det) just nu. Men snart! Inga mer fula bokhyllor!

Och så råkade jag glömma silvershampot i håret. Spännande att se hur detta gick...

Hur kommer det sig att vissa saker hinns med, men inte andra? Hur kommer det sig att det alltid finns disk? Hur kommer det sig att jag alltid glömmer att boka tvättid? Hur kommer det sig att jag alltid bara kommer halvvägs? Hur kommer det sig att det alltid finns något som borde göras? Hur kommer det sig att jag bryr mig?

Jag irriterade mig på en sak min psykolog sa idag (antagligen är det precis sådant man inte ska skriva här). Hon sa att hon var säker på att det skulle bli ljusare för mig någon dag också. Och det vet jag ju. Det är jag också säker på. Men det är inte hennes jobb. Kan jag tycka. Det är mina vänner "jobb" att säga så. Hon ska leda mig in på vägen till ljuset istället.

Annars är hon bra.

Jag har allvarliga sladd-problem. Hur löser jag detta?

I morgon ska jag vakna. Det är min plan. Men först måste jag sova. Alltså är det läge att gå och lägga sig.

Överflöd

Nu tänker jag tjata: det är snart helg!

Annars rekommenderar jag Saras roliga listor.

Det blev avfrustrering igår. Det blev promenad med inslag av jogging. Jag är väldigt imponerad av mig själv. Jag trodde nog inte att det skulle inträffa. Gårdagens otippade?

En annan sak jag är imponerad av är att jag lyckats hålla mig vaken på vagnen hem två dagar i rad.

Egentligen var det här onödigt. Det finns inget mer att tillägga för ögonblickat. Jag ska nog diska nu.

(En av) helgens otippade:

På Arvikafestivalen 2008 träffade jag en människa. På Stars'n Bars helgen vecka 35 2009 träffade jag samma människa.

(Jaja, det låter väl inte så jävla otippat, men jag tänker inte dra några detaljer. Jag gör ju inte sådant.)

Det som inte härdar, det dödar.

Nu tycker jag att tiden går lite väl långsamt (och jag är övertygad om att den gör det med flit). Veckan har pågått i en evighet. Och det är bara tisdag. Vad ska jag fylla resten av dagarna med? Jobb? Kul!

Jag tror jag behöver semester. Kanske inte så mycket från arbetet (jo!) utan mer från min egen hjärna. Den är faktiskt riktigt påfrestande. Detta jävla ältandet tar aldrig slut! (Till (stor) skillnad från pengarna)

Det är väl då det är dags för en avfrustreringspromenad. (Jag har problem att stava 'promenad') Jag ska nog utmana mig själv och ta en promenad utan telefon (alltså även utan musik (och möjlighet att ringa någon)).

(Eller så klöser jag ur hjärnan och ersätter den med bomull)

Jag har en teori angående bilar. Detta har jag funderat mycket på när jag väntat på bussen. Självklart är det rent estetiskt jag har funderat. Jag kan inget om bilar (jag är ju kvinna (och har inte körkort)). Jag har analyserat vad i designen som skiljer en dyr bil mot en billigare bil (jag tycker inte att man kan säga 'billig bil' i det här fallet, eftersom vi fortfarande pratar nytillverkade bilar). Åter igen: bara designen! De lite dyrare och lyxigare bilarna har i regel en kromad och bland list runt fönsterna på sidorna. De billigare har svart sådan list. För det mesta.

Jag vill göra något! (Det är väl antagligen just därför jag sätter mig framför datorn)

Miniluch-inlägg

Äntligen har jag fått tummen ur och laddat upp alla bilder från Way out West.

Fuck you, Society! (Det är torsdag och i morgon är det fredag)

Jag känner mig upprorisk och rebellisk idag. Jag vill vara obekväm. Jag vill häge mig åt dekadens. Jag vill inte rätta mig i ledet och blunda för att orka stå kvar.

Det sprudlar.

Men vad kan jag göra? Vad vill jag göra?

Egentligen handlar det inte om att göra. Det är mest flöde av energi. Jag har styrt min energi åt ett annat håll. In på en ny väg.

Och nu släpper vi det.

Jag har hylla och vill ha tegelstenar. (Jag har energi och vill ha ledigt) Jag har också en fin cykelkorg. Det är torsdag och jag har hopp. Jag vet vart jag vill och jag vet att jag kan komma dit. Jag vet att jag kan klara av VAD FAN SOM HELST!

Det är en konstig blandning, just nu. Innuti. En mycket konstig blandning som inte bör analyseras och separeras. Jag har kommit en bit och vet att jag kommer längre och längre. Jag har så mycket hopp. Så mycket potential. Så många ideér. (Så mycket otålighet)

Lunch-inlägget mitt i veckan (vadå? är det bara onsdag?)

Det här är en fin tradition. Lunch-inlägget. (Här kan jag reservera för eventuella stavfel, då min webbläsare är på engelska och tycker att alla ord är fel)

Jag har även återupptagit lunchpromenaderna. I alla fall i två dagar. Det ingår väl också i min storslagna plan, tror jag.

(Jag undrar vad ordet 'jag' betyder på engelska)

Förra veckan var jag väldigt trött. Därför tänkte jag att jag skulle ta det lugnt fredagen. Stanna hemma och vila ut mig. Hade tänkt att göra liknande även på lördagen. Fredagen gick ju bra, lördagen gick väl sådär (kan hända blev jag full som en kastrull), Men det var allt som allt en lugn helg. För mig. Vad resulterade då detta i? Jo, att jag är ännu tröttare nu. Vad är då sensmoralen? Jo följande: ta det inte lugnt, det hjälper inte. (Eller: det räcker inte att ta det lugnt enbart på fredagen...)

På jobbet har vi nu bytt till P4. Förut hade vi P3. Jag kan tycka det är ett väldigt bra byte. Men jag kan också tycka att det är ett ganska dålig byte. Kanske ska jag utveckla det lite. Motivera, så att säga.
Jag tycker P3 är en väldigt rolig, och ofta intressant kanal. Mycket bra musik. Trevliga programledare. Det passa mig ganska bra. Men när man lyssnat på P3 varje dag 8-17 i ganska många månader känns den lite tjatig.
Det är så P4 kommer in i bilden. Det är ju något nytt. Helt annan musik. Men även där ganska mycket bra musik. Ofta också intressant. Kanske mer "matnyttigt" än P3. Men. Ja, det är inte bara bättre. Alla dessa dova röster med samma typ av intonation och samma tillrättalagda språkbruk. Nyheter en gång i halvtimme. Samma nyheter en gång i halvtimmen. För att inte tala om alla nyheter efter 16: 16.00 nyheter i ca. 5-10 minuter, 16.30 nyheter ca. 5 minuter, 16.45 nyheter 15 minuter.

Jag kommer bli allmänbildad. One and for all!

Ständigt denna tisdag.

Jag är så pepp på pyssel. Jag vill inte sitta här och vända papper (nu är det ju verkligen inte det jag gör). Jag vill hem och pyssla!

Idag sitter mina nerver utanpå. Det är tisdag. Helt naturligt. Jag vill stå längst fram när allt bara säger pang pang pang. Jag vill skrika och gapa lite. Vara lite arg. Det är tisdag och jag har mens. Helt naturligt.

Men. Jag ska till den stora möbeljätten med blå och gul logga. Jag ska spendera så mycket pengar. Och pengarna kommer gå direkt in i barnarbete och miljöförstöring. Känns bra.

(Det är ingen idé att jag försöker kommer med ursäkter. Det finns ju egentligen inga.)

Bitterheten har spridit sitt gift i mina ådror. Jag skulle tro att det är en tillfällighet. I morgon är det ju onsdag. Och då är det snart helg.

Spretigt, men kanske ärligt

Just nu funderar jag på hur världen skulle se ut om vi människor skulle se mer olika ut. Jag menar inte bara hårfärg, hudfärg och kroppsform. Utan större skillnader. Kanske fler typ av färger. Och skillnaderna skulle inte bero på vilken del av världen man kom från, eller hur föräldrarna sett ut. Skillnaderna skulle komma av hur man tänkte. Vilket typ av tänkemöster (om det nu finns olika) man hade.

Egentligen vet jag inte alls vad jag är ute efter. Det är bara sådant jag rätt som det är funderar på.

Annars har jag väl en helt vanlig måndag. Lite mer hoppfull än andra måndagar, kanske. Men ganska vanlig. Hemma ligger kikärterna i vatten. Bibliotekskortet lämnade jag hemma. Efter jobbet ska jag köpa en röd penna. En helt vanlig måndag.

Jag funderar också på varför politiker inte kan säga 'ja' eller 'nej'. Det är ju inte så att de slipper stå till svars mer ('slipper mer' inte helt okej) för att de slingrar sig från just de orden. Helt korkade är vi väl inte (eller så är det precis det vi är (jobbigt)).

Nej, det här blev verkligen inte hållbart. Vilken tur att jag strax ska börja jobba igen, då.

Innan dekadensen slagit till

Det är lätt att dricka alkohol. Jag undrar varför. Nej, jag undrar inte; jag dricker utan att tänka. (Och där kom svaret som en blixt från blå himmel)

Ikväll ska vi klubba. Jag och Jenny. Vi ska klubba säl. Och det ska bli kul.

Mitt, just nu, största problem är att bestämma om jag ska tvätta håret eller inte. Det är ju skönt när det är det största problemet. Det är nog så jag vill leva. Och så jag föreställer mig att det finns människor som lever. Fast jag tror ju inte på det själv. Ska jobba på att bli mer lättlurad. Det är nog nyckeln till ett lyckligt liv.

Vi hamnade på en helt annan nivå idag. Jag vet inte om det är solen utanför, musik i mina högtalare eller den nyöppnade ölen jag ska skylla på. Men jag känner mig ytlig. Inget annat är egentligen viktigt. Inget annat ska behöva vara viktigt. Om jag blir tillräckligt lättlurad.

Om jag somnar i den röda soffan kommer jag även vakna där. Därför föredrar jag okända sängar.

Jag är hemma. En fredagskväll. Och jag trivs. Tror jag. (Hur ska man kunna veta sådant?)

En dag ska jag bekämpa mitt undermedvetna. Jag ska inte ha något undermedvetet. Det ska inte dyka upp tankar automatiskt. Jag ska inte hitta fantasier och planer långt inne. Allt ska ligga längst fram. Och synas. Allt ska vara överskådligt. Allt ska vara styrt av mig. Och jag ska vara bra på att styra. Jag ska ta rätt beslut vid rätt tillfällen.

I min hjärna, alltså. Något annat vill jag inte styra. (Något annat kan jag inte styra)

Kan man trivas med vemod? Kan man vara både grubblare och lycklig? Är alla filosofer män? Har alla filosofer skägg? (om svaret på den senaste frågan är "ja" är högst troligt svaret på den tidigare från också "ja") Kan man med vilje sätta sig i en livsituation man vet är destruktiv utan att vara sinnessjuk? Kan man verkligen älska en specifik person? Hur bör man sköta handfatet för att det inte sk bli stopp? Måste reklam vara löjlig? Vad blir det för väder i morgon?

Jag slösar tid och energi på att tänka saker jag inte vet om att jag tänker och för att distrahera mig ställer jag massa dumma frågor till min blogg. Och på något vis känns det meningsfullt.

Min lever är ju i alla fall tacksam.

Sedan jag kom hem har tvn varit avstängd. Den var ju (högst troligt) även avstängd när jag inte var hemma, men det tillhör ju normaliteten.

Jag har verkligen en plan jag tror på nu. Och den är inte fastknuten i det psykiska. Den står för sig själv. Och funkar ändå. Tror jag. Hoppas jag. (Måste jag tro) Oavsett om jag kommer över, glömmer, upplever, super mig full, gråter mig till sömns, skrattar i timmar. Oavsett om jag är ensam eller tillsammans med andra människor. Planen kommer att fungera.

By the way

"Det var lite skottlossning utanför vallokalen i morse, annars är det lugnt" Lite skottlossning? Jag tycker nog att ett avlossat skott är för mycket skottlossning. Kom någon till skada? Om skottlossning föregås av 'lite', vad är då lugnt?

Egentligen borde jag väl inte bry mig. Som vanligt. Men ibland blir det bara för mycket. Så är det. Måttet är rågat. För stunden. Om en stund, då jag ätit och suttit en stund i solen, är allt glömt och jag kan återgå till att småskratta åt bilbränderna i mina kvarter.

Vem är det som är sjuk, egentligen? Ja, det är ju i alla fall inte de som går till vallokalen med "lite skottlossning" utanför. När jag röstade var jag själv i hela biblioteket. Personalen verkade glad att någon kom på besök.

Uppdatering:

De bränner tydligen bilar i mina nuvarande hoods också. Oerhört spännande! (Och jag märker ingenting...)

Snart är det fredag. (Snart är det jul)

I morse ville jag inte gå upp (till skillnad från andra mornar?), men jag gick ju upp (till skillnad från andra mornar?). Dessutom gjorde jag sallad till lunchen (mycket avancerad: jag skar en tomat i klyftor och öppnade en burk kikärter (det är inte det enda salladen innehåller, men resten var redan fixat)).

De bränner bilar i mina gamla hoods. Det är ju trevligt när det är liv och rörelse.

Igår, innan jag gick och lade mig (och efter att jag skrivit här) fastnade jag framför mina inlägg jag skrev i januari. De innehöll ingenting av intresse, men var betydligt intressantare att läsa än de jag skriver nu. Vad gör jag för fel? Var gjorde jag för rätt?

Jag insåg också, när jag läste mitt gamla dravel, att blogg är en bra hjälp för de med dåligt minne (alltså jag). Praktiskt. Tydligen var det i januari, inte februari, jag stukade foten. Vilket innebär att jag, såhär efter sju månader, fortfarande har ont. Är det okej? Nej, det är inte okej.

På kvällskvisten

Jag har ont i min mun. Jag är trött. Jag är rastlös. Jag har anmält mig till högskoleprovet. Jag var nyss på Liseberg. Och i morgon ska jag jobba.

Dessutom har jag nog glömt hur man gör detta. Känns mest onödigt och meninglöst. Ungefär som att duscha. Kanske ganska trevligt, men helt meningslöst.

Min plan, att vara tillbaka på fötter och tänka som folk (som inte kan tänka som folk?), vid det här laget har ju för länge sedan gått om intet. Även min plan att utrota blomflugorna gick inte i lås. Ändå fortsätter jag mitt löjliga planerande. Mina lappar. Mina tankekartor i hjärnan. (Mina ostrukturerade och självömkande blogginlägg (jag hatar ordet 'blogg'!))

Ledord: nya upplevelser (visserligen två ord, men en företeelse) och spontanitet. (Spontanitet och planering passar som fisken i handsken)

Jag ska sova nu. För det är ju jävligt nytt och spännande. För att inte tala om spontant!

Bortförklaring (om det skulle bli nödvändigt i framtiden)

Ibland känner jag bara att ironin inte riktigt går hela vägen in i mål.

Efter stormen?

Nu var det visst en stund sedan jag var här och trasslade. Har jag inte rätt? Allt flyter liksom ihop för mig. Skulle vilja skriva att det är för ögonblicket, men jag har nog inga sådana just nu (kanske har jag heller inga 'just nu').

Det har varit Way out West. Och det var ju trevligt. Men jag blev förvånad att jag fortfarande var jag efteråt. Det blir jag alltid. Lite som att ta två steg fram och två steg bak. Eller bara stå still.

En sak som hände under Way out West måste jag nog återge här, utan att tänka efter innan; Gud (eller vem det nu är som fixar vädret) hindrade mig från att prata med Per Sinding-Larsen. Jag vet inte om detta är bra eller dåligt. Men hade jag inte haft 90-tals luggen (som regnet skapat under dagen) hade jag antagligen gått fram till honom. Vad det hade resulterat i är ju svårt att säga. Kanske en bakfylleångest. Kanske lite ligga. Vem vet? Men jag kan säga det jag vet: han är lika het i verkligheten som på tv. (Här ska stalkas!)

Så snart jag har tid (eller lust) att ta mig för kommer det Way out West-relaterade listor och bilder. Här släpper jag nog Way out West för året.

På gränsen

20 miljoner judar hade inte fel. Gasläcka är det nya svarta.

Det som inte dödar det härdar. Det som inte dödar det härdar. Det som inte dödar det härdar. Det som inte dödar det härdar. Det som inte dödar...

Jag tänkte att jag skulle låta bli tvn. Jag tänkte att jag kunde klara av det. Att det skulle vara bra för mig. Men jag är rastlös och orkar inte umgås. Inte med mig själv eller något annat. Jag vill bara att någon ska sköta allt. Att hjärnan kan få gå på autopilot. Slappna av.

Snälla, kan jag få sätta på tvn? Snälla!

Jag upptäckte en låt idag (den borde ju då, logiskt sett, döpas efter mig); Soul meets body med Death Cab for Cutie. Jag är nöjd med mitt fynd. Men rastlös.

Annat jag gjort idag: tittat på den mycket sexige sångaren i Kings of Leon (han finns på mitt kontor), lagt tvätt i två maskiner (den tredje var tydligen trasig (får man pengarna tillbaka då? (nu har jag ju inte betalt något för att tvätta (men ändå))), ätit (självklart), jobbat, cyklat mig halvt fördärvad (först var det regnet sedan blåsten), stalkat (i smyg, liksom), funderat (än mer självklart än ätandet), fördrivit tid, tagit tag i mig, släppt taget igen, torkat kläder med hårblås, insett en och annan brist och en och annan styrka, tejpat min fot och haft 80-tals lugg.

Men jag har väl kanske inte riktigt kommit så långt över jag hoppats. Men jag är på väg. (Vilken väg får väl tiden utvisa, så att säga)

Ursäkt och så vidare

Jag har blivit lite trött. Det är därför det är ganska tyst här. Det här med att formulera sig är en aning ansträngande. Och kul. Och ansträngande. (Bilder var visst lättare) Men jag tror jag blir lite piggare snart. Om ett tag. Kanske när jag slutat försova mig. (Kanske når försovningen en smärtpunkt när man inte ens vaknar av att drömma att man försovit sig, vad vet jag)

Idag tänkte jag på en sak; tänk om man har mens på sitt bröllop. Tråkigt.

Om cirka tio minuter ska jag tvätta. Det skulle vara trevligare att sova. Men hade jag inte tvättat så hade jag varit inne i stan och kommit hem väldigt sent. Kanske tjänar jag lite sömn på detta. Det är väl min förhoppning.

Jag borde verkligen laga mig lite mat idag också. (Min mamma jobbar ju liksom inte här) Men jag vet inte vad det skulle vara för mat. Eller är det en promenad jag borde ta?

Tvätt, Emma, tvätt!

Koll på läget. Liksom.

Jag vill börja med att meddela att min ålder sjunkit till cirka 14 nu; jag har skaffat bilddagboken (igen). Det är ganska kul.

Sedan vill jag också säga tack till Anna och Jenny som städade min lägenhet idag. Förstår ni hur fantastiska ni är?

Det är måndag och jag har hopp. Jag har hoppat. Och har lite ont i magen. Men egentligen har jag inget att skriva här för tillfället. Jag är nöjd. God natt.