Om jag somnar i den röda soffan kommer jag även vakna där. Därför föredrar jag okända sängar.

Jag är hemma. En fredagskväll. Och jag trivs. Tror jag. (Hur ska man kunna veta sådant?)

En dag ska jag bekämpa mitt undermedvetna. Jag ska inte ha något undermedvetet. Det ska inte dyka upp tankar automatiskt. Jag ska inte hitta fantasier och planer långt inne. Allt ska ligga längst fram. Och synas. Allt ska vara överskådligt. Allt ska vara styrt av mig. Och jag ska vara bra på att styra. Jag ska ta rätt beslut vid rätt tillfällen.

I min hjärna, alltså. Något annat vill jag inte styra. (Något annat kan jag inte styra)

Kan man trivas med vemod? Kan man vara både grubblare och lycklig? Är alla filosofer män? Har alla filosofer skägg? (om svaret på den senaste frågan är "ja" är högst troligt svaret på den tidigare från också "ja") Kan man med vilje sätta sig i en livsituation man vet är destruktiv utan att vara sinnessjuk? Kan man verkligen älska en specifik person? Hur bör man sköta handfatet för att det inte sk bli stopp? Måste reklam vara löjlig? Vad blir det för väder i morgon?

Jag slösar tid och energi på att tänka saker jag inte vet om att jag tänker och för att distrahera mig ställer jag massa dumma frågor till min blogg. Och på något vis känns det meningsfullt.

Min lever är ju i alla fall tacksam.

Sedan jag kom hem har tvn varit avstängd. Den var ju (högst troligt) även avstängd när jag inte var hemma, men det tillhör ju normaliteten.

Jag har verkligen en plan jag tror på nu. Och den är inte fastknuten i det psykiska. Den står för sig själv. Och funkar ändå. Tror jag. Hoppas jag. (Måste jag tro) Oavsett om jag kommer över, glömmer, upplever, super mig full, gråter mig till sömns, skrattar i timmar. Oavsett om jag är ensam eller tillsammans med andra människor. Planen kommer att fungera.