Så mycket att göra, så lite tid. Så mycket att shopa, så lite pengar.

Ibland vill man säga "morr" men låter bli. Kanske för att man inte hinner. Eller för att det inte är lämpligt. Eller för att viljan att säga "morr" kommer för sent. Vart tar då morret vägen? När det finns där, men inte används. Sparas det till ett senare ställe, eller kommer det ut någon annanstans? (Ja, här har jag medvetet använt "man" stället för "jag" eftersom det låter bättre och jag gissar att det finns någon mer som känner så)

Jag kanske ska sälja mina morr på Tradera.

Idag ska jag till apoteket. Som vanligt. Och till Clas Ohlsson. Som vanligt? Sedan ska jag hem och packa. Det är inte vanligt. Och det är bra att det inte är vanligt. Kan tänka mig att de flesta som någon gång har läst denna blogg vet vad jag tycker om att packa. Och vet att det brukar höra ihop med viss förtäring av rödvin. (Kanske inte så lämpligt idag, ölen igår har lämnat sina spår) Antagligen kommer jag skjuta på packandet så mycket som bara går. Och därför kommer jag komma i säng på tok för sent. Och vara tvungen att gå upp på ok för tidigt för att packa det sista.

Jag är så omständig!

Och en smula kissnödig.

Det ena är ju lättare att åtgärda än det andra. Men varför ta en lätta vägen?

Det har varit lite tokigt (inte tokigt som i kul, utan tokigt som i mer eller mindre fel) och rörigt den senaste tiden. Därav mitt bristfälliga skrivande här. Och är jag ju trött. Som vanligt.

Jag tror att det som hållit mig borta mest har varit en liten rädsla att försäga mig. Att skriva något som jag inte ska skriva. Att gå över mina gränser. Och så vidare. Nu tror jag att jag har kontroll igen. I alla fall just nu. Och det är ju just nu som räknas. Inte sant?

Nyss pratade de om Göteborg på radion. De stod på andralång och pratade fördomar. Trots att jag inte passade in i fördomarna, och egentligen inte är göteborgare, kände jag en väldig stolthet. Mitt Göteborg. Min andralång. (Mitt andralång?)

Nu är det 27 timmar tills jag sätter mig på tåget mot Kalmar!

En dag, när jag kommer upp ur alla dessa träsk jag är ute och vandrar i nu, ska jag återgå till det där jag höll på med innan. Vad nu det var.

Jag vet inte vad det är med mig. Jo, det vet jag, men jag vill inte veta. Eller så är det precis vad jag vill, men inte vågar. Eller så finns det inget att veta. Och med detta har jag inte skrivit något intressant alls (eller så är det precis vad jag gjort).

Nu ska jag se på tv. Utan reklam.

Uppdate tvåkommanoll

Jag är lite sporadisk. Jag ber om ursäkt för det. Det var bättre förr. Det ber jag inte om ursäkt för. Det är inte mitt fel.

Provocerade Emma presenterar:

Nu har jag blivit provocerad igen. Även denna gång av Hallå P3. Vanligtvis brukar jag bli provocerad av programmets upplägg och de inaktuella och uttjatade ämnena. Denna gång blev jag faktiskt provocerad av det någon inringare sa. Det handlade om aborter - är det rätt att vi har fri abort i Sverige? En (idiot?) ringde in och tyckte att det aborterades hejvilt, vilket inte är bra. Därför borde det införas motbok. Jag undrade vad motbok var, så jag googlade (här skulle jag önska en liten reklampeng) och fann (på Wikipedia (reklampeng?)) att det var de böcker man reglerade alkoholköp med under första hälften av 1900-talet. Det stämplades och kontrollerades. Och då. Ja, då blev Emma provocerad. Vad trodde denna idiot? Att det görs lika många aborter som det köptes flaskor sprit 1916? Att kvinnor går och gör abort flera gånger om året? Att abortera är ett nöje? Idiot! Jag vet inte om han ville ha personliga motböcker "Ojoj, nej, du får inte göra fler aborter i år. Kom tillbaka nästa år!" eller om han ville ha en för hela Sverige "Nej, tyvärr, abortkvoten i Sverige är redan full. Det blev många under sommaren, så nu i höst är det stopp!". Hur som helst: IDIOT!

Oj, vad tiden går fort (när man har...)

Jag har nog aldrig varit så trött som jag var i morse (Emma Trött Lennström). Men det var inte riktigt det där vanliga trött. Det var en mer normalt, jag vill bara sova några timmar till-trötthet. Det var tufft, men jag kom upp. Även denna morgon. (Det här börjar bli tjatigt, jag vet, men jag måste påminna mig själv om att jag faktiskt kan, att jag har klarat det, då blir det lättare att tro att det går i morgon också.)

Jag och Symbo gjorde budget igår. Inte gemensam, faktiskt. Utan vi gjorde en Jenny-budget (you can do this, honey!). Jag blev lite sugen på att också vara sådär duktig. Ska bara shoppa upp alla pengar först... (Förlåt Miljön, men jag vill så gärna. I'll make it up to you!)

Varför skulle jag vara dömd till detta? Varför i hela fridens namn har jag fått för mig att jag är dömd till detta och inte kan ta mig härifrån? Det finns så mycket precis innanför som vill komma ut. Så mycket som är större än vad som får plats här. Kan jag inte bara ta och plocka fram det då? Nej.

Hur lyder dagens plan? (ja, jag får ägna mig åt planerande när jag inväntar lördagens shoppande) Laga mat står nog först. Och det förutsätter att jag handlar mat. Vore ju bra om jag kunde få iväg cykeln på lagning. Och där stoppar vi. Inget vatten över huvudet. Jag duschade ju liksom i morse. Och lyckades ganska bra med frisyren (trots att mitt otäcka underhår syns). Vill ju inte förstöra det. Med vatten över huvudet.

Just det: Erikshjälpen! Dit ska jag ju idag. Vad kul!

Fållen kanske är lite för snålt tilltagen. Det är allt.

Ja, jag vaknade väl idag också. Även om det var på håret. (Jag brukar vakna på håret, mer eller mindre (jag tappar ju så mycket hår, så jag kan tänka mig att jag gör det mesta på håret i min lägenhet (kanske låter lite äckligt...))) Jag är fortfarande trött. (Och den prognosen verkar ju hålla i sig)

Men det är fin väder och jag har mina fantastiska blommiga skor på mig. Efter jobbet ska jag skaffa mig fler fantastiska skor, är planen (ja, lite måste jag väl få planera?). Kanske en fjäderboa också. Jag har aldrig ägt en fjäderboa. Nu är det dags.

Och så ska jag tvätta. Det kan nog också vara dags. (Fultrosorna har åkt fram och strumpbyxorna är tvättade i handfatet några gånger (dumt skrivet, hörrö Emma, nu sprack ju illusionen!))

På torsdag åker vassen! (Har jag sagt det redan? Känns bekant...) Säkerligen plågsamt. Men om jag verkligen ska hänge mig åt mitt beroende måste jag ju lida lite pin, också. (Och personlig ekonomisk kris (Något annat?)).

Nej, nu ska jag inte var trött mer. Nu ska jag se framåt (i panik?).

Varje gång hoppas jag på ett litet brev. Eller vykort. Ett litet "det här löste sig ju fint, inte sant?"

Nu vet jag att jag definitivt borde hålla mig härifrån. Men gör jag det? Nej. Uppenbarligen inte. Har jag några planer på att göra det (eller något annat)? Nej. Kommer jag tära än mer på det som redan är trådslitet. Ja. (Hur ska jag orka nästan två veckor till?)

Och på tvn står Pernilla Wahlgren och talar om hur rynkfri man kan bli. Jag vill ju bara ha snygga underkläder och en relativt hårfri kropp.

Jag har filat lösnaglar. Som inte sitter på mina fastnaglar. Det var lite knepigt. Men ganska rogivande. Så småningom ska lösnaglarna klistras fast på fastnaglarna. Och sedan ska lösnaglarna målas röda. Som fastnaglarna. Men inte idag. Det orkar jag inte. Som vanligt. (Och varje gång jag kommer hit vill jag bara lägga mig på golvet och säga "jag är så trött, kan jag inte bara få sova?")

Behöver man fila ner sina fastnaglar innan man sätter dit lösnaglar?

Jag ska hänge mig. Åt ett av mina beroenden. Jag tror jag väljer fåfängan. Det kan bli dyrt och ganska plågsamt. Men det är väl bättre än alkoholen? Planerandet har jag ju redan testat. Och det gick ju inte så bra.

Det är bara så frustrerande. Allt!

Jaha. Nu blev klockan nästan nio och dagen är slut. Den här dagen också. Det är ju skönt att måndagen är över. Men vad har det gett mig? Vad fan ger det mig? Tjänar jag något på allt det här? (Ja, det menar på många plan)

Checkpoint Lördag

Jag tänkte att jag skulle skriva att jag ska diska. Jag ska diska! Om jag nu skulle låta bli att diska så har jag ju ljugit. Jag tycker inte om att ljuga. Kanske kan detta vara ett effektivt sätt att få saker gjorda (eller så fastnar jag här).

Bob Hund hjälper till också.

Jag undrar vad min mage vill säga mig nu. Det är dumt att vi inte pratar samma språk. Men jag har druckit min proviva och ätit mitt knäckebröd. Till och med druckit mitt ingefärste. Borde inte min mage göra volter av lycka? (Är det kanske det den gör?)

Igår blev det Köttmarknaden igen. Det är ett roligt ställe. Så opretentiöst. Och bra musik. Till och med ett litet liveframträdande (ett eller två ord?).

Har du diskat än, Emma?
Öööh. Nee...
Men för i helvete, gör det då!

Mer eller mindre onödigt, jag sitter ju redan fast

Ibland undrar jag. Eller, ja, i princip konstant undrar jag. Just nu undrar jag hur mycket man ska tåla. Eller stå ut med. Det kanske alla undrar. Kan man ta reda på något sådant? Nej, det är klart att man inte kan. Det är ju, som allt annat, individuellt. (Synd att man inte är rätt individ (och att allt som är individuellt skär sig med samhället (som ju egentligen är en samling individer)))

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: jag är trött. Det är nog den enda beskrivningen jag orkar med just nu.

Snart kommer nog Fröken Mens på besök också. Det är ju trevligt att hon dyker upp och säger att allt är bra, och så. Men jag är inte så orolig, så det skulle räcka om hon kom varannan månad. Eller bara stannade några timmar när hon kommer.

Men jag tror jag vet hur jag ska inspirera mig. Och att det inte finns någon anledning för mig att inte försöka. Jag ska inte pausa längre. Jag ska ställa mig upp och visa hur lång jag kan vara. (Som om jag aldrig tänkt så förut)

Jag har stannat av lite här. Inte bara här. Jag tror att min lägenhet kommer utplåna mig snart, av ren självbevarelsedrift. Stackars lägenhet! Men den skulle bara veta vilka planer jag har för den. Den skulle veta hur vacker den skulle vara, om jag hade tid och pengar. Nytt sängöverkast. Ny bänk att ha tvn på. Kanske en fin tavla på på någon vägg. Det skulle vara så fint! Du skulle förlåta mig då, lägenheten. Håll ut!