Efter ett vaknande på helt andra sidan

Idag bär det av till Utlandet. Jag tycker att Utlandet verkar väldigt trevligt, så jag är lite förväntansfull. Jag har också hört att de har billig alkohol i Utlandet. Och det vet vi ju alla vad jag tycker om. (Ja, alla vet vi vad jag tycker om)

För ett tag sedan bytte jag radiokanal. Och eftersom min kollega jag delar radio med inte har varit så mycket närvarande ett tag har jag inte behövs motivera mitt byte. Motivationen skulle nog ha varit någon form av uteslutningsmetod. Men nu börjar betydligt bättre motivationer växa fram. Jag är redo att försvara mitt val av radioanal. Så come on, bara!

Jag tycker att det är ganska kul att EU's nya "president" låter precis som Dracula. Det livar upp stämningen. (Mindre kul är det att han är Kristdemokrat (fast jag ska ju inte hålla på med politik här, så egentligen bryr jag mig inte))

Kolla, hon lever!

Jag är disträ. Mycket disträ. Jag har varit disträ förr, men nu har disträheten nått nya höjder. Det vore ju trevligt om jag kunde hitta några fördelar med att vara disträ. Enklare än att sluta vara det. Några förslag?

Dessumtom är jag trött, lite irriterad på mig själv, en smula hoppfull och stressad. Man skulle kunna tro att det är tisdag.

Mina reaktioner förvånar mig. Då menar jag inte de som har med disträandet att göra. Eller tröttheten, eller irritationen och så viddare. Just nu är det musiken som förvånar mig. När började jag digga till hiphop? (Vad är hiphop? (Jag tycker att det begreppet låter som ett skämt. Är det ett skämt?)) Och när började jag uppskatta skränig, stökig rock? Igen. Jag som trodde att jag blivit lugn och sofistikerad. (Ville jag bli lugn och sofistikerad?)

Jag trivs inte alls med att inte längre vara en övermänniska. Inspirationen måste återvända snarast. Annars kanske det blir för sent. Annars kanske jag för alltid kommer vara vanlig. Hemska tanke!

Dagens andra konstaterande:

Högskoleprovet är inte medelvärdesprovdeltagerens kopp med te heller.

Dagens konstaterande:

Högskoleprovet är inte min kopp med te.

Uppväckt. Lite i alla fall.

Jag och min kollega Bibbi (härlig kvinna) pratade lite löst om feghet. Jag sa att jag ju är väldigt feg, så jag ska väl inte säga något om andras fegheter. Då kollade Bibbi konstigt på mig och sa att hon kunde räkna upp ganska många saker jag gjort som pekar på motsatsen (två exempel vad min "möhippa" i nakenklänning och min snabbresa till stockholm).

Jag tänkte då efter lite. Det händer ju att jag gör sådant. Tänker efter, alltså. Och då kom jag lite till insikt. Kanske är jag inte väldigt feg. Kanske är jag bara lite feg. Och lite bekväm. Men inte mycket. Inte väldigt. Bara lite.

Kanske var det precis vad min dröm ville säga mig. Om man nu tror att drömmar kan vilja säga något.

En av få drömmar

När jag tog bort överkastet och gick och lade mig igår, alldeles för sent, anade jag föga vad drömmarnas land skulle bjuda på. Jag vet inte om jag sagt det tidigare, men jag kommer oerhört sällan ihåg mina drömmar numer. Det är väldigt synd, då jag misstänker att de är ganska fantasifulla.

Ibland händer det att jag faktiskt kommer ihåg vad jag drömt. Dock brukar det vara ett dåligt tecken; det är inte de mysiga och fluffiga drömmarna jag minns.

I natt lyckades jag drömma om min enda djurfobi; kackerlackor. Och det var inte en liten kackerlacka, utan mängder av ganska stora kackerlackor (varje gång jag skriver 'kackerlackor' ryser jag). Kackerlackorna kröp upp ur min soffa. Och sprang runt på mitt skrivbord. Efter att ha sprungit och skrikigt i panik, gåritit svurit, kastat saker lyckades jag komma till sans. I drömmen lyckades jag alltså komma till sans och inse att dessa äckliga djur, dessa kackerlackor, var ju bara djur. Jag övervägde att slå ihjäl dem på fläcken, men mindes då historier om hur kompisarna kommer på begravning och hur de lever även ihjälslagna (zombie-kackerlackor?). Därför bestämde jag mig för att hålla dem levande i väntan på bättre lösning. Jag hämtade alla burkar jag kunde hitta i köket och jagade in en kackerlacka i varje burk. Någonstans under detta jagande vaknade jag.

När jag vaknade var det bara paniken jag känt innan jag kom till sans, jag mindes. Det var inte alls kul att vakna till kackerlackspanik. Efter att ha funderat lite insåg jag att jag faktiskt överkommit min rädsla i drömmen. Jag hade lyckats fånga in kackerlackor i burkar. Lite stolt blev jag.

Från övermänniska till vanlig människa

Ibland blir jag bara så less på mina ord. Alla är utslitna och tråkiga. Inspirationen är död och jag har blivit en vanlig människa. Om detta är bra eller dåligt har jag svårt att säga för ögonblicket. Vi får väl se vad läkaren säger. Om hon nu säger något.