Och allt vi behövde var väl musiken? (och en känsla att lita på)

Jag stängde precis av tvn. Det är något jag borde göra oftare. Eller mer sällan. Beror ju på hur långt man ska gå. Och så.

Det var svårt med koncentrationen idag. Det var svårt att komma upp. Svårt att få tiden att gå. Svårt att inte sätta på tvn. Svårt att gå ut till köket och diska (Ja, jag har ju inte gjort det än.) Helt enkelt ganska svårt.

Men jag blev ändå ganska peppad. Lade upp planer (som jag nu har glömt) kollade på bilder och visste att det där kommer vara jag. Jag kan. Jag är bra. Och allt det där. (Idag känner jag inte igen mitt sätt att skriva) Nu vet jag inte mycket längre. Utom att jag måste duscha. Städa. Diska. Äta. Sova. Städa. Planera.

Jag blir trött.

Det blir nog inte så mycket mer än detta (eller lika mycket till)

Kanske kan det komma en lite mer utförlig beskrivning av helgen aktiviteter nu. Med lite perspektiv. Eller så är jag för trött och för mycket i framtiden. Jag tror jag gillar framtiden. Lite mer än nuet. Eller så hoppas jag att jag kommer gilla framtiden mer än nuet. Annars kan det bli jobbigt. Därför ska jag ta och planera framtiden. Som vanligt. Eller mer än vanligt. (Ungefär som hästmyggan ger sig fan på att det går att ta sig ut genom en glasruta)

Min syster var här. Det var trevligt. Vi besökte Mando Diao's konsert. Jag gillar Mando Diao. Jag är inte lika förtjust i de TVÅ förband vi fick genomlida (förlåt, men det tog ju en evighet för Mando att komma igång). Det första förbandet var okej. Hon är frän. Adiam Dymott. Det andra förbandet var inte någon höjdare alls. Det var den mycket hypade Jonathan Johansson. Eller var det GES? Svårt att säga. Men sedan. När Mando gick upp på scenen var allt förlåtet. (Och det ansåg nog även alla (MÅNGA) 13-14åriga tjejer (som senare slogs om den svettiga handduken)(tänk att jag ska behöva känna mig gammal när jag går på konsert (och hur kommer det då inte bli på Hultsfredsfestivalen i sommar...)))

Det blev lördag. Och vädret var fantastiskt. Och pengarna rann som vatten under kranen. Det var trevligt. På kvällen blev det bio. Bio är trevligt. Filmen var helt okej. The Boat That Rocked. Platt men helt okej. Det gäller att använda fantasin och se bortom det platta stereotypa. Då går det bättre. Och då blev det ganska angenämt.

Och inte helt oväntat blev det också söndag. Än mer pengar försvann. Och syster åkte hem.

Nu blev jag trött på att sammanfatta. Varför hålla sig kvar i det förflutna? Dags att planera framtiden! (Skrämmande och kul)

Jag använder det som startskott

Jag är trött (ingen är förvånad). Det jag borde göra gör jag inte. Jag sitter här och gör det jag inte borde göra. Men jag har handlat mat. Och haft en mycket fin helg. Det kommer komma en utförligare beskrivning (tror jag) och en tack-lista. Nu ska duschen på sällskap. Av mig.

Och jag har ju faktiskt läst en universitetskurs i Hållbar Utveckling

Jag säger 'fan', och jag menar det. Jag är trött på att inte få något gjort (jag menar hemma, inte på jobbet). Jag är bara trött helt enkelt. Och av ren självbevarelsedrift håller jag mig lite härifrån (nej, det beror inte på att jag lider av SUA, som någon amerikan har uppfunnit (och betyder sastusuppdateringsångest (kan det tänkas vara ett ord?)), jag vill bara inte vika ut mig mer än nödvändigt (om det inte är bra betalt, förstås))

Och där tappade jag tråden.

Det kliar under mina fötter (hur ska jag kunna veta om det kliar under mina fötter? Det är ju snarare på fotsulorna det kliar). Men ute är det vackert väder. Och det gör mig lite lättare.

Jag blev lite ledsen när jag såg att Metallica kommer till Hultsfred. Sedan undrade jag varför jag blev ledsen över det. Det är ju inte någon som kommer tvinga mig att häng på deras konsert, bara för att vi råkar vara på samma festival. Jag ogillar nog bara Metallica. Eller tycker illa om, till och med. Och kanske vill jag inte att de ska inkräkta på min festival. Jag är en självisk människa. (Eller så hade den med röjandet av träd att göra, vem vet...)

Men i morgon ska jag inkräkta. På Mando Diao´s konsert. Med min syster. Och ett glatt humör. Det ska bli trevligt.

Om jag får en slant över ska jag nog ta och klippa mig. (Kan man få en slant över? (och om jag nu får det och använder den till klippning, är det verkligen en överbliven slant då?))

(Ibland undrar jag om jag kommer på parenteserna eller det innan först)

När jag kom hem igår låg det en lapp på mitt golv:

"Jag bytte v-lås och rensade avloppet i handfatet i badrummet / Rörläggare Patrik"

Jag väljer att kalla det post. Sedan funderade jag på vilken bild man får av mig genom min stökiga och skitiga lägenhet. Jag vill ju tro att det finns en gnutta stil i den också. Ungefär som jag.

Luften gick ur och jag satte mig ner igen

Jag var så nära nu. Men jag kom av mig. Det föll bort. Vad var det jag skulle säga? Vad var det jag skulle fråga?

Men uträttat idag: blankett till deklarationen finns i mina ägor, på tisdag ska jag till vårdcentralen.

Och sedan bli allt bra. Som varje dag. Som varje kväll. Då jag vet. Jag vet att det löser sig. Att allt bara är inbillning. Att jag är stark och klarar av vad som helst.

Sedan vaknar jag.

En fråga:

Skriver jag för långa inlägg? (Och då menar jag ju självklart inte detta)

Lite avtrubbat och lite sömnigt

God morgon. Idag är det onsdag. Ja, egentligen har jag inget vettigt att meddela. Kanske att jag har börjat mitt nya liv (igen?). Kanske att jag är trött och vill gärna sova några timmar till. Och att mina händer är så torra att jag ömsar skinn. Ska jag säga att jag har blåsor i munnen, skitigt hår och blank näsa också?

Igår insåg jag ett av mina problem. Jag kan inte få något gjort eftersom jag bara kan se vad det inte kommer leda till. Vad det borde leda till. Detta planerande!

Kanske blev onsdagen tisdag, eftersom tisdagen var en måndag. Vad är det för dag i morgon? Vi får väl se.

Hur kan man vilja ha ansvar för ett helt land på sina axlar? Kan någon svara på det? Hur kan man tro på sig själv så mycket? Och det man gör. (Kanske bör man inte vara våg...)

Jag vet inte om någon minns, men jag har ju klagat på en viss programledare på P3. Jag tror aldrig jag nämnde programledarens namn här, eftersom jag skämdes lite att tycka illa om någon på det sättet. Och allt man skriver här finns ju att läsa för alla som har tillgång till internet. Nu skäms jag än mer. Programledaren är inte kvar längre. Lite glad är jag, ännu en anledning att skämmas, men mest tycker jag synd om programledaren. Tänk om det inte var frivilligt. Tänk om programledaren blev uppsagd för att folk klagat på grodorna. Stackars människa! Jag skäms!

Men tacka vet jag menskoppen!

Växlande målnighet och risk för regn

Idag är det måndag på en tisdag. Rent logiskt borde det vara den värsta dag som finns. Men jag tror inte det är det. Det är ju vår. Fortfarande.

Jag drömde att jag körde bil. Jag var bra på det. Ganska härlig känsla; att vara bra på något man inte trodde man kunde. Sådana vill jag ha fler av.

Sökes: härliga känslor.

Jag önskar att jag kunde cykla till jobbet. Det är klart att jag kan cykla till jobbet. Men jag önskar att det inte var så långt.

Vilken fantastisk helg jag har haft. Vi har haft. Alla har haft. Ja, i alla fall jag. Sol och vänner. Det är väl allt man behöver. (Förutom pengar, mat, sömn...) Och det kommer fler helger. Mer sol. Kanske inte fler vänner, men mer tid med de jag har. Och då kommer allt bli bra. Det är ju så det funkar. Allt bli bättre på sommaren (eller i morgon).

Igår putsade jag ett fönster (tre to go). Och jag anföll min läskiga källare. Den var inte så läskig. De flesta lådorna var ju tomma. Och de som inte var tomma innehöll en hel den spännande saker. Som att shoppa. Fast gratis. (Nu kommer jag ju till nästa hinder: hur ska jag få plats med sakerna i min lägenhet? (köpa en till hylla!(jag tror att jag tror att hyllor gör mig lycklig)))

Men vilken fantastisk helg det var! (Jag tänker upprepa det tills det verkligen hjälper)

Det är som en liten tagg nu (bättre än rivjärn). Taggar är inte farliga, så kanske denna gång!

Emma rekommenderar:

24 Hour Party People

Det är en film och den bör ses. Det är allt jag har att säga för tillfället (om både filmen och allt annat).

Dagen efter eller dagen före eller dagen (vi får väl se)

Igår var ingen bra dag. Idag är en bra dag. Kolla, det går ju jämt ut. Ingen anledning att klaga här inte.

Snart ska jag sätta mig på bussen (det är en återkommande aktivitet i mitt liv) och ta mig in till den vackra staden. Där ska jag och Anna ha det så trevligt som man bara kan ha en dag som denna.

Jag är nöjd med morgonens insats (finns att beskåda i mitt nya projekt). Jag var ganska pigg när klockan ringde halv åtta. Och jag är fortfarande ganska pigg. Dessutom är jag ren och snygg. Och har lila naglar. Solen skiner. Min säng är renbäddad. Kan det bli bättre? (Vi säger väl så)

Jag hade nog bara väntat mig något annat

Jag var ute och gick förut. Eller; jag var ute och satt på ett berg förut. Nu har jag dränkt mina sorger i Upp Till Kamp och öl. Effektivt! I morgon ska jag börja om och allt ska bli bra.

Jag sitter och väntar på att det ska gå över. Att väntan ska hjälpa. Egentligen vet jag bättre. Och mer. Jag brukar ju anse mig vara ganska klok och förståndig. Kanske är det där problemet ligger. Kan en förståndig människa vara lycklig? (Ja, då var vi här igen. Vill vi verkligen vara lyckliga? Var är det att vara lycklig? (jag har alltid trott att det är att känna))

(Jag letar nog efter något farligt (eller något (eller bara letar)))

En hatt skulle man ha! Eller ett helt innehåll.

Det finns så mycket som ska ut. Som vill ut. Som kanske borde stanna inne. Och ruttna. Som alla andra. De där som överlever. (Men kanske inte lever?) (Nej, kom vi dit igen?)

Det tar stopp ibland. Hade jag inte frusit så hade jag suttit kvar. Men jag frös. Det tog slut.

Soffan finns alltid här. Röd. (Jag greppar efter halmstrån och allt jag hitta är öl)

Här om dagen lyssnade jag på radion. Nej, jag lyssnar på radion varje dag. Men här om dagen, när jag lyssnade på radion, pratade de med någon bloggare (vilken titel!). Denna kvinna sa att hon brukade blogga på nätterna och sedan radera. Just so you know.

Ett steg tillbaka - det blev mörkt helt plötsligt

Jag har börjat med ett nytt projekt. Och jag tror på det! Så småningom, när det har kommit igång och att det där, ska jag gå ut med det. Fast redan nu finns det att beskåda om man letar lite.

Och jag misstänker ett visst mått av regn idag. Lite sallad på det? Om jag gör!

Trots att jag borstade tänderna grundligt, och till och med använde tandtråd (ja, jag föll för reklamen, det är plackers (och det var inte för att Pernilla Wahlgren satt där och såg löjlig ut!)), känns mina tänder lite ludna. Dags att falla för en annan reklam och använda någon form av munskölj? Eller en härlig sommarblekning?

Jag hittade en kul innehållsförteckning här om dagen. Tyvärr tror jag att jag slängde den i all hast. Det var en text uppbyggd av parenteser. Den var mycket svår att läsa. Jag kände mig lite träffad. (Fast svårheten (nej, jag menar inte 'svårigheten') kan ha legat i att texten också var uppbyggd av konstiga (onaturliga) ingredienser)

Vart tog trängingsvärken vägen?

Jag vill ha pizza. Eller sushi. Eller båda två... Sedan behöver jag sova, diska, räkna mina elräkningar, försöka tolka deklarationen (please help me!), tvätta, skura badkaret, laga mat, spara pengar, tjäna pengar (alla typer av idéer mottages på denna punkt), tröst-shoppa, klippa/färga håret, rensa mitt förråd, sova lite till, jobba, jobba, jobba.

Kanske får det bli ett besök till biblioteket idag. (Är det bara tisdag, förresten?)

Nu har jag hitta en till sak jag verkligen inte kan förstå (som hundbajset på bänkarna); Hur kan man INTE vara villig att lära sig hur man använder en dator (på mycket grundläggande nivå (så som att maila...)) när man befinner sig mitt i sin yrkesverksamma ålder? (Vad är en yrkesverksam ålder?)

Att det ska vara så jävla svårt

Nu tror jag att det börjar krisa på riktigt. (Hur kan de ha slut på blåbärssylt?)

Men jag kom upp. Jag duschade. Jag åkte buss. Och så vidare. Det här ska nog gå! (Men jag är lite livrädd och det gör lite ont)

Igår låg det två kuvert på min dörrmatta. Än en gång skrämmer de mig med, vad jag fortfarande tror är, ett inkassoföretag. Det andra kuvertet bar på en kallelse till Carlanderska. Låter inte det lyxigt?

En sammanfattning eller summering av en tom dag (ganska smärtfritt)

Oj. Här är det inte mycket fart, vill jag lova. Klockan blev mycket. Som vanligt. Och jag vill inte ha måndag. Som vanligt. Åh. Jag blir så trött. Det skulle ha behövts en lista eller två.

Mäklarna är ju bra! Och duscha är förbannat skönt.

Jag hänger upp mig på sommaren. Det är där jag kan hitta vad jag behöver. Framtiden. (Planer och fantasier) Sommaren ska bli lång och bra. Jag tror faktiskt på det. På riktigt. Och det är väl så man gör. Tror. På riktigt. Och sedan blir det så. Det har jag hört. Jag ska hitta en användning för det jag har. Det ska bli balans och harmoni. Sommaren ska ge mig det.

Sängen var så skön i morse. Varför kan jag inte vara lika lockad nu? Och nöjd. Och avslappnad.

Istället för bakfylle-pizzan:

En härlig grönsallad, lätt stekta räkor (tack, underbara Jenny!) och vitlöksdressing.

Söndag, helt enkelt

Jag undrar varför jag känner mig så liten. Nej, det vet jag. Men jag undrar vad det ska vara bra för. Varför ska jag hålla på så? Det är dumt och onödigt.

Men vilken helg! Och vilken lördag. Jag minns inte helt vad jag gjorde framåt småtimmarna. Men jag hade kul. (Hur ska jag kunna veta det?) Det som förbryllar mig mest just nu är spegeln. What the hell...?

Nästa vecka är en kort vecka. Håll fast vid det så ska det nog gå bra. Nästa vecka är en kort vecka och det är vår och jag hade en kul helg och jag har så fantastiska vänner och nästa vecka är en kort vecka och allt löser sig tillslut. Det gör det alltid.

Varför skulle det inte?

Dagens plan: överleva.

Det skulle vara gott med något kolsyrat (och, nej, inte cidern i kylskåpet). Kanske pizza? Jag nöjer mig med juicen så länge. Och corn flakes.

Vår i Göteborg:

Tristess och lugn i en härlig symbios

Jag funderar på att släppa alla hämningar. Bara sådär. De går ju alltid att plocka upp igen. Testa att göra precis som jag vill.

Nej, det här blev ju löjligt. Jag gör ju redan precis som jag vill. Gör jag inte det?

Jag har diskat (braa Boss!), nu återstår systemet och mat. Frågan är; vilken ordning? Ska jag tänka effektivt, spontant eller praktiskt? (Effektivt och praktiskt borde ju vara ungefär samma sak (eller kan det vara opraktiskt att vara effektiv? Kanske ineffektivt att vara praktisk?))

Mina naglar går sönder. Det tycker inte jag om. Det är tråkigt. Irriterande. (Varför bryr jag mig?) Men jag har köpt Corn Flakes!

Jag vill ha post idag! Helst en tidskrift. Men om det kniper kan jag väl tänka mig en räkning. Jag vill att det trillar ner något genom mitt brevinkast. (Inte reklam!)

Vad ska Emma inhandla på systemet, tro? Kan det bli vin igen , kanske? Kanske en flaska rött? Kanske något oväntat, som en öl? Man vet aldrig... Det här kan bli spännande! (Det är tur att man har något att fundera på såhär i sjuklighetens dagar)

Ni som håller i och står ut kanske kan få se Emma släppa hämningarna helt (i textform, då). Oooo, en cliffhanger!

Det finns hopp, inte sant?

Solen lyser som aldrig förr, fåglarna kvittrar som om livet hängde på det, jag har precis ätit frukost.

Visst blir man frisk av en lugn promenad i solen?

UR är en trevlig kanal (program?). Kanske är det där jag ska jobba när jag blivit välutbildad och smart. Eller Aftonbladet.

Det är så svårt att förklara, men det är som bakgrunden i en målning; på vissa ställen syns den i alls, men ändå finns, på andra ställen syns den tydligt. Hur som helst finns den alltid där och bär upp resten. Den går inte ta bort utan att ta bort hela målningen.

Jaja. Det där var väl en parentes utan parenteser. Jag är bara lite trött på mig själv och ska nog ta en promenad.