Jag tror det redan är ett känt faktum att jag kanske funderar lite väl mycket. Tyvärr hamnar ganska lite av det här, då mina funderingar tenderar att bli långsökta och mitt minne väl inte är det bästa man kan tänka sig.
I morse, däremot, hade jag två funderingar som verkligen platsar här (och förväntningarna steg i höjden).
Den första funderingen var av det mer vardagliga slaget, och väldigt typisk mig. På mjölkpaketet stod det "Du har ätit ingen frukost". Hur tänkte de där? Ätit ingen frukost? Vad har man då ätit? Vad är en "ingen frukost"? Det hade ju inte varit så svårt att skriva "Du har inte ätit frukost". Jag tror inte barnen skulle ha svårare att förstå.
Den andra funderingen är mindre lättsam, kan man säga. Kanske är den också typisk mig, men betydligt svårare att formulera. Denna fundering handlar om tabun. Jag är väldigt fascinerad av tabun. Dagens tabu jag har uppmärksammat kanske inte ens existerar. Jag vet inte. Men det känns som ett tabu. Det gäller det här med att vara blond, blåögd och bära omkring på en bok som heter "Jag var en arier". Jag vet inte varför, men jag gömde tilteln. När jag fick besök igår lade jag boken med titeln nedåt. När den ligger i min påse känner jag den. Den svider lite. Hade jag känt annorlunda om jag varit mörkhårig? Eller mörkhyad? Eller bara haft en annan ögonfärg? Var är det jag känner, som gör att jag vill gömma titeln på boken? Skuld? Kollektiv skuld? Eller är jag bara rädd att bli betraktad för någon jag inte är, i alla avseenden?
I övrigt är jag bedövad nog för att klara av denna dag. Och jag känner en sällsynt känsla av lugn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Fundera bör man göra, jag älskar när folk skriver ner sina funderingar som du!
Vad det gäller den första funderingen så måste det vara så enkelt att de som skrev på mjölkpaketet inte var så duktiga i skolan, därav den konstiga meningen.
Fundering två då. Det är väl egentligen inte så konstigt. Vi människor är noga med hur andra människor uppfattar oss. Alla vet dessutom att man inte bör prata om raser, Hitler eller arier i positiv bemärkelse för då är man per automatik nazist och ingen vill bli tagen för nazist. Därför och bara därför gömmer du boken. Tror jag i alla fall. Men jag kan ha fel. Det har jag ibland, bara ibland :)
Jag diggar din blogg förresten, mycket!
Vad glad jag blir att du gillar min blogg. Och att du läser den :)
Haha. Ja, jag misstänker att första funderingen har ett så enkelt svar.
Antagligen är det en del av det; att vi är noga med att bli uppfattade på "rätt" sätt av andra människor. Men jag vill tro att det främst beror på tabut att ens prata om Hitler, nazism och raser (om man inte gör det med uppenbar sarkasm/ironi i rösten). Och jag vill också tro att alla tabun är farliga. Så länge jag gömmer boken låter jag ju ordet "arier" styra mina handlingar. Och så länge jag låter ett ord styra mina handlingar innebär det att ordet har alldeles för mycket makt. Det är farligt. Jag vet inte om jag har trasslat in mig nu, men det är ungefär så jag tänker. Just nu :)
Förstår precis vad du menar. Har nu studerat historia i nästan två år så för mig har sådana ord blivit mindre tabu. Men det är synd att sådana ord ska ha så mycket makt. Vi ska istället försöka få dem att bli så vanliga och obetydelselösa som möjligt. Ju mer man pratar om något desto mindre makt får det och kan inte skrämma oss igen. Så jag tycker du ska ta upp din bok och visa den. Så länge din baktanke inte är ond på något sätt så ska du göra det.
Låter man sådana saker styra en så har tex. nazismen vunnit ännu en gång. Åt helvete med nazismen säger jag. Kör bara på! :)
Ja, här ska fan inte någon form av förtryck vinna! Jag bär boken med stolthet (den är för övrigt väldigt bra). Och jag fortsätter min jakt på nya tabun att reflektera över :)
Skicka en kommentar