Morgon-sågning och ett litet glädjeskutt

Jag är väldigt glad att det är fredag idag. För i kväll behöver jag inte gå och lägga mig klockan nio. Och i morgon behöver jag inte gå upp klockan fem. Eller klockan halv sex. Eller ens klockan sex. Fördelaktigt indeed.

I morse åt jag frukost. På väg åt rätt håll? Dessutom har jag hudlotion i näsan. Har man inget intressant att göra, får man skapa sig något (inte alls ett snyggt ordspråk).

I går, under lunchen tror jag, tittade jag lite på den däringa siten YouTube. Jag tänkte att jag skulle hänga med i svängarna och kolla på lite omtalade musikvideos. Jag började med Shakiras "She Wolf". Låten är bland det sämsta som går på två ben (?) och jag hoppades att videon skulle fylla i en och annan lucka. Att jag kanske skulle förstå vitsen med låten när jag såg videon. Hade hoppats på någon form av glimt i ögat, provokation eller annat intressant. Tji fick jag. Videon var bland det mest meningslösa som går på två ben. Grattis, Shakira, du har lyckats kombinera en av de sämsta låtar jag hört med en av de meningslösaste videor jag sett.

Och min åsik betyder väldigt mycket i dessa sammanhang.

Emma svarar på P3-frågor

Jag satt och lyssnade på p3's förberedande intervju inför Fredagsflörten. Där skulle veckans singel beskriva vilken typ av killar hon ville ha. Och eftersom arbetsuppgiften jag för ögonblicket hade för handen var ganska monotont tog jag tillfället i akt att besvara frågan själv.

"Vilken typ av killar söker du?"
För det första vill jag inte påstå att jag söker. Söker är en aktiv handling. Jag är passiv. För det andra tror jag inte det finns någon typ av killar (och skulle det finnas det vill jag nog inte ha den typen). Men bortsett från detta. Hypotetiskt. Den första egenskapen som dyker upp är 'lite smått störd'. Och nästa egenskap jag tänker på är 'intensiv'. Om nu det ens är egenskaper vet jag inte, men det ger ju en ganska speciell bild. Och med tanke på den bilden tror jag att jag ska hålla mig singel. Ett bra tag till.

Dagens efterlysning

Jag kan ha skaffat mig ett storhetsvansinne. Jag tänker att det finns värre vansinnen att ha. Och jag tänker att det inte är så farligt så länge jag använder det varsamt. Det kanske till och med kan vara bra att ha.

Därför behöver jag nu tips på vad man kan göra med ett storhetsvansinne.

Dessutom har jag hittat ett otroligt sötsug. Någon som tappat det? Återfås mot beskrivning.

Jag vill inte hypa i förtid, men snart är det helg

Igår gick jag och lade mig klockan åtta. Är jag piggare idag? Var det lättare att gå upp i morse? Somnade jag mindre på spårvagnen? Nej. Tänk för att det är precis som alla andra mornar.

Nu är bara frågan; ska jag ge upp?

(Följdfråga: hur gör man när man ger upp?)

För att bryta ett mösnter kan jag dela med mig av mina funderingar i duschen i morse. (Det var inte alls så gemytligt som det låter) Dessa funderingar började gro under en msn-konversation här om dagen, men i duschen fick jag lite av en aha-upplevelse (har inte med det norska popbandet att göra (även om jag nu fick deras dänga på hjärnhinnan)). Jag har ju länge tänkt att jag gärna skulle göra mer spännande saker själv, men vågar inte riktigt. Jag vill våga, för att jag tror att jag är en sådan människa som trivs med att göra spännande saker själv. I duschen tänkte jag på precis detta; att jag vill våga vara mer själv. Och funderade på varför jag inte vågar. Då dök en ny tanke upp i mitt huvud; jag kanske inte alls vill våga göra mer saker själv för att jag tror att jag skulle trivas med det, utan för att ingen annan vill göra det med mig.

Ja, god morgon, Emma.

En eller två funderingar tillhandahålls

Hur mycket kan jag anpassa mig efter andra utan att bli någon annan? Och hur i helvete vet man när man är sig själv?

Är detta några första tecken på en personlighetskris eller tydliga tecken på att det gått lite för långt lite för länge och jag är ganska körd?

Shape up!

När energin är på noll är det svårt att inte tala om för folk att "HÅLLA KÄFTEN". Så är det.

Ibland kan jag bli lite ledsen för att folk inte ser ut som de låter att se ut. (Har ingenting med den tidigare meningen att göra) Folk sitter där, på sin sida microfonen (stavas det så?), med sexig röst och roliga kommentarer. Folk sitter där och låter helt underbara. Och sedan hittar man en bild. Allt blir lite förstört då. Stalking är inte alltid bra.

Igår hade jag glittriga tights på mig. Idag är jag osminkad. Jag tror jag behöver se över min image lite. Såhär kan vi inte ha det!

Har inte vintermörkret gått till överdrift när det skymmer klockan ett på dagen? För en gångs skull hoppas jag på att det är mulenheten som spökar. Om nu något absolut måste spöka, alltså.

Bättre bitter än apatisk. Det har jag alltid sagt.

Det här funkar inte. Verkligen inte. Och jag vet inte vad jag ska åt det. Så som vanligt tänker jag på annat (vilket jag ju faktiskt är väldigt bra på).

Tyvärr var jag för trött i morse för att tänka på något alls. När jag väl kommit upp. Ganska så väldigt för sent. Kände jag att min hjärna inte var så kapabel. Till något. Inte heller detta. Uppenbarligen.

Kanske ska jag sova lite mer nästa natt. Eller en annan natt. Kanske ska jag göra ytterligare försök att drömma om mandelbiskvier.

Emma har målat in sig i ett hörn

Kanske att detta väcker viss nyfikenhet.

Kort och gott (utan gott) från Emma i lunchtid

Sedan sist har jag utvecklat en ganska gedigen magvärk. Varken lämpligt eller kul. Det är ju tur att man är den stålkvinna man är. Stålkvinnor delar gärna med sig, därför ska denna stålkvinna lämna blod i veckan. (Så nu var det svart på vitt och går inte att komma undan)

På väg in i snöstormen

Jag kan inte påstå att jag är så nöjd med det faktum att de är måndag. Och än mindre nöjd är jag med det faktum att jag inte ligger i sängen just nu. Missnöjd, men inte förvånad.

Förvånad är jag dock över gårdagen. Den började någonstans i Danmark, gick via Ullared, och avslutades med datorn i knät i min säng. Det som var mest förvånande var det tidiga telefonsamtalet. Jag visste inte om jag skulle skratta och gråta. Så jag åt frukost istället. Så här i efterhand vet jag fortfarande inte om jag ska gråta och skratta. Det märks väl så småningom.

Hej Bullen!

Jag har ett problem. Det är ett ganska komplicerat problem, men jag hoppas att ni kan hjälpa mig. Det är så att killar gärna vill ligga med mig, och jag vill gärna ligga med vissa av killarna. Problemet ligger i att det inte verkar finnas någon som vill göra annat än just ligga. Det vill visserligen inte jag heller, men jag behöver veta att någon kan vilja något mer än bara ligga. Jag skulle alltså behöva ha någon som är olyckligt kär i mig. Vad ska jag göra?

Från Anonym

(Och som vanligt är det inte tjejen i filmen som har skrivit brevet. Det är heller inte tjejen i brevet som skrivit brevet. Och ingen av dem är jag. Det är en kompis kompis. Eller en kompis kompis mammas vänninas dotter. Alltså inte jag.)

(Men om ni skulle sitta där och vara olyckligt kära i mig skulle det ju var kul att veta (det är okej att vara anonym))

Efter ett vaknande på helt andra sidan

Idag bär det av till Utlandet. Jag tycker att Utlandet verkar väldigt trevligt, så jag är lite förväntansfull. Jag har också hört att de har billig alkohol i Utlandet. Och det vet vi ju alla vad jag tycker om. (Ja, alla vet vi vad jag tycker om)

För ett tag sedan bytte jag radiokanal. Och eftersom min kollega jag delar radio med inte har varit så mycket närvarande ett tag har jag inte behövs motivera mitt byte. Motivationen skulle nog ha varit någon form av uteslutningsmetod. Men nu börjar betydligt bättre motivationer växa fram. Jag är redo att försvara mitt val av radioanal. Så come on, bara!

Jag tycker att det är ganska kul att EU's nya "president" låter precis som Dracula. Det livar upp stämningen. (Mindre kul är det att han är Kristdemokrat (fast jag ska ju inte hålla på med politik här, så egentligen bryr jag mig inte))

Kolla, hon lever!

Jag är disträ. Mycket disträ. Jag har varit disträ förr, men nu har disträheten nått nya höjder. Det vore ju trevligt om jag kunde hitta några fördelar med att vara disträ. Enklare än att sluta vara det. Några förslag?

Dessumtom är jag trött, lite irriterad på mig själv, en smula hoppfull och stressad. Man skulle kunna tro att det är tisdag.

Mina reaktioner förvånar mig. Då menar jag inte de som har med disträandet att göra. Eller tröttheten, eller irritationen och så viddare. Just nu är det musiken som förvånar mig. När började jag digga till hiphop? (Vad är hiphop? (Jag tycker att det begreppet låter som ett skämt. Är det ett skämt?)) Och när började jag uppskatta skränig, stökig rock? Igen. Jag som trodde att jag blivit lugn och sofistikerad. (Ville jag bli lugn och sofistikerad?)

Jag trivs inte alls med att inte längre vara en övermänniska. Inspirationen måste återvända snarast. Annars kanske det blir för sent. Annars kanske jag för alltid kommer vara vanlig. Hemska tanke!

Dagens andra konstaterande:

Högskoleprovet är inte medelvärdesprovdeltagerens kopp med te heller.

Dagens konstaterande:

Högskoleprovet är inte min kopp med te.

Uppväckt. Lite i alla fall.

Jag och min kollega Bibbi (härlig kvinna) pratade lite löst om feghet. Jag sa att jag ju är väldigt feg, så jag ska väl inte säga något om andras fegheter. Då kollade Bibbi konstigt på mig och sa att hon kunde räkna upp ganska många saker jag gjort som pekar på motsatsen (två exempel vad min "möhippa" i nakenklänning och min snabbresa till stockholm).

Jag tänkte då efter lite. Det händer ju att jag gör sådant. Tänker efter, alltså. Och då kom jag lite till insikt. Kanske är jag inte väldigt feg. Kanske är jag bara lite feg. Och lite bekväm. Men inte mycket. Inte väldigt. Bara lite.

Kanske var det precis vad min dröm ville säga mig. Om man nu tror att drömmar kan vilja säga något.

En av få drömmar

När jag tog bort överkastet och gick och lade mig igår, alldeles för sent, anade jag föga vad drömmarnas land skulle bjuda på. Jag vet inte om jag sagt det tidigare, men jag kommer oerhört sällan ihåg mina drömmar numer. Det är väldigt synd, då jag misstänker att de är ganska fantasifulla.

Ibland händer det att jag faktiskt kommer ihåg vad jag drömt. Dock brukar det vara ett dåligt tecken; det är inte de mysiga och fluffiga drömmarna jag minns.

I natt lyckades jag drömma om min enda djurfobi; kackerlackor. Och det var inte en liten kackerlacka, utan mängder av ganska stora kackerlackor (varje gång jag skriver 'kackerlackor' ryser jag). Kackerlackorna kröp upp ur min soffa. Och sprang runt på mitt skrivbord. Efter att ha sprungit och skrikigt i panik, gåritit svurit, kastat saker lyckades jag komma till sans. I drömmen lyckades jag alltså komma till sans och inse att dessa äckliga djur, dessa kackerlackor, var ju bara djur. Jag övervägde att slå ihjäl dem på fläcken, men mindes då historier om hur kompisarna kommer på begravning och hur de lever även ihjälslagna (zombie-kackerlackor?). Därför bestämde jag mig för att hålla dem levande i väntan på bättre lösning. Jag hämtade alla burkar jag kunde hitta i köket och jagade in en kackerlacka i varje burk. Någonstans under detta jagande vaknade jag.

När jag vaknade var det bara paniken jag känt innan jag kom till sans, jag mindes. Det var inte alls kul att vakna till kackerlackspanik. Efter att ha funderat lite insåg jag att jag faktiskt överkommit min rädsla i drömmen. Jag hade lyckats fånga in kackerlackor i burkar. Lite stolt blev jag.

Från övermänniska till vanlig människa

Ibland blir jag bara så less på mina ord. Alla är utslitna och tråkiga. Inspirationen är död och jag har blivit en vanlig människa. Om detta är bra eller dåligt har jag svårt att säga för ögonblicket. Vi får väl se vad läkaren säger. Om hon nu säger något.

Ganska snart har inte inträffat, jag har bara en fråga.

Får man tycka illa om Lotta Bromé? Får man, till exempel, tycka att hon låter självgod och arrogant? Eller att hon är tjatig och torr?

Jag säger inte att jag tycker så. Jag säger heller inte att jag inte tycker så. Jag bara undrar. (Och har nu bytt radiokanal)

Brösttofsar och tårtor

Jag har inte tid med detta. Och kanske inte riktigt lust. När jag får tid och lust återkommer jag. Antagligen ganska snart.

God natt, så länge.

Kort lägesrapport (som om jag någonsin gett någon lång sådan):

Teatarföreställningen Publiken, på Göteborgs Stadsteater, gjorde intryck. Kanske till och med lämnade avtryck.

Det handlar inte om bra eller dåligt.

I morgon eller på lördag lämnar jag staden Göteborg för att besöka rikets huvudstad. I bagaget kommer det finnas morgonrock, klackskor, extra bh och en spänd förväntan.

Tillbaka är jag på söndag. Fattig och värkande.

Fredrik Reinfeldt/Regeringen tillhanda:

Hej Fredrik/Regeringen!

Jag har ett förslag som skulle underlätta livet för många människor i vårt fantastiska land.

Det gäller de som lider av den mycket negligerade sjukdomen Beslutsångest. Jag anser att det borde vara slut med att diskriminera de lidande i denna grupp. Erkänn Beslutsångestens existen och ta fram en handlingplan för att underlätta livet för de lidande.

Självklart har jag ett förslag på hur man skulle kunna underlätta livet för någon med sjukdomen Beslutsångest. Förslaget består i att tillhandahålla en tjänst, som självklart är mycket subventionerad eller gratis, för de drabbade. Tjänsten består av en människa som kan bistå i beslutfattandet. Tjänsten bör finnas i olika nivåer, allt från någon att ringa och använda som bollplank, till en personlig totalitär beslutsfattare som ska vara med i alla situationer där det kan behövas.

Jag hoppas att detta förslag är av intresse och att ni inleder en utredning angående sjukdomen Beslutsångest.

Med vänliga hälsningar

Emma Lennström

Mitt i röran

Det hade varit intressant om jag hade räknat hur många gånger jag har "det man inte har i huvudet..." under min tid på detta företag. Nu känns det lite sent. Typiskt.

I natt har jag sovit på saken. Närmare bestämt en lapp där det stod "ska jag åka till Stockholm?". Jag vet inte om det berodde på lappen, men jag sov rusktigt dåligt. Kan man få någon form av dispans för beslutfattande? Kanske något motsvarade till en lapp som talar om att man får parkera på handikapparkering. Jag tror att det blir till att rikta sig till ansvarig på området...

Det är nu man är glad att vara på rätt sida fönstret

Jag längtar efter mitt te. Och min säng, självklart. Men mest mitt te. Och mina stearinljus. Även texten i boken som ligger i tygkassen bakom mig.

Nu står det att det dött massa människor i denna förbannade influensan. Jag kan inte ta det på allvar. Är det bra eller dåligt?

Hur kan man förbjuda folk att titta på något? Rent praktiskt, menar jag. Hur kan man straffa någon? Och vet vem det är som ska straffas? Och hur ser bevisningen ut?

Idag känns min ryggrad tydligare än vanligt. Är det bra eller dåligt?

Mycket text en måndagsmorgon

Igår fastnade jag framför tvn (fastnadet började vid tolv på förmiddagen och slutade vid halv tolv på kvällen). Det sista jag fastnade framför var en amerikansk drama/romantisk-komedi. Det är inte min favorit genre, kan vi säga. Men jag försökte skjuta på sänggåendet så länge som möjligt. Torts att filmen inte var bra, eller ens särskilt avkopplande, gav den upphov till en fundering. Eller reflektion.

En av huvudkaraktärerna var en person med näst intill oändlig makt inom sitt område. Det var någon form av absolut makt genom rädsla. Och även genom kunnande inom sitt område. Denna typ av mektpersoner dyker upp rätt som det är i amerikanska serier och filmer (kanske även i produktioner från andra länder?). Ofta är det en person som har all makt. Och mängder av människor som följer denne maktperson utan att reflektera över varför (bara det är ju ganska skrämmande i skuggan av liknande beteende genom historien). Jag tänkte fundera på varför sådana maktpersoner så ofta portreteras.

En förklaring, vilken jag egentlignen inte tror på alls, kan vara att de maktförhållandena som visas i filmer och serier speglar verkligenhet. Detta är för mig ganksa otroligt, då inte mycket annat i de filmerna speglar verkligheten och det är få saker i verkligheten som är så enkla att förstå.

En annan förklaringen är kanske lite mer komplex. Det handlar mer om en önskan att verkligheten var som filmen. Denna önskan är ju inget nytt eller ens dolt. Men om man drar det lite längre. Varför önskar man (vilka dessa "man" är vet jag inte) att en människa ska ha den totala makten? Jag kan se flera anledningar. En av dem är att denna maktperson är just en person, och då kan den personen lika gärna vara jag eller du. En annan anledning är att det är så mycket lättre att bekämpa, i handling eller i tanke, en person än en företelese, ett parti eller en oformlig massa av olika människor. Kanske är heller inte detta något banbrytande, det är väl inte riktigt det jag är ute efter. Däremot är det lite skrämmande. I filmen är maktpersonerna ofta relativt lätta att bekämpa, eller att leva sida vida sida med. Maktpersonerna idialiseras och glamofieras. Och även om de inte har politisk makt i filmer och serier, är inte steget långt till verklighetens politiska maktpersoner. Och om filmer bagetelliserar det faktum att en person kan styra mängder av människor kan vi ju bli lite blinda. Och det har vi varit med om förut.

Oj. Mycket text blev det. Och ändå kom jag ingenstans. Jag jobbar på det.

Söndag

Jag tror jag väljer att säga att jag är bakfull idag. Det gör det hela så mycket enklare.

Nej, jag orkar inte. Jag känner mig bara så förbannat ensam. Jag är inte bakfull. Jag har inget att skylla på. Jag sitter hela dagen framför tvn. I nattlinne. Tittar på program jag inte tycker om. Äter glass. Det hade varit enkelt att säga att jag är bakfull. Men inte sant.

Fuck!