Dagens prognos: kyla, kyla, kyla

Är 100 000 år verkligen på riktigt? Inte ens jag kan planera så långt i förväg. Men jag låter dem hållas. De förstår nog det absurda i det, i sinom tid.

Jag har ingen anledning att inte vara glad idag. Därför tänker jag vara glad. Jag tänker vara förbannat glad och harmonisk. För att inte tala om pigg.

På bussen satt jag bredvid en människa som påminnde om en ung Lars Winnerbäck. Det var nog håret som gjorde det. Jag hade ju föredragit en ung Thåström. Men man får väl vara glad åt det lilla (ja, det var ju glad jag skulle vara)

Lite kladdigt och lite långt

Idag har jag verkligen lust att förbanna kylan. Det är nog det jag har absolut mest lust med. Men jag är rationell och förstår att kylan inte kommer ge med sig bara för att jag förbannar den gång på gång. Kylan bryr sig nog föga om lilla mig.

Så. Här sitter man och muttrar, med värmefläkt och tjock kofta. Fingrarna är stela och hjärnan försöker febrilt att hitta en hållbar lösning inför vintern.

Jag kommer inte längre. Det är för kallt och min kofta är för tråkig. Återkommer en annan årstid.

Enformig

Jag slits nu mellan en önskan att krypa ner i min säng och en önskan att inte krypa ner i min säng. På något sätt känns en önskan som innehåller ordet "inte" starkare än en önskan som inte gör det. Och i detta fall kommer jag önskan att krypa ner infalla. Även om önskan att inte göra det infaller först. Jag får både äta kakan och ha den kvar. Är inte det ett perfekt liv?

Nu är det lite jobbigt. Jag vet ju vad som väntar i morgon. En tisdag. Och jag vet att det väntar en tisdag till, bara en vecka bort. Varför är det så tungt?

Nej. Nu ska jag gå och lägga mig. Och skjuta upp "inte" till en annan dag.

Lunch-reflektioner (jag sätter mig på höga hästar)

När Holland funderar på att förbjuda turister att köpa hash, funderar Danmark på att göra hashförsäljning lagligt. Ännu roligare är att på radion, där jag nyss hörde detta, säger de att Danmark vill ha liknande våra systembolag för hashförsäljningen. Och detta för att få bukt med den kriminella försäljningen. Sverige är ett lysande exempel. Här säljs aldrig alkohol olagligt. Och de flesta bara älskar systembolagets monopol.

Och som om detta inte var nog kul, nådde precis information om att svenskar åker till Danmark för att köpa handsprit, mina öron. Handsprit. Sprit för händerna. Enough is enough?

Annars kan jag berätta om min morgon: Jag gick upp i tron om att jag försovit mig en halvtimme. Efter att stressat runt i en kvart kom jag på att jag ska till psykologen, alltså åka hemmifrån en timme senare än vanligt. Perfekt, tänkte jag, då kan jag göra spenatstuvning och diska.

Snart är det helg och bokmässa.

Jag är nog inte riktigt på riktigt

Idag bakar jag bröd. Och inser att det man inte har i huvudet, får man helt enkelt ha där ändå. Kanske har jag också insett att huvudet inte riktigt är på plats klockan sex på morgonen. Antagligen har jag inte insett det. Jag tror inte jag är typen som inser på riktigt. Jag låtsas nog bara.

Till exempel har jag inte insett att jag flyr. Och än mindre vad jag flyr från. (Jag vill ju bara att tiden ska gå fort (eller att den inte ska gå så fort))

En sak jag faktiskt har insett (eller om det var min psykolog som insåg) är att jag aldrig är nöjd med att vara just här just nu. Det finns alltid någon annanstans att vara. Någonstans som är lite bättre. Eller kommer bli lite bättre. Om jag förbereder mig tillräckligt väl.

Jag kokar potatis också. Att jag aldrig lär mig: en sak i taget. Jag undrar om jag tror att jag har ont om tid. Hur skulle jag kunna ha det? Jag ska ju ingenstans. Inte den närmaste tiden.

Staten (eller Göeborgs Kommun) tillhanda

Jag har följande förslag, som kanske kan göra det svenska folket (eller Göteborgarna) en aning lyckligare:

Paraply-bidrag. Ett ekonomiskt bidrag till inköpandet av paraplyer. Om detta bidrag ska tillfalla privatpersoner, eller företag/instituoner har jag ännu inte utrett. Detta bidrag skulle leda till att folket alltid skulle ha ett helt paraply att tillgå vid regn. Det skulle i sin tur leda till mindre blöta kläder och hår, och i förlängningen gladare människor.

Om så önskas kan jag fortsätta min utredning om effekterna av ett paraply-bidrag, även hur bidraget bör utformas. Dock anser jag att utredningen bör ledas av passande myndighet.

Jag hoppas att detta kan bidra till en bättre värld!

Med vänliga hälsningar

Emma Lennström

Göteborg 2009-09-22

Dagens första (nedskrivna) fundering

Av någon anledning sitter jag här, en måndagsmorgon, och tänker att det kommer bli en bra höst. Eller är en bra höst. Ibland. Det jag tycker är mest konstigt med detta, är att jag hade helt andra aningar i går.Helt andra åsikter. Kan det vara cykelturen som lockar fram dessa positiva tankar? Eller är det så att det är måndagsmorgonen i sig som gör det?

Skillnaden är trådfin, men som vanligt helt klart avgörande. Jag är kvar i samma båt.

Idag har jag "återupptäckt" det fantastiska med menskoppen. Min mens har tydligen tappat förståndet och vill nu dyka upp lite då och då. En av dessa då var idag. Eftersom detta hänt förut var jag förberedd, typ. Jag hade ett gäng bindor på jobbet. Det var länge sedan jag behövde använda sådant. Och jag minns verkligen, verkligen varför menskoppen var så fantastisk i början. Jag tror inte mitt underliv tycker om att använda binda. Inte alls, faktiskt.

Nog talat om mitt kön och dess bravader. Nu ska jag istället dryfta mina tankar runt programledaren i svt's Hype. En rödhårig, lång och smal kvinna. Med vita tänder, stora ögon och välformade läppar. Hon är snygg. Tror jag. Och jag tror att hon är en bra programledare. Men jag vill gärna hata henne. Eller älska henne. Jag vet faktiskt inte. Kanske vill jag bara vara henne. Men vet att det aldrig kommer hända. Avundsjuka. Bitterhet (men det visste vi ju redan).

Förresten. Jag har bestämt mig. Jag kommer jobba efter jul. Det andra livet kan vänta.

En biverkning av medicinen mot beslutsångest (alltså beslutstagande) är någon form av tomhet, eller känsla av att falla väldigt plötsligt. Den biverkningen fick jag idag. Efter att jag meddelat mitt beslut. Jag hade ju bestämt mig innan, men det är just meddelandet som framkallar biverkningar. Jag har känns så förut. Vid tidigare beslutsfattande. Vid större beslut. Inte vilket bröd jag ska köpa. Utan beslut som inte går att ändra veckan därpå. Beslut som inte bara påverkar mig. Beslut jag måste visa upp och få bedömda.

Helt plötsligt var vi framme vid prestationsångesten. Alltid är det något. Därför ska jag nu avsluta detta. Eller flytta det till mina privatare domäner. En riktig penna mot ett riktigt papper.

"Skriver du dagbok?"

Ibland önskar jag bara att jag kunde få sova lite längre. Lite mer. Det är allt jag vill. Just nu.

När jag betraktade stararna utanför fönstret nyss fick jag för första gången i mitt liv lust att driva omkring utan en fast punkt att återvända till. Utan ett tydligt hem. Utan något ombonat och tryggt. Ska jag ta med detta i beräkningen när jag fattar mitt beslut?

Jag har verkligen en otroligt trött vecka. Men snart är den slut. Och nu vill jag baka bröd.

Idag vänder jag mig utåt (i morgon är jag mindre trött)

När jag stod och väntade på bussen fick jag ett trängande behov av att skriva lite, så jag tog fram min lilla rödsvarta anteckningsbok. Längst bak i den stod det något jag inte har skrivit. Jag vet inte vem som skrivit det. Det var en internetadress. Spännande, tänkte jag. Jag kollade ju självklar vad det var för något, men blev inte så mycket klokare för det. Är det någon som kan berätta för mig vad det är (utöver det som står på sidan, förstås)? Och framförallt: kan någon tala om för mig varför den står nedskriven i min anteckningsbok?

Igår var det fåglar, idag är det okända hemsidor. Jag tror jag gärna har minst ett mysterium per dag. It will keep me alive.

Idag har Hildegard namnsdag. Jag känner ingen Hildegard. Tyvärr. Det är ett fint namn. Hade jag hetat det själv, hade jag stavat med två a. Tror jag. (Ytterligare något vi aldrig kommer få veta)

Jag fryser. Det är väl dags för det nu. Kalla fingrar mot tangentbordet. Stelfrusna. Jag skulle vilja förbanna vintern. Kylan. Men det tjänar ingenting till. Så, idag låter jag bli. Det är ändå fint ute. Sol bakom tunna moln. Gulnande löv på träden. Röda bär. Och kylan. Jag förbannar en annan dag. (Detta kan ni ta som ett löfte)

Kort och gott

Det var en stare. Inte en trast. En stare! Nu har jag släppt det.

Varför ska (vissa) musiker berätta när de skrev sina låtar, och vad de handlar om? Jag tycker att det är lite tråkigt. Jag vill gärna använda min egen hjärna. Men jag är väl kräsen.

Lite svettig och lite lättad

I måndags bakade Pågen Gifflar. Idag tror jag inte att de bakade alls. Det var nog tur. Annars kanske jag hade rånat dem. Stulit allt som innehåller socker och/eller fett. Och det hade inte varit en så bra strat på denna dag. Eller så hade det varit en fantastisk start. Det kommer jag aldrig få veta.

Andra saker jag aldrig kommer få veta: vad som hade hänt om jag tagit spårvagn 7 istället för buss 165 från marklandsgatan igår, vilken typ av fågel som atacklandande i ett hundratal utanför fönstret nyss (men jag kallar den guldtrast), vad som kommer hända om jag inte fattar det beslut jag kommer att fatta, vad som kommer hända innan det händer om jag fattar det beslut jag kommer fatta, om min hjärna är normal eller inte, om andras hjärnor är normala eller inte, vad som är normalt, hur det känns att vara tvåspråkig. Nu räcker det!

Emma reflekterar igen:

Det vore kul och Facebook hade en funktion så man kunde "gilla" att någon "gillar" något.

Exempel: "Emma Lennström gillar att Marie Eriksson gillar detta"

Lunch, o, denna lunch!

Jag kan inte förstå varför tisdagar är så svåra. Vad är det för fel på dem? Och framförallt; vad har jag gjort för fel för att bli utsatt för dem så förbannat ofta? Har jag syndat, Gud? Har jag det??

Jag funderar på om jah ska skaffa mig en klocka. Ska jag det? Det kan ju vara bra, tänkte jag. Och jag är nog mogen för det. Kanske. Det är ju ändå snyggt. Med rätt klocka. Vilken klocka är rätt klocka?

Eller så låter jag bli. Som vanligt.

Jag har en känsla av att tiden går fortare när man är utomhus. Därför tog jag med lite utomhus in.

Emma reflekterar:

Hur länge kan symbolen för att spara ett dokument vara en diskett? Hur länge känner alla igen den som en spar-relaterad symbol?

(Snart) vältränad och (kanske) (lite) glad

Idag hade nog min cykel en dålig dag. Och vinden hade en bra dag. Det resulterade att mina lår fick sig en rejäl omgång. Allt jag vill nu är att ligga ner. Men, nej! Jag har viktiga beslut att fatta. (Och nylånad film att se på)

Finns det någon genväg till det perfekta beslutet? I så fall mottager jag gärna en ingående beskrivning! (Och kom inte med den lysande idén att följa hjärtat. Jag har inget!)

Det borde ju gå att lära sig att ta beslut. Lära sig att inte ha ångest över att det kan bli fel beslut. Övning ger färdighet? (Men då kommer vi till avsnittet: besvikelser)

Nu tror jag att jag har solnedgång rakt in genom mitt fönster. Men det har jag inte. Solen är på andra sidan. Och inte i nedgångsstadiet riktigt än. Jag njuter ändå. Jag har till och med fyra solar. Hisingen - en annan verklighet. (Eller: Emma - en annan verklighet)

Mitt kök har eget liv. Tror jag. Det måste vara så. Jag bara diskar och diskar.

Nu tänker min dator dö. Den är lite tröttare än vad jag är.

Nedslag i vad som brukar kallas verkligheten (där ingenting är på riktigt)

Snart bär det av till söndags-pysslet. Det är faktiskt precis vad som behövs på söndagar.

Jag har gjort ett tappert försök att göra fina morots- och linsbiffar. De blev inte fina. Men goda. Vilken tur att det bara är jag som äter min mat. Verkligen.

Jag vill också säga att jag verkligen uppskattade att vakna hemma. Och inte bakfull. Det är verkligen något jag rekommenderar. (Nu börjar det kännas lite tjatigt här)

Gårdagen blev lyckad. Hela dagen faktiskt. Lång promenad längs vattnet. Pratstund med en kusin (då vi ägnade ungefär en halvtimme åt att räkna efter vilket år morfar dog (det räknades jular, flyttar, festivaler och gamla ex, när lösningen fanns på ett fotografi). Förfest hos en god vän. Dans på gatan. Dans på två olika klubbar. Socialt umgänge på halvsunkig krog. Och pannkakor innan läggdags. Kan det bli bättre?

Detta är allt för i natt

Jag vet inte om ni förstår hur tyst en frys kan bli. Det är underbart hur tyst den kan bli! Om ni aldrig lyssnat på det, rekommenderar jag starkt att lyssna på en frys när den är riktigt riktigt tyst.

Och pannkakor. Rekommenderar jag, alltså.

(Som kuriosa kan jag tillägga att Om det hade varit vardag hade min härliga väckarklocka ringt om ca 15 minuter)

God morgon dagen! Vad ska vi göra nu då?

Jag växlar mellan att tycka att det är tråkigt att ha tråkigt, och att tycka att det är ganska gemytligt att ha lite tråkigt (är det verkligen tråkigt jag har då?).

I morse (för ungefär en timme sedan) hade jag lite svårt att äta frukost. Jag kunde inte låta bli att tänka på vad de stoppar in i maten. Saker som egentligen inte borde vara där. Det gjorde mig lite illamående. Men det är klart att jag åt. Och jag överlevde. Även denna gång.

Hur mycket tid måste man lägga på maten om man ska slippa undan alla dessa konstgjorda ämnen? Mer tid än vad jag har, i alla fall. Så jag konserverar mig inifrån, precis som alla andra.

Vad jag än ska göra idag, ska det innefatta att lämna lägenheten. Det är mitt första mål. Ut härifrån. Kanske promenad. Kanske något annat. Bara det inte sker i min lägenhet. (Ja, jag känner mig nog lite ensam, trots allt)

Just nu använder jag min dvd och min cd-spelare som skrivbord. Jag tycker ändå att det är en ganska bra lösning. Ganska bra. Tills vidare. Och så vidare.

Jag tror jag måste köpa nytt spray. Inte trodde väl jag att det skulle ta slut.

Idag testar vi nya tankar, i morgon är de redan gamla

Ibland kan jag tycka det är konstigt hur en del människor pratar om samhället. De pratar om det som om det vore ett djur. En organism som bara finns där. Och lever sitt eget, nyckfulla, liv. Det låter faktiskt som om dessa människor inte förstår att de i allra högsta grad är en del av samhället.

Men när jag själv testade att tänka så. Tänka på samhället som någon frånkopplat mitt jag, fick jag mer förståelse för de där människornas synsätt. Det var befriande. Att kunna säga att samhället gör si och samhället gör så. Och det är samhällets fel. Allt är samhällets fel. Testa tanken och känn hur skön den är.

När ska det ta slut?

Jag förstår inte. Jag gör verkligen inte det. Jag har alltid trott att det finns någon handling man kan göra och vara nöjd sedan. Att det finns något sätt att handla som skapar harmoni. Eller balans. Eller i alla fall inte skapar obehag. Nu känns det som om jag har testat alla sätt. Alla vägar. Men det där skavande inuti växer bara. Hur stor kan det bli? (När är det måttet rågat?)

Jag är arg! (Jag har ont)

Febrilt letande lär ju inte resultera i harmoni i alla fall.

Att måttet är rågat är ett lite väl luddigt begrepp. Vilket mått? Vad är det rågat med? Och vad händer då? Just nu har jag ett rågat mått. Det är ett stort mått. Det finns mycket i måttet. Det som finns där är klyschor. Av alla dess slag. Små och stora. De små klyschorna tar, naturligt nog, inte så stor plats. De är inte riktade till mig. De bara finns där. Tar lite plats i måttet. De stora, de som tar störst plats, de som tar väldigt stor plats, är de som är direkt riktade till mig. Nu är måttet fullt. Nu är jag lite arg. Det är tydligen vad som händer. Jag är arg och irriterad. Och lite ledsen. Vad som händer när det kommer fler klyschor som ska in i måttet vet jag inte. Kanske läggs de i ett nytt mått. Eller så exploderar jag. Man vet aldrig.

Jag har ju självklart fler mått, för andra saker. De är inte fulla. Vissa finns det gått om plats kvar i. Så, bring it on!

Kanske att måttet där jag stoppar allt jag vill ge också börjar bli fullt. Annars är det ingen fara. Jag får nog fler chanser (jag måste ju tro det).

Kan man köpa nya mått när de gamla är fulla? Eller byta ut slitna mått?

Jag behöver nu läkande musik. Jag tror inte jag har sådan. Hjälp?

Dagens förtryckta känsla: nojja (om man nu kan kalla det känsla)

Jag ser det som en process. Med en början och ett slut. Nu började det med ett sms. Nästa steg blir avfrustreringspromenaden. Efter att hungern har stillats, vill säga (och maten smälts). Efter det vet jag inte. Det är en del av processen. Jag tycker nog inte om processer. Men de skänker ändå tröst. Trygghet.

Det var nära att jag började baka bröd när jag kom hem. Sedan såg jag att jag inte hade nog med margarin. Typiskt. Jag får baka en annan dag.

Jag kan inte bestämma mig om jag ska tänka "det är aldrig för sent" eller "ta chansen när du får den". De känns svåra att kombinera. I alla fall i nära relation. Helst vill jag tänka "slappna av", men då blir jag så arg på mig själv. Inte särskilt hållbart. (Nej, allra helst vill jag inte tänka alls)

Planen: äpple, vatten, avstängning.

Bla bla bla bla bla bla

I går var en bra dag. I dag är det tisdag. Tänk så det kan gå.

Jag övervägde en promenad på lunchen. Den vägde inte nog tugnt. Måla naglarna och slösa bort lite tid på internet vägde tyngre. Tänk så det kan vara.

Min kära cykel har en minisemester. Kanske inte det roligaste resmålet som finns. Jag lämnade den på järntorget. Där står den med sin blomma och sina bär och lyser upp de andra cyklarnas dag. I kväll ska den få åka hem.

Jag önskar göra en överrenskommelse med hösten. Kan det gå för sig? Jag skulle önksa borttagning av tisdagar. Det är inte nödvändigt att ta bort alla tisdagar. Men kanske var annan. Eller någon då och då. Snälla?

Helt plötsligt blev jag sugen på att baka bröd. Synd att jag inte är hemma. Nybakat bröd är väldigt gott. När jag kommer hem kommer jag antagligen vara för trött. Vad är det för liv jag lever?

Gnäll. Gnäll. Gnäll.

Jag blir så trött. Upp med hakan, kvinna! Ta tag i kragen! Och så vidare!

Jag har hål i mina byxor. Tänk så det kan gå.

Under nagelfilar (tiden sliter, men väldigt långsamt)

Det känns som om jag är på väg. Eller väntar. Lite mer än vanligt. Som om det här inte är på riktigt. En mellanlandning.

Jag funderar verkligen på kaffe. Alltså att ta en kopp kaffe. Och dricka upp den. Inte just koppen, utan dricka upp innehållet i koppen. Alltså kaffet. Men jag är väl lite för hungrig för det. Och det är ju inte så gott. Trots att jag verkligen försökt.

Idag börjar min kurs. Min ABF-kurs. Min förkovring. Jag ser fram emot detta. Kanske kommer tiden gå lite snabbare. Eller inte.

Precis nu kom jag att tänka på uttrycket "övning ger färdigthet". Om det stämmer borde jag bli synsk inom en snar framtid. Praktiskt. Och lite obehagligt.

Kanske borde jag också bli känslokall. (Här skulle jag vilja ha ett annat ord för 'känslokall'. Kanske något mellan 'apatisk' och 'känslokall'. Hjärtlös?)

Jag känner mig undermålig och rastlös. Vid sidan av undrar jag när världen ska komma på att jag är en bluff.

Välkommen till Emmas blogg, här rabblas känslor.

Med oordning i högsta hugg väntar jag in det spontana

Jag tror att risken att det blir lite fattigt här har ökat. Kanske var det under natten. Kanske var det tidigare.

Min lägenhet badar i något slags dammtäckt kaos. Allt ligger överst och längst fram. Min mamma säger att det inte går. Jag säger att det visst går. Jag undrar vad dammråttorna säger.

Precis i detta nu kom jag på att jag har ett utrymme jag inte utnyttjat helt färdigt; under sängen. Hoppet glimtar försiktigt bakom kröken.

Jag kommer ihåg när jag var liten. Inte hela tiden. Men en sak kommer jag ihåg. Jag kommer ju ihåg mer än en sak. Men just nu ska jag berätta om en sak jag kommer ihåg från min suddiga barndom. Farfar hade en segelbåt. Jag vet inte om man sk kalla den stor eller liten. Vi tyckte nog den var lagom, skulle jag tro. Några veckor under varje sommar åkte vi ut med farfars segelbåt. Det var min familj (mamma, pappa, syster och jag) och farmor och farfar. Vi var alltså sex stycken som skulle bo på båten ett par veckor. Detta medförde grava mängder packning som skulle in i en inte allt för stor båt. Mamma och farmor skötte instoppandet. Jag och Sofia tittade på. Farfar och pappa gjorde något annat viktigt. När instoppandet tog sin början var hela bryggan full med väskor och kassar. Efter en timme ungefär fann inte en pryl kvar utanför båten, och gick man ner i hytten kunde man inte se ett spår av sakerna heller. (Nu kommer jag till poängen) Det är ungefär så det känns nu. Jag har golvet fullt med saker som jag inte vet var jag ska stoppa in. Men med rätt teknik kan jag nog på ett par timmar få plats med allt i mina skåp och lådor. Problemet är väl tekniken. Antar jag.

Och symaskinen. På båten hade vi ingen symaskin.

Jag säger: god natt

Det finns hopp för min lägenhet. Kanske ser det inte så ut (som om ni kunde se det) just nu. Men snart! Inga mer fula bokhyllor!

Och så råkade jag glömma silvershampot i håret. Spännande att se hur detta gick...

Hur kommer det sig att vissa saker hinns med, men inte andra? Hur kommer det sig att det alltid finns disk? Hur kommer det sig att jag alltid glömmer att boka tvättid? Hur kommer det sig att jag alltid bara kommer halvvägs? Hur kommer det sig att det alltid finns något som borde göras? Hur kommer det sig att jag bryr mig?

Jag irriterade mig på en sak min psykolog sa idag (antagligen är det precis sådant man inte ska skriva här). Hon sa att hon var säker på att det skulle bli ljusare för mig någon dag också. Och det vet jag ju. Det är jag också säker på. Men det är inte hennes jobb. Kan jag tycka. Det är mina vänner "jobb" att säga så. Hon ska leda mig in på vägen till ljuset istället.

Annars är hon bra.

Jag har allvarliga sladd-problem. Hur löser jag detta?

I morgon ska jag vakna. Det är min plan. Men först måste jag sova. Alltså är det läge att gå och lägga sig.

Överflöd

Nu tänker jag tjata: det är snart helg!

Annars rekommenderar jag Saras roliga listor.

Det blev avfrustrering igår. Det blev promenad med inslag av jogging. Jag är väldigt imponerad av mig själv. Jag trodde nog inte att det skulle inträffa. Gårdagens otippade?

En annan sak jag är imponerad av är att jag lyckats hålla mig vaken på vagnen hem två dagar i rad.

Egentligen var det här onödigt. Det finns inget mer att tillägga för ögonblickat. Jag ska nog diska nu.

(En av) helgens otippade:

På Arvikafestivalen 2008 träffade jag en människa. På Stars'n Bars helgen vecka 35 2009 träffade jag samma människa.

(Jaja, det låter väl inte så jävla otippat, men jag tänker inte dra några detaljer. Jag gör ju inte sådant.)

Det som inte härdar, det dödar.

Nu tycker jag att tiden går lite väl långsamt (och jag är övertygad om att den gör det med flit). Veckan har pågått i en evighet. Och det är bara tisdag. Vad ska jag fylla resten av dagarna med? Jobb? Kul!

Jag tror jag behöver semester. Kanske inte så mycket från arbetet (jo!) utan mer från min egen hjärna. Den är faktiskt riktigt påfrestande. Detta jävla ältandet tar aldrig slut! (Till (stor) skillnad från pengarna)

Det är väl då det är dags för en avfrustreringspromenad. (Jag har problem att stava 'promenad') Jag ska nog utmana mig själv och ta en promenad utan telefon (alltså även utan musik (och möjlighet att ringa någon)).

(Eller så klöser jag ur hjärnan och ersätter den med bomull)

Jag har en teori angående bilar. Detta har jag funderat mycket på när jag väntat på bussen. Självklart är det rent estetiskt jag har funderat. Jag kan inget om bilar (jag är ju kvinna (och har inte körkort)). Jag har analyserat vad i designen som skiljer en dyr bil mot en billigare bil (jag tycker inte att man kan säga 'billig bil' i det här fallet, eftersom vi fortfarande pratar nytillverkade bilar). Åter igen: bara designen! De lite dyrare och lyxigare bilarna har i regel en kromad och bland list runt fönsterna på sidorna. De billigare har svart sådan list. För det mesta.

Jag vill göra något! (Det är väl antagligen just därför jag sätter mig framför datorn)