Enformig

Jag slits nu mellan en önskan att krypa ner i min säng och en önskan att inte krypa ner i min säng. På något sätt känns en önskan som innehåller ordet "inte" starkare än en önskan som inte gör det. Och i detta fall kommer jag önskan att krypa ner infalla. Även om önskan att inte göra det infaller först. Jag får både äta kakan och ha den kvar. Är inte det ett perfekt liv?

Nu är det lite jobbigt. Jag vet ju vad som väntar i morgon. En tisdag. Och jag vet att det väntar en tisdag till, bara en vecka bort. Varför är det så tungt?

Nej. Nu ska jag gå och lägga mig. Och skjuta upp "inte" till en annan dag.