Jag är trött. Verkligen trött. Tung. Det tar aldrig slut, eller hur? Om jag väl släpper taget kommer det aldrig finnas ett slut. Och om jag håller kvar kommer jag behöva göra det i all oändlighet (som i sig är ett omöjligt uttryck). Det finns en gräns. Eller jag trodde att det fanns. Eller hoppas att det finns. Måste tro att det finns. Som vanligt. Måste tro. Måste veta. Det går inte annars. Måste hålla kvar. I all oändlighet (lika omöjligt som det låter). Jag vet inte om det är mjölksyra eller skavsår. Eller hopplöshet. Men jag måste få tro att det är möjligt. Att det finns ett slut. Jag är verkligen trött. Verkligen.
Det hjälper nog inte att gå ut nu. Det är nog för sent. På alla plan. Jag är en bra människa och gör som en bra människa ska göra. I morgon vaknar jag och är en ny människa.
Jag är en bra människa och kommer inte släppa taget. Det är ju omöjligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar