Jag ser det som en process. Med en början och ett slut. Nu började det med ett sms. Nästa steg blir avfrustreringspromenaden. Efter att hungern har stillats, vill säga (och maten smälts). Efter det vet jag inte. Det är en del av processen. Jag tycker nog inte om processer. Men de skänker ändå tröst. Trygghet.
Det var nära att jag började baka bröd när jag kom hem. Sedan såg jag att jag inte hade nog med margarin. Typiskt. Jag får baka en annan dag.
Jag kan inte bestämma mig om jag ska tänka "det är aldrig för sent" eller "ta chansen när du får den". De känns svåra att kombinera. I alla fall i nära relation. Helst vill jag tänka "slappna av", men då blir jag så arg på mig själv. Inte särskilt hållbart. (Nej, allra helst vill jag inte tänka alls)
Planen: äpple, vatten, avstängning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar