Back to life back to the morgonblogg

Minsann blev jag lite förvånad när Einstein kliver på bossen och sätter sig bakom ratten. Söker han nya utmaningar, tro?

Idag är det ljust. Och jag är trött. Men det är ljust! Och kallt. Men det är ju för i helvete ljust! Kanske finns det hopp även detta år. Kanske kommer det bli vår. Snart. Annars blir mina nagelband arga.

Hemma ligger min mor och min syster och slumrar. Tror jag. De borde inte ha gått upp än. Rent humant borde inte jag heller ha gått upp än. Men det har jag. Det gör mina nagelband lite arga. Eller snarare irriterade. (Irriterande?)

På onsdag är det Popcirkus!

Nu fräsch musik just nu: Metallica - Enter sandman

Jag hade hoppats på ett "Åå, vad fint det blivit", men det fick jag inte. Inte hela världen. Jag fick göra på mitt sedvanliga sätt: "Visst har det blivit fint!?". Funkar det med.

Det plaskar lite i mina stövlar men mattorna är rena.

Jag känner ett behov av att be om ursäkt för att jag inte skriver.Det finns ju ändå de som läser när jag väl gör det. Helt otacksamt av mig att bara strunta i det.

Men jag står inte på båda fötterna just nu.

Foten gör inte så ont längre.

I går. Tror jag. Nej, i förrgår, fick jag lite sympati där jag letat febrilt. Kanske var det till och med empati. Jag blev glad. Och förvånad.

Jag har gjort min lägenhet fin. Det känns väldigt bra. (Är det någon slags redovisning, detta?) Nu kan jag visa min kära mor att jag klarar av att ta hand om mig själv (?) att jag kan fungera normalt (!?).

Det finns inte så mycket kvar att vräka ur mig. Sparlåga känns bra. Jag är ju ganska bra på att spara (jag var ganska bra på att spara).

Men ikväll kommer mor och syster till centralstationen i Göteborg. Det ska bli trevligt. Trots regn och kyla. Trots trött, trött, trött.

Jag ville nog bara säga att jag inte slutat helt. Jag ska bara komma ner på jorden först (upp på jorden?). Det är svårt att skriva på ett ben.

Jag väntade mig aldrig att hitta något då jag inte letade och solen kommer kanske tillbaka en dag

Av någon anledning vill jag springa ut i regnet. Det finns inget regn. Bara snö. Och den ligger redan på marken. Hur ska jag då kunna fånga den? An någon anledning känner jag energi som inte går att översätta till handling eller vakenhet. Det är varmt. Så varmt. Ute är det snö. Av någon anledning är suckarna skönare på kvällen och kudden varmare på dagen. När jag inte är hemma och inte vet. Regnet har jag samlat i burkar som står på mitt golv. Av någon anledning finns det ingen anledning att inte stanna inne. Eller att inte gå ut. Av någon anledning kommer jag snart att sova och inte känna snön. Och kanske kommer jag vara kvar länge. Eller inte alls. Och kanske kommer jag inte att veta varför eller veta precis. Och kanske är jag den enda som inte ligger raklång på ett kallt stengolv men längtar efter det. Det är så varmt. Så varmt. Av någon anledning finns snön bara utomhus och mina grannar har tystnat. Av någon anledning har regnet i mina glas tagit slut och allt som finns kvar är kliande händer och det gör egentligen ingenting. Av någon anledning kan jag inte föreställa mig snön är jag ser himlen och inte föreställa mig en spegelbild när jag bara ser en röd soffa. Kanske är det bra så. Kanske ska jag aldrig springa ut i regn som inte finns. Det är varmt. Så varmt. Och jag är isolerad. Så isolerad. Och snön är kanske vit. Så vit. Av någon anledning vet jag inte svaret på någon fråga. Av någon anledning har jag inga frågor kvar. Bara regnvatten i burkar på golvet. På ett stengolv med kroppar på. Eller på hyllplan jag aldrig riktigt kan nå. Burkar med regnvatten. Hur kan jag veta det? Det kan ju vara snö. Det kan ju vara torrt gräs eller fuktiga löv. Av någon anledning tror jag att jag vet. Av någon anledning låter jag mig tro att jag vet. Av någon anledning kan jag styra sådant. Och styra gör jag. Över himlen som inte kan föreställa sig snö och över golvet som är glänsande rent. Över tanken som gärna vill vandra iväg men egentligen inte har några fötter. Och inga burkar med regnvatten att släcka törsten med. Av någon anledning är det viktigt och det enda som finns just nu. Och av någon anledning kan jag aldrig komma helt nära inpå för att se vad det är. Eller vem det är. Vem det är som snöar på våren och som regnar i mina burkar. Vem det är jag sparar i mina skåp men som aldrig ställer frågor. Som aldrig vet mindre än vad jag gör. Av någon anledning känner jag ett behöv av att aldrig sluta och därför bli den enda kvar. Och det viktigaste. Det är varmt. Så varmt. (Jag vet att snön egentligen inte kan tala, men jag vet vad jag hör och jag hör att snön ber mig om allt detta ikväll.) Egentligen vet jag ingenting. Och har en skräck som inte vill fångas i burkar på golv eller på hyllor. Egentligen vet jag allt. Men av någon anledning tar det slut här.

En ljusglimt:

Det finns hopp för medmänskligheten! Vad glad jag blev när jag hörde (precis nu) att det är en massa biljetter, till fotbolls VM i Sydafrika, reserverade för fattiga och de byggararbetare som byggde arenan.

(Nu vet jag inte om detta framgick helt rätt, men jag kan rätta till det senare)

Jag pulsar inte i snö eller skriver lysande bokstäver, jag börjar varje stycke med "jag" och titta ut på nedtrampat gräs

Jag har varit ganska inaktiv här. Desto mer aktiv inuti. (Eller inte) Jag är väl bara trött på den här kylan som kryper in i alla springor och vrår. Min kropp förfaller! Min hjärna förfaller! (Här skulle jag kunna ha förenklat det hela med att skriva "jag förfaller", men det skulle ju vara lite otydligt vad jag egentligen menade (nu blev det ju väldigt tydligt)) Jag tror jag försöker att lösa min kombination. Så jag kan komma åt skatterna. Kanske hitta en karta över något. Kanske hitta en bunt med hemliga dokument (är man väldigt värmländsk när man vill stava hemliga med ä? (alltså, jag vet att det stavas med e och jag stavade med e, men spontant ville jag först skriva ä))

(Min fot gör ont upp i benet och min potential gör ont in i själen.)

Jag har fikat idag. Det var trevligt. Jag har gått upp, ätit frukost, suckat, jobbat, jobbat, jobbat, tröttnat, falmsat, tröttnat, ätit mat, åkt buss, känt mig utanför, känt mig innanför, frusit, haft pälsmössa på mig, tröttnat, pratat, undvikit, åkt buss, ätit två bananer. Bland annat, alltså.

Antagligen kommer jag ingenstans så länge jag börjar varje stycke med "jag".

Jag hade gjort en lista. Den skulle upp på min anslagstavla. Den försvann. Jag undvek. (Jag förvånades inte (vad är motsatsen till att förvånas?)

Men min hylla är fin.

Den berömda IKEA-passformen:

Härligt fynd på busshållplatsen

Emma rekommenderar två saker:

Sak nummer ett:

Twin Peaks. Säkert har de flesta redan sett denna fantastiska serie, jag är ju lite sen med min allmänbildning ibland. Men jag måste bara säga att den är bra. Mycket bra. Nu ska jag bara försöka få fatt i säsong två...

Sak nummer två:

Mando Diao - Give Me Fire. Jag ångrar inte en sekund att jag gick till skivaffären och KÖPTE skivan. (Första skivan jag köpt till min själv på länge. Länge!) Den är bra att diska till, att dansa till, att duscha till, att skruva ihop hylla till (trots att skruvningen gick sådär) och jag kan tänka mig att man kan sova till den, springa marathon till den eller varför inte baka bullar till den. I like it!

Gårdagens reflektioner:

Är det okej att skicka ett mail till ett visst radioprogram och be dem ta bort en viss programledare? Om jag motiverar min önskan och ber snällt?

*

Jag fastnade lite för den där "påve-nyheten". Jag kan inte riktigt förstå varför vi uppmärksammar vad påven har på hjärtat i nationell radio (min främsta nyhetskälla är P3...). Nu var det tydligen något med att han fördömde att man förnekade eller förminskade förintelsen. Och det är ju bra att han fördömer det, men jag har en känsla av att han inte riktigt är ensam det. Visst, att jag sitter här och fördömer är ju naturligt att medierna i bryr sig om, men det måste ju finns någon som hör hemma lite bättre i vår nyhets-repertoar än påven som kan fördöma något.

Varför just påven? (Ska man skriva påven med versal i början?) Jag tycker inte påven är så aktuell i Sverige (traditionsenligt är vi ju inte ens katoliker).

*

Ja, jag hade två tankar igår. Här går det hett till!

Dagens språkfundering:

Ortsnamnet Bolsbacken är ju en aning tvivelaktigt. I synnerhet om man är lite pryd av sig. Samlagsbacken? Skulle det vara okej?

(Jag vet inte om alla (ja, säkerligen väldigt många) hängde med här, men att bola är ett gammalt (gammalt!) ord för att knulla (visst är det så?))

Just by the way...

Bara en gång till (jag skulle vilja spara det i en burk)

Det känns inte riktigt bra. Jag borde ägna lite tid åt att ta reda på varför. Istället för att lyssna på musik och sova på spårvagnen. Eller så drar jag mig bara ur och fortsätter att sova på spårvagnen.

Kanske skulle jag lifta någonstans. Eller göra upp en handlingsplan och etsa in den i väggarna.

Det finns många sätt.

En bra tid (eller dålig) har jag ju tjatat om mig själv här, och tjatat om att jag tjatar om mig själv. Logiskt. Det finns väl ingenting som tar upp så mycket energi som att störa sig på någon. Inte konstigt att jag inte har energi över till något annat.

Det här blev inte så bra. Jag fick inte alls fram det jag ville. Jag ville ju bara veta vad jag ville. Jag ska ge mig och göra något annat. När jag fått ordning kommer jag tillbaka.

Emma testar något nytt:

Soon I'll be of to the fashionshow (Sara is showing her creations), but first I just want to tell you all I've, kin of, done the packing. And the disches. (and I probobly can't spell att all, but it's fun anyway)

Istället för lunchprommenaden:

Jag ska ge fan i att summera gårdagens effektivitet, eftersom den var allt annat än effektiv.

I morse, däremot, var jag effektiv. Inte i själva vankande-processen, men i kliva-upp-och-spring-iväg-med-smörgåsarna-i-handen-processen. Bra, Emma.

Nu är det ännu snartare jag ska på äventyr. Funderar på att räkna efter hur många timmar det är kvar tills jag landar i äventyrens-mecka. Men det orkar jag inte. Siffror är ju, som bekant, inte riktigt min grej.

En sak som är min grej det är att koka över. Inte av ilska (tror jag), utan mer av outnyttjat potential. (Det är ju i alla fall bra att jag har så höga tankar om mig själv)

Det hade varit praktiskt om jag kunde plocka ut potentialen ur grytan och kanske stoppa in den i en glasburk för senare behov. Eller stoppa in den i en generator och omvandla den till energi (så slipper vi ju fundera på vad vi tycker om kärnkfart). Eller varför inte omvandla den till etiskt dun. Eller ekologisk mat.

Opraktiskt är det ju att det inte riktigt är fysiskt möjligt och potentialen istället besvärar mig och sedan förtvinar.

En kul (läs hemsk, skrämmande eller liknande) sak jag hörde på radion igår var att någon ville tillåta att det byggs tio nya kärnkraftverk i Sverige. Jag tar inte ställning angående själva kärnkraften, eftersom jag där inte riktigt vet vad jag talar om. Men tio nya? Hur många har vi nu? Fyra? (Ja, de sa tio nya kärnkraftverk, inte reaktorer) Är inte det en lite väl kraftig ökning?

Och nu ska jag återgå till jobbet och lyssna på den där förbaskade programledaren jag inte gillar igen. Typiskt.

Kaos i kakburken och jag skulle verkligen behöva en hållbar lösning

Som vanligt vänder jag mig hit i ren desperation. (Men jag måste säga att White Stripes hjälper lite också)

Jag har verkligen försökt att packa. Verkligen. (I alla fall de stunderna jag inte åt. Eller tittade på tv. Eller satt framför datorn. Eller duschade.) Hur ska jag kunna veta vad jag ska packa ner. Jag vet ju knappt vad jag ska ha på mig i morgon. (Jo, det vet jag ju faktiskt) Men jag vet inte vad jag ska ha på mig på fredags. Och vad jag kan behöva. Och vad jag kommer glömma. Och vad jag verkligen inte får glömma (jo, hårddisken, laddaren till telefon, usb-sladden till telefon och underkläder).

Lite irriterad blev jag också när jag kom till mitt förråd och någon av mina härliga grannar (som aldrig besvarar varken mina "hej" eller mina lappar i trappuppgången) hade ställt en träningscykel, en tv, två kuddar, och en fotöljsdyna framför mitt förråd. Kul! Jag var sugen på att skriva en lapp, men det skulle ju innebära att jag måste gå ner till förrådet en gång till, och det orkar jag inte.

Och så har mitt ansikte bestämt sig för att det är väldigt roligt med finnar. Oj, vad kul mitt ansikte har.

Men jag är egentligen glad. Bara lite less. Men glad. Och snart ska jag gå och lägga mig. Då blir det torsdag och sedan är det fredag. I'll make it!

Jag hade en bra rubrik, men den har jag visst glömt bort helt

Jag har beställt klippning. Skönt. Mycket skönt. Kanske lite vemodigt också. Man vet aldrig.

En annan sak man aldrig vet är hur man ska kunna hålla energin uppe till ca. halv tio ikväll och sedan bli väldigt trött och avslappnad. Det där med att somna så fort huvudet hamnade på kudden har visst ändrats en smula.

Men snart ska jag på äventyr, och det gör mig glad.

Och ännu mer snart ska jag på modevisning, det gör mig också glad.

Snartast ska jag börja jobba igen, efter lunch-uppehållet, det gör mig kanske mindre glad. Men som min mor har lärt mig så måste man gå igenom vissa saker som kanske är mindre roliga för att få uppleva det roliga ("om du inte åker från farmor så kan du ju aldrig åka dit igen").

Är det dumt att gå till frisören under en liten identiteskris? Eller är det då man ska gå dit? Bara undrar, rent allmänt. Det är ju inte så att jag har en liten identiteskris. Nej. Verkligen inte. Jag är en stabil och trygg människa. Utan demoner och spöken. Och så vidare.

När den stabila och trygga människan kommer hem ska hon vara pigg och glad och packa. Och diska. Kanske laga en bit mat. Planera sin framtid. (Det låter så fint och känns som om jag verkligen kan klara av det. Men, just in case: let's make a list!)

Nej, det här var ju meningslöst. Foten mår bättre.

Emma och Kryckorna - Epilog

Idag är de hemma. Och jag är på jobbet (det var jag igår också). Foten är lindad. Verkligen lindad. Det här ska nog gå bra.

Igår när jag kom hem gjorde det ordentligt ont. Men efter en noggrann undersökning om vart det faktiskt gjorde ont kunde jag sluta mig till att det inte var vid stukningen, utan längre upp mot benet. Jag vill ju inte ha förslitningsskador, så det var nog bäst att börja använda foten som normalt folk igen.

Said and done.

Emma rekommenderar:

Filmaren Mårten Nilsson och tidskriften 00Tal.

Everts Pub i Fjällbacka 2007:

Kollade lite på gamla bilder. Är inte detta fantastiskt? Jag ska väl lägga till att det inte var ironiskt, sarkastiskt eller på skoj. Bartendern var blond (om jag inte minns helt fel) och stod och klappade händerna till musiken. Svårt att måla upp bilden för er som inte var med. Men jag garanterar att det var bisarrt. Vi var de enda gästerna, förutom bartenderns kompisar (som tyckte att vissa i sällskapet var "svartrockare"). Det var ett jävla drag på det stället.

Assuming all things are equal

Jag har sett på film (på riktigt) två gånger idag. Båda var bisarra och visade ganska vridna verklighetsuppfattningar. Båda (eller, ja, den "ena" var ju väldigt många små) berörde mig och får mig att vilja delta (eller vara rädd för) en verklighet. Jag vet inte vilken verklighet. Än. Men en verklighet. Kanske vilken som helst. Kanske är det där skon klämmer. Jag behöver ha en verklighet.

Innan det blir för mycket, eller korsdrag. Eller jag får för mig att höra av mig till någon. Ska jag gå och lägga mig. Kanske får datorn följa med. Kanske inte. Första ska jag borsta bort rödvinet från tänderna och skaka bort filmerna ur huvudet. Kanske äta lite, man vet aldrig.