Det är tunt och svårt att säga varför konsentrationen inte infunnit sig (jag sov ju ändå i natt)

Faktiskt så är det så att jag städar nu (nej, det gör jag ju uppenbarligen inte). Faktiskt är det så att jag städar väldigt långsamt. Frustrerande. Ska det vara så svårt att göra något fort och effektivt? Ska det vara så?

Igår blev det dans. Dans är kul. (Även om jag hellre hade dansat på annat ställe och till annan musik.) Men dans är kul, så jag är nöjd. Och sedan gick jag hem (gick, inte åkte).

Idag är jag bara trött och vill ha en bokhylla. Lite mer städning, tupplur, dusch och sedan en tur ut i friska luften. Ingen bokhylla. Den får nog vänta till efter denna hysteriska tid som står för dörren.

Jag har tänt det första ljuset, så som alla andra också gjort. Jag lade på en julduk. Och jag sneglar lite på min glögg och undrar om jag ska skörda den (jag gjorde ju inte det igår).

Det kommer nog inte mer ur detta just nu.

Gårdagens otippade:

På spårvagnen från Frölunda Torg sitter det en äldre herre bredvid mig. Denne herre tar upp något ur sin högra ficka, stoppar det i munnen, knastrar lite, tar ut något ur munnen, lägger det i vänster hand. Hela vägen från Frölunda Torg till Vasaplatsen knaprar denne herre på, vad jag tror var, solrosfrön.

Jag hade en fågel på sätet bredvid.

Jag har kommit lite närmare och lite längre in och jag tror att det går åt rätt håll. Jo, just det, det är ju fredag också.

Det är härligt när man blir serverad ganska hemmagjord vinglögg på jobbet. Här trivs jag. (och på lunchen målar jag naglarna)

Det är fredag idag och allt känns lite lättare och lite roligare och lägenheten känns lite mindre ostädad och det ostädade känns lite mindre viktigt och regnet känns lite mindre påträngande och jag är faktiskt hyfsat nöjd. (Kanske att det hela blir lite fördunklat av fröken (fast vi kom ju fram till att det var roligare om det var en karl) Mens, som kom på besök i morse (äntligen?!))

Ingen promenad för mig idag, inte. Här ska vi inte gå runt och vara bra. Det är bara malligt. Lika bra att vara lika dålig som alla andra. Smälta in. (Jag kanske inte bör tillägga att två av mina arbetskompisar i detta nu trotsar regnet) (Regnar det?)

Jag har hittat två bilder som kan hjälpa mig på vägen till min kråka och jag har hittat en sida på nätet (ha, betoningen ska ligga mycket på det här ordet, så det låter lite som om jag nyss upptäckt internet, det blir mycket roligare då) som kan hjälpa mig att lära mig ett och annat.

Två lager nagellack. Hinner jag ett tredje? När klockan är fem i ett förklarar jag mina händer användbara igen (till annat än skriva på tangentbordet (spännande!))

Dagens tema: Glögg.

Nej, fel.

Helgens tema: Glögg.

Fel igen.

Resten av årets, och början på nästa, tema: Glögg!

I morgon ska jag skörda min glögg, tror jag. Spännande! Den borde ha slutat skumma. Det har den inte. I alla fall hade den inte det när jag gick hemmifrån i morse. Men spännande, ändå!

Jag tror verkligen att min nya frisyr har potential. Det här kan bli toppen, I say. Och någonstans känns det som om det hela har spårat ur en aning och att jag kanske borde ta tag i något annat än att bara sitta här och ösa mina nymålade fingrar (jag vet, det är bara naglarna som är nymålade, men det skulle ha blivit så krångligt att få fram det) över ett mycket skitigt tangentbord. Men jag har väl inga direkt ambitioner. (ojojoj)

Spretigt och lite kyligt (självförakt och självsprickor)

Det här har blivit lite hattigt. Som det mesta.

Jag kammade håret igår. Det gjorde ont. Och det blev långt. Klockan sex ska det bli kortare. Stackars hår.

Fenomenet "tröstäta" har nått även dess breddgrader (obehagligt ord i sammanhanget!). Det räcker inte med att bli brutalt dumpad (haha, kul ord i sammanhanget), nej, det som får Emma att börja tröstäta är vintern. Kul att den kommer en gång om året. Jag kommer bli som katten. Är det okej att tröstäta? Dum fråga, Emma, dum fråga. Bara det att jag kallar det tröstäta säger väl en hel del om hur okej det är. Slut på självömkan! (jo, visst...)

Godis, godis, godis.

Men annars är det bra. Själv då?

(Jag har nu "jobbat" på detta inlägg minst två timmar...)

Helt plötsligt blev jag mycket sugen på att bygga lite roliga lyftkranar och sådant med Mekano. Heter det så? Det där som jag (mest pappa) lekte med när jag var mindre. Det var kul.

By the way.

Egentligen tycker jag inte att det är så viktigt, men det ligger väl i generna.

Jag kan tycka att det är lite besvärande att min vecka är full utan att jag ens hunnit titta på den. Jag blev förvånad. Inte förtjust. Besvärad. INTE förtjust.

Av någon anledning fick jag för mig att godis är gott (ja, det var jag som var först med den idén). Förstås undrade jag varför (jag undrar ju alltid varför). I samband med att jag tittade ut tror jag att jag förstod.

Vintern är en hård tid. Då det blåser in mellan plankorna i dörren. Snön ligger så tung på taket att det nästan ger vika. För att ta sig till vedboden är det plogning som gäller. Varje gång. De sista morötterna har frusit fast i marken. Vintern är en hård tid.

(Ja, jag lider)

Kan det inte vara ganska trevligt? Det finns ju mycket som kan vara ganska trevligt. Helgen var trevlig (mycket trevlig). Vintern är det inte. (Insnöad? (Om jag gör!))

Hade funktionen "hitta den vanligast förmedlade känslan i denna blogg" funnits, och jag hade velat använt den (eller någon annan), hade nog sökresultatet varit:

Ofokuserad.

Ja, så måste det vara. Enkelt, bekvämt och allt det där.

(Jag återkommer till den där balansen. Självförakt?)

Emma rekomenderar:

Filmen Pi (jag vet ju inte riktigt ur man får fram tecknet) från 1998 (?).

Jag säger: Se!

(Det var väldigt vad jag blir bevandrad)

Sweating and I really don't know anymore. Do you?

Vi skulle kunna säga att jag är trött. Men vi skulle också kunna säga att koffein är min vän och jag inte är lika trött då.

(Kolla, det blev minsann ett inlägg idag också. Kanske två till och med, vem vet?)

Jag känner mig lite uppgraderad. Lysande och utmärkt. Och så där. Sådär.

Skulle det inte vara ganska skönt att sova lite? Jo. Faktiskt. Jag tror jag är en av de där människorna som behöver det. Sömn. Och annat också. (Skor?)

Nej. Vad jag tjatar. Det blir lite som när man (jag?) helt plötsligt inser att man (jag?) egentligen inte vet hur man (jag?) gör det man (jag?) gör. Det ska sitta i kroppen. Inte i huvudet. (Tur för mig, jag är ju blondin, har jag hört)

I fingrarna. I magen finns mat. Bakom mig finns en tavla. Och under mig bor jag.

Den regniga onsdagen

Då har jag beställt tid för klippning. I morgon. Ojdå. Dags att bestämma vad jag ska göra med håret, kanske... Och kamma det! Ajajaj.

(Det finns en till att läsa nu, för den som är intresserad. En långsammare och kanske seriösare. Eller än mindre seriös.)

Jag är väldigt sugen på choklad. Väldigt. Det var på vippen att jag gick ut i detta väder för att te en promenad till närmaste kiosk. Men någon måtta får det att vara! Jag tänker inte förstöra min frisyr bara för lite choklad. Jag vägrar! Tuggummi får duga så länge. Jag slutar ju ändå fem. Då kan jag köpa choklad. Massor! Och skor!

Vilken dag! (Bra eller dåligt?)

Nu har jag målat naglarna också. I'm all set. För? Ja, ve vet? Köpa skor och choklad, kanske.

Snart är min lunch slut och det är dags att kasa sig handlöst in i papper efter papper. Ganska skönt. Tänk vad tiden skulle gå långsamt annars. (Jo, jag kommer ju faktiskt ihåg)

Det känns lite som om jag sitter fast i någon slags kolasmet. Inte god kolasmet. Och inte sådär sockrig kolasmet. Mer tunn, men väldigt seg kolasmet. (Nu har jag skrivit ihop orden kola och smet och skapat kolasmet, och sedan använt det så många gånger att kolasmet nu borde vara erkännt om helt korrekt (datorn har slutat att markera med rött under kolasmet))

Borderline and wating for the frost to tell me i'ts over. Simpley over.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag vet inte vem som kör. Jag vet inte vart jag är på väg eller vart jag kommer hamna. Jag vet inte vart jag kommer från. Jag vet inte ens varför.

Måndagshumöret infann sig fint på en tisdag. Och det tar emot. Det mesta tar emot. Ungefär som vinden. Och regnet.

Jag har en aning om att det kan hänga ihop med min helg. Bra helg - dålig vecka? Snarare fantastisk hel - ofokuserad och vemodig vecka. Det är ju inte alltid så enkelt. Det är ju aldrig så enkelt.

Maten lagade jag i morse. I går var det soffan och tvn som fick ta del av mig. Inte ta del av; äga. Ibland har jag självdiciplin. Det har jag inte nu. Jag gör listor. Jag talar om för mig vad som gäller. Jag hamnar ju där ändå. Vart det nu är. Det är ju inte jag som kör. Jag undrar vem det är som gör det. Kanske någon jag känner. Kanske någon jag ogillar.

Torftigt och innehållslöst. Fast jag vet att det inte är så. Och det kommer inte bli så. Det vet jag. Det brukar jag veta. (Jag ska försöka minnas det igen)

Det här är nog på tok för nära gränsen. Men det är nog ingen skada skedd. Det är ju inte så att jag är välläst. Och jag är ju ändå en del av min generation. (Även om jag önskar att jag inte vore det)

Jag är nog typisk i genomskärning. Jag tycker inte om att vara typisk. (Torftigt och innehållslöst?)

Emma rekomenderar INTE:

Den absolut sämsta film som någonsin gjorts. Det finns inte ord som kan beskriva hur dålig den är. Så jag låter bli.

Liquid Sky.

(Se den inte!)

...and I put my love on ice.

Tvätten ligger i maskin och blir ren. Jag är trött. Och helgen hänger kvar. I kropp och själ. Jag är verkligen trött.

Jag är VERKLIGEN trött. Intressant, va?

Om ett tag kanske jag kan återkomma. Och vara normal igen. Och vara som jag brukar. När jag inte är trött. Som jag brukar vara.

Jag är verkligen normal. Och min tvätt är verkligen färdig att hämtas. Det är verkligen kallt ute. Och jag har verkligen inte låst att hämta tvätten. Jag ska verkligen inte fråga min granne om han kan göra det år mig. Och jag kommer verkligen inte göra allt jag planerade att göra i dag. I morgon ska jag verkligen dansa.

Är Stayhard ett bra namn på ett klädmärke (eller klädkedja)? Det tycker inte jag. (Verkligen?)

Det där tunna vita på gräset skvallrar om att jag kommer ha svårt att vara effektiv i veckan.

Kul helg! Verkligen. Det är ju väldigt skönt. Det behöver jag när måndagsmorgonen tvingar sig på och det är minus ute. Fattar ni? Minus?!

Inte visste jag att man är psykiskt sjuk om man är transvestit. (Efter nyår är man tydligen inte det längre (jag tror det var nyår)) Vilket år var det nu igen? 1857? Nej, just det. 2008, har jag för mig. Det är så lätt att ta fel ibland...

(Det var en sådan där blick på bussen igen. Inte samma typ. Men intensiv och ägaren av blicken kan jag tänka mig att hänga upp i julgranen. Verkligen! (Visst verkade det som om han kan tänka sig att hänga upp mig i julgranen också?))

Det är kul. Det var kul. Jag är hungrig.

All in my room

Då kan jag förklara lördagen påbörjad. (Lite sent, kanske?) Men jag hade trevligt och du hade trevligt och de hade trevligt och alla hade trevligt. Men kanske behövs en revidering snart. Inför bokslutet. Som jag tror brukar ske på hösten.

Jag är lite bakfull. Någon som är förvånad?

Det är fascinerande med alla dessa intressanta människor. (Jag umgås bara på ett litet annat sätt) Det verkar ju uppenbarligen krylla av dem. Krylla! (Härligt ord)

Jag fryser lite och skulle nog tycka att en dusch är på sin plats. Snart. Kanske en liten sömn till först. Och ett samtal till en vän.

Jag börjar med samtalet. Go!

And you sholders are frozen, cold as the night.

Oj. Vilka förberedelser det blev. Inte planerat. Plan B? Men jag känner mig nöjd. Ändå. Och igång. På hugget. Huggen. Hug!

Denna ohelg gick fort. Nu är det ju helg igen. Se på den, du! Regnar det? Det har inte jag märkt. Eller accepterat. No way!

Jag är ur baland och ur fas. Något mer jag är ur? Jo, jag är ur sängen. Även om det var lite tricky i morse. Jag fick ju lura mig lite där. Men vad gör det? Allvarligt, vad gör det?

Glas två.

Jag lyckades skriva ett litet brev på engelska. Ett elektroniskt brev. Jag blev ganska nöjd. Med lite hjälp från en kollega. Mina kollegor är bra. Det ska jag ta vara på. (Utnyttja?)

Jag har nog kommit av mig lite här. Eller kommit på mig med resten av tillvaron. Tid har jag i alla fall inte. Om någon vet någonstans jag skulle kunna köpa lite tid för en billig pennging, få ni väldigt gärna tala om det för mig. Det börjar bli knivigt nu...

Knifie?

Äventyr, någon? Någon Äventyr? Jag svamlar verkligen! Helt pointless. Oavgjort?

Undra om jag skulle ta till Emmas Modeblogg en sväng... Bara en snabbis. För att visa att jag också kan. Eller att jag inte alls kan. Tål att tänkas på. Och ta ett glas vatten på. (Och det andra var...?)

Det är tur att man kan roa sig själv, som jag alltid brukar säga. Jämt! Helta tiden! All the time (for you english people). And here's more for you english people: smeer mountain. Think of that, you.

...and dreams of naughtyness...

Utan innehållet blev det innehållslöst och där står jag nu. Lite i alla fall.

Just nu känns det ganska torftigt. Men jag har en god paj i matlådan. Och solen lyser. Strange? Ungefär som en parkering. Inte prydligt asfalterad, utan bara grus.

Lansering: Tvångla. Sagt av en arbetskompis kompis (och, nej, det är ingen skröna). Ordet i en mening: "Han tvånglade upp mig."

Lysande!

Jag är lite trött idag. Det är inte så konstigt. Somnade efter ett. Lite väl sent. Kanske. Men Tgr Lou var bra. Det var kul. (Hur kan jag då tycka att det känns torftigt? Ja, det kan man undra...)

Jag hade något på tungan nyss (i fingertopparna?). Det kändes bra. Nu är det borta. Jag vill ta en promenad i solen. Utomhus. Kanske i skogen. Kanske i vasastan. Kanske i Högsbo industriområde. Vem vet?

Är det lunch snart? Jag är hungrig.

Med en liten vind av stormstyrka i ryggen så vänder vi oss inte om.

Det var länge sedan det var något otippat som hände i mitt liv. Eller så händer det så mycket otippat att det blir tippat. Kanske. Troligt.

Mina läppar har gått och blivit förskräckligt torra, mina fingrar har gått och blivit stela och det stora jaget har gått och fått prestationsångest. Jag har det inte lätt, kan vi sammanfatta det med. Och så kan vi titta lite närmare och förstå att det inte är något att hänga upp sig på. (Snart är det jul, och då är det bara i granen jag hänger.

Jag vill ha, men jag vet inte hur. Det funderade jag på igår. Och jag tror jag insåg att jag egentligen inte vill ha. Att jag inte skulle vara nöjd. Men jag vill ha ändå. Jag vill alltid ha. Skor?

Visst var det en härlig känsla jag hade i söndags? (Hur ska du kunna veta det? (haha, nu gör jag sådär igen!)) Visst är det lite synd när sådana känslor går upp i rök redan dagen efter? (Lite desperat försöker jag hitta tillbaka men allt jag hittar är ned fallna träd av outförda prestationer och en lerig väg av stress)

Tråkigt.

Tråkigt. Tråkigt. Tråkigt.

Men igår hade jag trevligt. Förvånansvärt trevligt (otippat?). Och trots att affären visst stängde en timme tidigare än enligt mina beräkningar var jag ganska nöjd när jag kom hem. Jag prioriterade lite och känner att det var bra.

Jag kan både prata engelska och prioritera. Vilken kvinna!

Jag vet ju inte vem som skulle vara jag om jag inte skulle vara det (och det är jag nog inte än), men jag vet: what doesn't kill me makes me stronger

Jag tror att det var denna helg jag behövde. (Och nästa, och nästa, och nästa) Men jag mår bra. Det gick precis som jag oplanerade. Lysande och briljant!

Och snart ska jag ut i världen igen. Där det regnar och finns folk. Här regnar det inte. Och det finns inte särskilt många folk. Folktomt. Tomt folk.

Jag har bevisat mig lite mer än vad jag trodde jag kunde. Kan jag inte göra vad jag vill? Kanske. (Om jag bara visste vad jag ville) Kanske finns det öppna dörrar i närheten.

En Öppen Dörr - snart i en butik när dig!

Äventyr. Skulle vara kul. Omväxling och äventyr. (Utmaningar kan vi också kalla det) Jag är lite trött.

Men jag mår bra. Det här var ju vad jag behövde och nu har jag något att tråna efter och hoppas på. Och nu vet jag att jag har möjligheter och jag ska bara komma över tröskeln så att jag kan se vilka som finns i rummet och vart jag är placerad och och och. Men jag mår ju bra. (Har ni hört det?)

"Sa jag att han var snickare?"

Och snart är det nästa vecka. Så är det väl alltid. Snart är det nästa vecka. Snart är det i morgon. Snart är det på onsdag (och då ska det lyssnas och njutas och umgåsas). Snart är det nästa år. Snart ska jag gå ut i vädret med en suck och en liten nyfikenhet på vad som faktiskt finns i säckarna nere i trappuppgången.

Move fast and dry your eyes

Jag ska inte gå runt och tro massa saker. Det är inte så bra. Det är bara onödigt och slöseri med tid och energi. Så jag köpte mig ett par örhängen, ett lipgloss och choklad. Istället. Effektivt. Må jag säga.

Vart kommer denna huvudvärk från? Gud?

Och jag behöver ta tag i något jag inte vill ta tag i. Det lät som ett horoskop i Metro. Spännande!

"Det finns något du behöver göra."
"Efter regn kommer solsken."
"Du har kul med dina vänner."

Ny karriär? Ja, varför inte. Jag tror jag skulle vara bra på det. (Vad var det nu vi pratade om, precis i början av inlägget?)

Utan ett visst mått av självavsmak stannar världen?

Brevbärare kan vara kul. Bara namnet är ju kul. Det låter prestigefullt; en bärare av brev. Brev är något fint. (Jag räknar inte räkningar som brev, de är räkningar). Här byts det brevbärare ibland. Vi har tre olika. Alltid samma på morgonen. På eftermiddagen finns det två olika. Kanske är någon vikarie. Eller så byts de av. Vem det är än så säger jag "Hej" och ler. Och funderar. Fascineras. Av folk. Som vanligt. (Kanske är jag också fascinerande, vem vet?)

Le är min lösning på det mesta. Kanske lägga huvudet på sned också. Men det brukar jag inte göra så ofta. Kanske ska börja med det. Det skulle nog klä mig.

"Hej". Leende och huvudet på sned.

Snart ska jag på After Work med jobbet jag bara pratar i telefon med. Min egentliga chef. (Mina egentliga arbetskamrater?) Spännande? Nervöst? Nej, jag tror inte det. Mest trött. Som vanligt. Mest stökig lägenhet. Som vanligt. Den ska bli ren. Någon gång. Någon annan gång. (Men jag lovar inte, för lova ska man inte göra till höger och vänster)(eller på rak arm)

Till och med mitt te har gått och blivit kallt (allt på grund av att någon fick för sig att göra vinter)

(Nu ska nog tiderna stämma lite bättre. Jag bor visst inte i stillahavet. Konstigt. Jag som alltid trott att jag varit sjöjungfru...)

Jag kan bli lite fascinerad. Av folk oftast. Och ganska ofta av fenomen (Egentligen är det nog alltid folket bakom fenomenen jag är fascinerad av) Idag blev jag fascinerad ett tankesätt. Och av folket bakom tankesättet. Det har jag blivit fascinerad av förut. Samma tankesätt, annat folk. (Och jag är stolt över att jag nu kan stava fascinerad)

Cold as the water were I was found

Då var det dag nummer två med de här kalla kläderna. Och det är redan torsdag. Den 311:e dagen på året. Det måste ju innebära att det inte är många dagar kvar. Nej, nej, jag få inte panik och ångest för att tiden går fort. Nej, nej, det är inte det enda jag kan tänka på numer. Absolut inte! Jag ägnar mina tankar åt vackra ting, som påskliljor. Till exempel. Och jag ägnar min tid åt harmoniska sysselsättningar, som dricka te i min nystädade lägenhet. Till exempel.

Ibland undrar jag. Helt enkelt. Sedan tränger jag bort det. Effektivt. Och nyttigt.

Det är bara första gången, ingen fara, ingen panik, det ordnar sig så småningom (och det sista som lämnar oss är girigheten)

Detta kanske inte är det ultimata tillfället att börja. Men någon gång måste jag ju göra det. (Det tar ju emot ganska ordentligt (but why?))

Å andra sidan är detta det ultimata tillfället att börja. Enkelt det blev nu. (Jag ska bara bli varm i kläderna först)

Jag är väldigt kall i kläderna just nu. Får nog fortsätta när jag faktiskt har någonting att fortsätta med. Annars känns det en aning meningslöst (och de viktigaste är ju, som bekant, att allt ska vara mycket, mycket meningsfullt (och måtten på meningsfullhet har jag ju här i lådan bredvid mig))

Fötterna är speciellt kalla.