Emma ska också fira nyår, dricka alkohol och lova saker bara för att det är kul

Tre saker:

1. Fortsätta jobba i de små skrymslen jag börjat med
2. Inte glömma vem som har makten
3. Ha kul, för fan!

In loving memory of snusket bakom spisen

Tvätta skåpluckor: Någonting som mamma gör.

Bona golv: Någonting som gjordes förr i tiden, när barnen fortfarande lekte med samma leksak hela barndomen.

Städa bakom spisen: Någonting som förra hyresgästen inte gjorde.

Tvätta förhand: Slöseri med kroppslig energi.

Gissa vad jag har gjort idag... (Jag har inte bonat golven än, men snart (och det är ju bara köks-(vår-)golvet som gäller...))

Men jag kommer inte städa under badkaret!

Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet. Det viktigaste har jag inte ens börjat med än. Men inte ens när jag tänker efter är jag trött. Bara hungrig. Någon som har lite julmat att maila till mig? Går även bara att smsa. Eller skicka via msn. Facebook är en annan variant. Bara det kommer hit!

Det blev ingen film igår. Inte för att jag är förvånad. Men ikväll! Kanske. Jag vill ha en hylla! Jag har storslagana planer. Som vanligt. Jag har en duk på min soffa. Som förr i tiden, då barnen lekte med samma leksak hela barndomen. Fanns det tandkräm då? Det har jag alltid undrat. När mamma var ung fanns det, det frågade jag som liten, så det vet jag. Men förr i tiden, då barnen lekte med samma leksak hela barndomen, fanns det då? Kanske får ta och googla på den saken. Eller använda en livlina. Fråga publiken. (Det var ju just precis det jag gjorde!)

Nu är jag varm i kläderna. Jag har öppnat ett fönster.

Återvänd, inåtvänd, väntad?

Då var jag nog tillbaka igen. Kanske. Ska vänja mig först. Innan jag lovar något. (Vem har sagt att jag behöver lova något?)

Det är lite konstigt att ställa om sig. Igen. Ställa om mig. Ställa om. Hela tiden. Fast det är skönt. Omväxling. Och gott med vin. En måndag. Och gott med ledighet. En måndag.

Trött och ofokuserad. Ska vi göra något kul? Like what? Äta? Popcorn, kanske? Eller varför inte bara en lång, god natts sömn redan nu?

Tröttsamt.

Det är lite färre människor att trängas med här. Inte konstigt. Logiskt. Jag har verkligen inget vettigt att få fram, även om jag försöker. Inget alls. Trots vin och tidiga nyårs-fyrverkerier. Ska försöka med stearinljus. Och kanske en film.

Ett avbrott i Sing Star och Guitar Hero:

I huset i skogen fungerar inte internet. Där jag är nu fungerar internet. Lyx. Egentligen borde det ju inte vara så farligt utan internet, men jag är helt klart beroende. Det är kört. Jag behöver ta in på rehab. Jag är djup ner i skiten, kan man säga.

Men finns det något som glögg inte kan rädda? Nej, tänkte väl det! (Kan det vara så att jag är nere i den skiten också, kanske...)

Eventuella stavfel beror på ovant tangentbord (ja, tangentbordet är ganska ovant vid att vara just tangentbord). Det är alltså inte riktigt mitt fel. Jag tycker det är ganska skönt att kunna skylla ifrån sig. Och det är ganska skönt att bli serverad massa mat. Ännu skönare är det att inte behöva städa upp efter sig. Att ha en finne i örat är däremot inte så skönt.

Som vanligt var det något jag faktiskt ville ha sagt, men jag brukar ju glömma vad det var. As I did this time.

Kanske blir jag så illa tvungen att köpa en konsoll (stavas det så på svenska?). Det är ju kul med virituella sällskapspel. Och lättare att få med folk på.

Jag är nöjd. Det kan jag ju få sagt.

(Jag ska få bort en viss onödig självgodhet)

Sovdags

Jag har vidgat mina vyer. Kanske lite för mycket. Hur ska det gå med min image...?

Och jag har packat. Jag har inte städat. Jag sov på soffan. Klockan är på tok för mycket för en sådan som jag en dag som denna.

Emma Fördriver Tid - första tillägget

Jag blir så irriterad: Varför kan jag bara inte hålla i mina kläder?? Och varför kan jag bara inte börja packa??

Ja, mamma, jag har strumpor på mig

Klockan är 12:48. Emma måste packa och städa. Gissa om hon vill det?

Sist drack jag rödvin mer än vad jag packade. Idag har jag inget rödvin. Och hade jag haft det, så hade jag inte riktigt varit sugen på det just nu. Sist gällde packandet en helg. Nu gäller det nästan en vecka. Som dessutom innehåller jul. Det blir lite lurigt.

(Ja, och ju mer jag sitter här, ju mer packad blir väska.) (Här kommer den: igår var det minsann inte väckan som var packad. Höhö.)

Kan tänkas att The Cardigans hjälper. För Markus Krunegård har väl ingen låt som kan hjälpa mig nu?

Eller kanske Cash.

Eller kanske börja.

Med lite vana i kroppen gå saker och ting lite fortare (än vad de borde)

Jo, det var en sak till. En sak som fick mig att sluta le en stund på spårvagnen: Metro. Man kan ju undra varför jag envisas med att bläddra igenom Metro varje morgon. Jag vill ju bara spy på all reklam och deras fantastiska "journalistik".

(Men rätt som det är kommer det ju någon härlig rubrik att tejpa upp på min badrumsdörr, det vill jag ju inte missa!)

Tillbaka till verkligeheten eller vad vi ska kalla det det vi lever varje dag som inte riktigt känns verkligt

Vad skönt det var att vara tillbaka i morgontrafiken. Jag har väl inte direkt några djupa funderingar att komma med, eftersom hjärnan fortfarande är lite beslagtagen. Men det var skönt. Jag är glad. Så glad att jag inte kunde sluta le. Nu har jag slutat med det, inte för att jag är mindre glad, utan för att jag är hungrig.

Jag skulle vilja redovisa för alla anledningar till min glädje. Men det tänker jag inte göra. Det vore inte lämpligt. Och jag är väldigt lämplig. Synd att förstöra det på en sådan sak. Liksom. (Lik som vad, kan man undra...)

Tänk vad en mössa kan göra; bra hårdag blir dålig hårdag. Inte bra.

Men jag är glad ändå! (Börjar likna en orgie i positivitet (vilket är ett ord som antagligen inte riktigt existerar) och kolla-vad-bra-jag-har-det. Sorry.)

Konstigt att jag känner mig så pigg idag. Det borde jag inte göra. Hade svårt att sova igår. (Och så hade de ju skjutit på den enda serie jag vill följa (men inte lyckas följa ändå) ca 20 minuter, så den slutade lite senare än planerat (ca. 20 minuter)) Men när jag väl somnat tror jag att jag sov. Märkte i alla fall inget annat. Och det duger för mig.

Nu ska jag nog avsluta detta, innan det blir alldeles för mycket jag jag jag. (Vilket kan ses som försent) (Fast jag är ju inte värst...) (Tror jag) (Men vad har det egentligen med saken att göra?)

Trots att min hjärna är i slemmets besittning så tror jag att jag vet vad jag gör. Ungefär som vanligt.

Nu är det verkligen på tiden att jag skriver något här. Jag fick lite energi av tuppluren efter Sugarplum Fairy efter promenad till mataffären. (Ja, jag har ju väldigt mycket energi; ligger i soffan insvept i en filt med datorn på magen)

Hon hade en dator på magen, det gillar säkert av lagen...

Nu vet jag ju inte om någon hängde med på det där, men det spelar ju egentligen ingen som helst roll. Det finns mycket här som många inte hänger med på.

Förutom att ligger inbäddad i min soffa och inte får något gjort, så ör jag mycket nöjd med min situation. Ville bara klargöra det. Det kan komma viss klagan, eftersom jag tycker lite synd om mig själv då snoret erövrat halva min hjärna, men jag är egentligen glad och hyffsat lycklig. (Hyffsat lycklig låter ju inte som ett särskilt bra betyg, men det är det. Verkligen. Bättre än på länge!)

En annan sak vill jag säga:

Markus Krunegård, du är en fantastisk männsika som har gett oss den underbara textraden "vem är inte ful i 60W ljus?". Jag vet inte hur många gånger (per dag) min dag har blivit räddad, tack vare dig.

Nu tänkte jag återgå till det jag egentligen tänkte skriva, men jag har liksom glömt vad det var...

Jag kan ju passa på att ge lite cred till det härliga programmet Musikhjälpen som inte bara har hjälpt flyktingar, utan även stackars mig i min tristess.

Det är svårt att komma på något fyndigt (ja, jag brukar ju vara oerhört fyndig) eller vettigt (ja, det brukar jag ju också vara...) när man inte får särskilt många intryck. Ingen morgontrafik att fundera över. Jag saknar morgontrafiken lite. (Konstigt uttalade av någon som verkligen inte tycker om att gå upp tidigt (eller så är det det jag gör...))

Är det okej att ha det såhär bra?

Helt slut på inspiration, men det finns ju alltid en sparad låga.

Nu har nästan hela sjuk-dag två gått. Den har varit bättre än sjuk-dag ett. Men jag förstår inte vart allt detta snor kommer från. Kan någon tala om det för mig? Vart kommer allt snor från?

I morgon får det minsann ta och bli normal vardag igen. Jag känner hur pengarna springer iväg. (Kanske fel sak att säga i dessa tider...)

Jag har verkligen inget att dela med mig av (jag har aldrig sett det så förut, det är ju inte det jag gör, jag gör det ju för min skull...). Jag kan anan vart snoret kommer från. Det kommer från hjärnan. Den är lite väl stor och lite väl långsam.

Men annars är det bra. Jag tror på det här. Även om jag anar ugglor i mossen, och verkligen inte vill ropa hej innan jag hoppat över bäcken, så är jag ganska löjligt positiv idag. Jag har också en mycket löjlig frisyr.

En liten julpyssel-session var nog vad jag behövde. Men jag är ändå lite nervös. För diverse olika anledningar. Det är väl inte så konstigt. Jag är ju generellt ganska nervig.

Det är jobbigt att inte ha varit utanför dörren på två dagar. I morgon, om jag orkar ta mig iväg till jobbet, blir det minsann lunch-promenad! Jag känner mig lite klibbig och slemmig.

Om en vecka sitter jag i det röda huset i skogen. Om en vecka är det jul. Är inte det ganska konstigt?

Varning för självömkan!

Man kan undra varför jag inte skrivit en hel roman här när jag suttit hemma hela dagen. Det finns nog många förklaringar. Den enklaste är nog att jag är sjuk och på det även sjukt trött. (En annan förklaring kan vara att jag är lite rädd för vad som kan komma fram när jag väl börjar.)

Jag skulle behöva vara lite lättsam. Jag skulle behöva lite godis. Och, helvete, vad det kliar i mitt öra!

Det finns verkligen inte ingen inspiration i mitt huvud. Bara massa slem och annat obehagligt. Jo, jag kan väl säga att det skaver och skaver och skaver. Kanske så det går när man är isolerad en hel dag. (Haha. Jag är ju allt annat än isolerad.)

Nej, jag blir så trött. Jag är så trött. Hej då.

Besegrad av förkylningen sitter jag här i soffan

Början på min läkeprocess (oj, vad sjuk jag låter!).

En dag i soffan, med tv och dator. Och strumpor har jag på mig. Och örat kliar! Och jag funderar på om jag ska ta en promenad (det är ju bra för att bli frisk; luft). Och, visst skulle det vara gott med en smula paj (en smulpaj?). Kanske skulle det vara kul att pyssla lite. Och roligast av allt skulle det vara att inte vara sjuk utan ledig och frisk. (Jag har hört att det är kul att vara rik, också.)

På måndagar eller söndagar brukar det vara ångest och en liten tillbaka blick som flyter ut här. Men vi skiter i det nu. Jag tror jag bara släpper helgen och går vidare. (Haha, nej, det kommer jag inte göra. Det hände ju jävligt roliga saker också!)

Hur som helst ska jag nu göra något. Något. Något. Återkommer. (Men det vet ni nog redan)

Om du väntar ett ögonblick så ska jag bara hosta upp mina lungor

Jag vaknade mitt i natten (oj, vad jag ljög, klockan var ju runt sex på morgonen (alltså mitt i min natt)) och hade en hel fotbollsplan med snor i huvudet. Då ryckte min vän Nasoferm in och räddade situationen. Vilka vänner jag har!

Just det, by the way, rivningskulan av plast heter Ellinor (med ett eller två l?). Det kan ha varit så att Jenny döpte den igår. Det kan ha varit så.

Det blev lite förfriskningar. Och ett jävla mähä som inte var född på rätt sida av det sociala spelet. Och såklart Trobbe Tollkarl!

Snart är det dags för en dignande frukost med inslag av ingefära och vitlök.

Är det jag som är tjatig, eller är det veckan?

Idag känner jag mig mycket fåfäng. (I vanliga fall är jag ju inte det mista fåfäng.) Jag tror jag ska satsa på en lite modespegling (mitt mode, alltså) (kanske andras också) (kanske skiter jag helt i det)

Jag känner mig också lite förkyld. Mest snorig. Snor, snor, snor. Bredvid mig har jag mina vänner Bafucin och Nasoferm. Vi gillar varandra.

Jag känner också att jag har lite mer ont i örat idag. Skulle ju kunna starta en blogg om mitt öra. Bara mitt öra. Och den skulle kunna heta "mitt öra". Jag är så påhittig. Ja, det är jag faktiskt. Även om det inte direkt märks.

Ör-ontet kan bero på att jag, mycket klyftigt nog, lade huvudet, med örat först, ganska hårt mot armstödet på min soffa igår. Kan också bero på att jag har ett hål med en ring i, i örat. Kanske. Att någon tog tag i mitt brosk med en tång och körde igenom en ganska tjock nål (kanyl?). Kanske. Man vet aldrig.

Åter till modet (som ett lejon): Jag har väldigt snygga byxor på mig, en rivningskula av plast runt halsen, nymålade naglar (ja, jag har än en gång målat naglarna på lunchen) och en runtig skjorta. Oj, så precist. (Det där kändes konstigt att skriva)

Jag ska nog inte bli mode-bloggare, om det där är det enda jag kan åstadkomma. Jag ska nog inte bli öron-bloggare heller, verkar ganska tråkigt. Kanske borde hålla mig till det jag är bra på: svamla. Jag är en typiskt svammel-bloggare. Vilket fint epitet!

Känns (idag har vi stora kännar-dagen) skönt att inte åka hem efter jobbet. Känns skönt att åka till min kära symbios. Som the god old days (så länge sedan som i sommras, faktiskt (eller för två helger sedan)). Jag är hur som helst glad och så. Det är nog bara det jag vill ha sagt.

Jag är glad! (Tänk att det var så enkelt.)

Blir ni förvånade om jag säger att jag är ofokuserad? Inte? Då ska jag inte säga det.

Jag vet inte, men det känns som om nätet ökar. Och så snöar det lite sporadiskt ute. Örat gör lite ont, och därmed resten av huvudet. (Jag vill dit och pilla, men jag får inte jag får inte jag får inte!) (Får hitta något annat att pilla på...) (Förslag?) (När jag nu läste vad jag skrev, vill jag förtydliga en sak: det är inte i huvudet jag vill pilla, utan på örat. Såklart. Men det förstod ni nog.)

Trots begynnande (påbörjad?) förkylning känner jag mig glad. Och trött. Mycket trött. Men ändå glad. Hoppfull, skulle vi kunna säga. (Vet du vad, Emma, för att behålla detta ska du nog inte fördjupa dig så mycket mer i ämnet.)

Det känns ungefär som om jag har en finne i (på?) örat. En finne som håller på att växa och inte riktigt får plats. Lite irriterande.

Men, o, så snyggt!

Nu är jag verkligen sugen på nästa steg. (Ja, här tar vi det stegvis, efter min egna lilla skiss)

Ont i höger ben och vänster öra. Fader Abraham, fader Abraham, fyra söner hade Abraham... Hör min klagosång och tyck synd om mig. (Nej, jag är ju inte sådan. Det tycker vi inte om (jo, vi tycker om att jag inte är sådan, men vi tycker inte om de som är sådana) eller hur Jenny?)

Så, dags att återgå till spåret. Det gamla vanliga spåret. Det eviga spåret... (Jo, det betyder väl typ att lunchen lixom är slut nu...)

Det smyger och har sig, men jag ska titta åt ett annat håll och dämpa allt med tangentbordets monotona doft.

I morse (alltid i morse) stod jag vid vägen och kollade på bilarna. Jag andades in den tunga, avgasmättade luften och undrade varför bilisterna inte förstår. Vad är det som är så svårt?

(Jävligt lätt för mig att säga. (Ja, jävligt lätt.))

Annars så är det bra. Jag vill på något sätt be om ursäkt för inlägget igår. Jag vet att det var en bra bit över gränsen och inte alls som det brukar. Men varför skulle jag be om ursäkt? Jag ska sluta be om ursäkt i tid och otid (någon sa det till mig). Jag ber alltså inte om ursäkt för igår. Och inte för något annat heller.

Nu ska vi lätta upp ett och annat. Hur vet jag inte. Men det ska vi. Inte nu, kanske. Sedan. Senare.

(Glögg!)

Det är ingen skillnad. Jag vet bara inte vart jag ska ställa skåpet för att kunna komma runt, till andra sidan.

I morse kände jag förakt. Framför spegeln. Jag tror det har gått över nu. Det blev sådär, ni vet, när man för en stund kliver ur sig själv och undrar hur det egentligen funkar. Och framförallt varför.

Då kan man ju undra varför jag sitter här och lyssnar på tysk synth i min ensamhet.

Kanske just därför.

Än en gång; detta ofokuserade och meningslösa. Och än en gång; det skaver av beslutsamhet och höglöshet.

Nämnde jag att jag har tvätt att hänga? Det har jag. Och jag tror jag ska hålla mig ifrån detta farliga forum. Jag är lite för risksökande. Jag är nog oförsiktig nu och då blir kanterna vassa. Och nära. Och så stora.

En vacker dag ska jag leva i en rund värld. (Haha. Är inte det allas dröm?) (Men bara för att det är allas, måste ju inte jag inte ha den (där har vi något att träna på))

En vacker dag ska jag springa ut i regnet och bli blöt. Sedan ska jag komma in och aldrig behöva springa ut i regnet igen.

En vacker dag ska jag sova ikapp. (Med vem?)

Erbjudandet gäller så länge lagret räcker. Med reservation för eventuella tryckfel. (Jag reserverar här med alla eventuella tryckfel)

Kan vi säga att jag är ur form eller är det detta som är i form? Hur som helst så verkar min tvätt inte hänga sig själv. Det verkar inte jag heller göra, vilket jag ser som ganska lyckosamt.

Just nu skulle jag kunna fortsätta och fortsätta och fortsätta... Just nu skulle jag kunna smälta in i mina fingrar. De är de enda som vet vad de vill i denna lägenhet. (Med reservation för eventuella silverfiskar, kackerlackor eller annan ohyra (lite dåligt mådde jag när jag skrev ordet "kackerlackor"))

Min plan är storslagen. Svårslagen? Och kanske genomförbar. Men vi börjar med att inte tänka och istället locka fram impulserna. Och vi börjar med att flyta runt. Och vi slutar aldrig med det.

Nu sover min fot. Nu borde jag sova. Nu slutar jag. Innan det är försent. (Om man slutar eftr att det är försent kan man sluta då? (när det är efter försent borde det ju inte vara försent längre (om det en gång har varit försent kan det någonsin sluta vara det?)))

En skvätt vin. Eller tio.

Härligt. Lite på lyset och lite lysande. Och ganska mycket i Kalmar med mina vänner. (Då kan man ju spontant undra varför jag sitter här och skriver en rad. Eller två.) (Nej, jag har verkligen i9nget bra svar på det.)

Snart ska vi lämna lägenheten. Så snygga som vi är. Underbart. Lysande. (Och på lyset)

Nej, det här leder ingenstans. Jag återkommer en annan gång. (Haha. Det är klart att jag gör. Jag är ju beroende nu.) (Av plattång, alltså) (Och koffein) (Inget annat!)

Dagen otippade:

Ibland händer det sig att man åker från sin stad. Att man kanske åker och hälsar på en vän. Att man kanske åker till Kalmar. Och ibland händer det sig att man i Kalmar stöter på någon. Vi kan kalla det en gammal bekant. Eller något annat. Men bara ibland.

Det hände mig. Men jag sa inte "hej".

Jag lämnar Göteborg denna helg för att möta regn och festande studenter i Kalmar

Ålen kommer, Marie, ålen kommer!

Kanske på gränsen. Kanske över gränsen. Kanske bara regnet.

Jag tänkte på något förut, som fick mig att logga in. Men när jag hade kommit hit, så var det bortglömt. Något kom emellan. Känner vi igen det?

Jag tror även jag har ett och annat tabu. Ett och annat ämne jag inte vidrör. En dag ska jag dit och rota. Ordentligt. Jag vill inte ha några tabu (tabuer?).

Men det var ju inte det jag kom hit för. Jag kom hit för att säga något jag glömt bort. Något som inte alls var viktigt. Eller relevant. Jag tror det var något cyniskt och sarkastiskt. Jag tror det var något jag hörde på radion. Jag tror inte att jag kommer komma på det genom att skriva vad jag tror att det var. (Och om jag kommer på det, hur ska jag då veta att det var just det jag tänkte på just då?)

Ikväll är jag i Kalmar! Underbart! Jag kan behöva komma ifrån en stund. (Ifrån vadå? Vädret? (Ja, då är ju Kalmar ett lysande ställe att åka till) Den ostädade lägenheten? Nej. Jag vill nog bara träffa Marie. Så enkelt är det!)

Det gick väl sådär att packa igår. Jag har ungefär en timme på mig i eftermiddag. Men det mesta är under kontroll. (Vem försöker jag att övertyga?)

(Jag kan säga såhär: hade jag inte åkt till Kalmar ikväll så hade jag nog fått ett par problem (kanske lite elakt och felaktigt uttryckt) på halsen. Lite sådär som jag har väntat på. Bävat inför. Än en gång klarade jag mig undan fint. Jag är som en ål. Fast snygg och ganska rolig. Men ändå en ål.)

Dagens irriterande:

Det luktar stekos i mitt badrum. Då hjälper det föga att skura badkaret...

Den dag jag går försiktigt fram kommer jag i alla fall någonstans (fram till dess sitter jag här och ugglar)

Rödvin, Chicks on Speed, en resväska, på tok för mycket svarta kläder, ostädat badrum, självförakt, mer rödvin, behov av nagelommålning, bortfallande e, längtan efter säng och dvala, förväntan, kanske en skvätt rödvin till, mobiltelefon utan snooze, för mycket tid spenderad framför en dator, självförakt, hoppfullhet, skitigt hår, tända ljus.

I morgon kväll är jag i Kalmar.

Om jag blundar nu så kommer jag somna (om jag somnar nu så kommer morgondagen)

Jag hade nog tänkt att det inte skulle bli något idag. Jag hade nog tänkt att jag skulle tvätta och städa. Bla bla bla. Jag har varken tvättat eller städat. Jag har gett även denna dag mening. Och det är bra.

Ändå känns det fel. Inte dumt. Inte vemodigt. Nej. Det känns som om jag har gjort helt fel. Fel som i att skriva 7 som svar på 2+2. Fel som att glömma säga "vad är" när man deltar i Jeperdy (fel som i att stava Jeperdy "Jeperdy").

Jag sökte en skvätt uppskattning och uppmuntran. (Du kan vara lugn, Jenny, av dig har jag fått så mycket uppmuntran och uppskattning att jag har fyllt en hel byrålåda. Det kan vara bra att ha till ett senare tillfälle (det kan vara bra att ha nu!)). Där jag sökte det fanns det inte. Där jag sökt det brukar det inte finnas. Där jag sökte det är det så många andra som söker och som aldrig hittar. (Men de har inte den ofantliga turen att känna någon som Jenny, som kan fylla upp en hel byrålåda) Egentligen vet jag int vart jag vill komma med det här. Det vet jag ju aldrig. Mn jag vet att om jag ska hitta det jag söker där jag söker det här dt här helt fel väg att gå.

(Här kan jag passa på att meddela att bokstaven e på mitt tangentbord inte vill vara med d andra barnen och leka. Vilket kanske leder till ett och annat bortfall av bokstaven e.) (Vissa bortfall av e och andra bostäver kan också bro på saker som trötthet, dålig arbetsställning och slarv.)

Jag ska nog, i förebyggande syfte, sova nu. Jag ska nog, i förebyggande syfte, släppa sökandet och glömma allt utom sömnen.

Dagens tröst

Fick höra av en kollega att jag har kommit in i jobbet snabbare än de som varit där tidigare. Och att det var imponerande att jag höll lugnet trots mycket jobbiga kunder.

Det behövdes efter förmiddagens samtal.

Tack kollega!

Senare ska jag bli något helt annat och då ska jag vara den jag tror att jag är nu och det ska vara bra,

Ingen dans, men en plattång (och jag tror jag har potential att bli mycket beroende av den, ki fick jag från Marie, skulle jag tro).

Min lägenhet känns skrämmande. Jag vill inte riktigt vända mig om.

Men jag vet att det går att göra något år. Bara jag kan ta tag i mig. Ordentligt. (Allt jag ville ha under mitt besök i Nordsatan var något dekadent till mitt hår (allt jag skaffade var bra saker från Apoteket))

Jag tror inte att jag kommer så långt i detta nu. Jag tror inte att det kommer komma annat än galla ur mina fingrar och gallan kommer falla över mig. Det är inte lämpligt. (Rättvist?)

Ska vi göra en plan? Ja, det ska vi. Men inte här. Och inte nu. Jag gör den innanför fingrarna. Så att jag inte kan bli besviken när den aldrig uppfylls. När jag inte uppfyller den. När ingen annan heller gör det. Trodde jag att Placebo skulle hjälpa här? Ska nog byta. Någon idé? Trodde jag att något skulle hjälpa här? Ja, stearinljus, sängbäddning och diskning. (Och ett glatt humör) En dusch också! Kanske en lite vaxning. Nej. Kanske. Nej.

Jag såg en mobiltelefon idag. Den var inte min. En vacker dag kanske den blir det (vilket betyder att jag måste vänta till sommaren...?)

En skvätt julmust? Ja, tack. (Nej, det gick ju inte för jag hade inte handlat det.)

Nästa vecka! (Som varje vecka)

Låt vinet och sarkasmen flöda så kan vi skapa nya städer och drömmar

Dålig dag. Otrevligt. Ganska vanligt på tisdag. Har jag inte rätt?

(Är det så konstigt att dagen känns dålig när både vädret och håret går emot allt vad önskningar från min sida heter? Nej.)

Man skulle haft ransoneringskort på sömn. Eller något slags poängsystem. Vore inte det lysande? Jo. (Har jag något slags bekräftelsebehov idag? Ja.) (Tur att jag bekräftar mig själv...) (Jag vill ju inte gå runt och vilja ha bekräftelse från alla andra.) (För det vill jag ju inte.) (Och även om jag skulle ha velat ha det, så skulle jag ju inte få det.) (Sådant får man ju inte) (Nej, jag är inte bitter.)

Bra. Snart ska jag jobba igen. Förmiddagen gick fort. Hoppas att den efter också går fort. Så jag kan få sova. Köpa plattång (och här vill jag påpeka att datorn vill att jag ska stava plattång med tre t...). Eller diska. Jippi.

Jag har en känsla, men märker egentligen inte någon skillnad. Mer en inbillning.

Jahaja. God morgon och det är måndag den första december. (Ska jag försöka se julkalendern i år? (ständig fråga (i december, alltså)))

Angenäm helg! Angenäm vecka? Ja, de får vi väl hoppas.

Kanske har jag lite kontroll över ratten nu. Kanske. Vi få väl hoppas det också. Kanske fick jag en skymt av det livet jag skulle vilja ha. En liten skymt. Men ändå en skymt. En skymt är en skymt är en skymt. Fortsätter jag så även denna vecka. Och inte har för höga förhoppningar och för höga förväntningar (det kan ju vara där problemet (problemen) gror som mest) så kanske det kan bli lite mer permanent. Lite mer. Ja, det en en lite strimma hopp jag håller fast vid. En sådan behövs en måndagsmorgon.

Jag måste börja träna. Verkligen. Jag ska göra det också. Efter jul. Efter nyår. Så småningom. Sedan. Senare. Nästa år. Härligt. Då var det bestämt. Enkelt!

Dags att jobba (vilket man gör när man har kontroll över ratten (vad trött jag blev!)).