Med oordning i högsta hugg väntar jag in det spontana

Jag tror att risken att det blir lite fattigt här har ökat. Kanske var det under natten. Kanske var det tidigare.

Min lägenhet badar i något slags dammtäckt kaos. Allt ligger överst och längst fram. Min mamma säger att det inte går. Jag säger att det visst går. Jag undrar vad dammråttorna säger.

Precis i detta nu kom jag på att jag har ett utrymme jag inte utnyttjat helt färdigt; under sängen. Hoppet glimtar försiktigt bakom kröken.

Jag kommer ihåg när jag var liten. Inte hela tiden. Men en sak kommer jag ihåg. Jag kommer ju ihåg mer än en sak. Men just nu ska jag berätta om en sak jag kommer ihåg från min suddiga barndom. Farfar hade en segelbåt. Jag vet inte om man sk kalla den stor eller liten. Vi tyckte nog den var lagom, skulle jag tro. Några veckor under varje sommar åkte vi ut med farfars segelbåt. Det var min familj (mamma, pappa, syster och jag) och farmor och farfar. Vi var alltså sex stycken som skulle bo på båten ett par veckor. Detta medförde grava mängder packning som skulle in i en inte allt för stor båt. Mamma och farmor skötte instoppandet. Jag och Sofia tittade på. Farfar och pappa gjorde något annat viktigt. När instoppandet tog sin början var hela bryggan full med väskor och kassar. Efter en timme ungefär fann inte en pryl kvar utanför båten, och gick man ner i hytten kunde man inte se ett spår av sakerna heller. (Nu kommer jag till poängen) Det är ungefär så det känns nu. Jag har golvet fullt med saker som jag inte vet var jag ska stoppa in. Men med rätt teknik kan jag nog på ett par timmar få plats med allt i mina skåp och lådor. Problemet är väl tekniken. Antar jag.

Och symaskinen. På båten hade vi ingen symaskin.