Jag bjuder er alla en god natts sömn (om det nu hade varit i min makt att bjuda på det)

Jag tänkte att jag skulle, som avslutning på denna allt annat än angenäma dag, skulle ta en sväng på youtube. Men jag kom inte på något intressant att leta upp. Kanske ska jag skaffa mig en liten lista på saker att kolla på youtube. Jag har ju listor för allt annat (nej, det är en svunnen tid (språkpolisen? om du är där kanske du kan svara på om 'svunnen' kan vara en sammandragning av 'försvunnen' eller om 'försvunnen' har uppkommit ur ordet 'svunnen'. Alltså; vem kom först?))

Jag ska inte sammanfatta dagen, jag ska bara konstatera att den inte blev som förra onsdagen (hur nu den var...). Ändå finns det ingen "dagens otippade" att bjuda på. Det var länge sedan nu. Synd, de är trevliga (och rubriken är så lätt att komma på!).

Jag är i säng i hyffsad tid (vilket jag ju säkerligen kommer råda bot på genom att fastna någonstans ute i cyberrymden). Och jag har foten på en kudde. Synd bara att den inte får någt blod då och blir förbaskat kall...

Det fanns potential. Det blev en trottoarkant ivägen och en självömkan som inte är av denna värld. Jag försöker i morgon! Det ska ju bli en ny dag, har jag hört. Regnar det blir jag ledsen. Annars ska jag nog klara av att vara glad. Jag är ganska bra på att vara glad. Kan man jobba som det?

Mina tår blir verkligen kalla... Och det gör lite ont i knät att ha foten på en kudde.

Även denna gång sökte jag sympati på ett ställde där det inte fanns. Jag undrar när jag ska sluta söka där. När jag ska förstå att det inte finns sympati (eller stolthet) att bjuda på just där (även om den kanske finns, men alldeles för dold för att någon ska kunna se den). Ibland undrar jag om det bara är jag som inte får se, eller om det inte finns någon som får se.

En gång hörde jag att den som lever får se. Det var ju ganska snällt. Men jag undrar ju bara när. När?