När de stora problemen är för stora kan de små vara stora nog

Nu var jag tillbaka på funderingarna runt facebookgrupper. Kanske kan det verka enkelt på ytan. Men det är så mycket mer komplext än man kan ana. Dagens facebookgruppsfundering:

Ska jag gå med en grupp där de vill "samla alla kristinehamnare"? Är jag kristinehamnare? Jag bor ju inte där. Har inte bott där på tre år. Kommer antagligen aldrig någonsin bo där igen. Vill inte bo där. Men har ändå mitt hjärta, i form av min uppväxt, där.

Komplext!

Emma rekommenderar:

Inlourious Basterds. Filmen, alltså. Den med Brad Pitt, som överskuggas av den lysande Christoph Waltz. Den som Quentin Tarantino regisserat.

Den är bra. Jag säger BRA. Jag säger blodig men bra. Jag säger blodig och bra. (Quentin kan sitt blod, så att säga.) Jag säger över förväntan.

Jag säger: Se den!

Sedan är jag tyst en stund.

Strax innan sängen:

Återigen chockas jag lite lätt av storleken på staden jag bor i. Hur kan vi kalla det storstad? Jag tror att ett behov av något större börjar växa. Eller alltid har växt.

Eller är det bara något nytt jag vill ha?

Med risk för totalt trassel

Sedan jag började det här med att blogga (inte medräknat den tiden då jag skrev "dagbok" på den eminenta siten helgon.net (och någon mer site jag glömt namnet på (synd, det kanske hade varit kul nu)(nej, jag menar inte lunarstorm (skrev jag dagbok där?)) har jag funderat (jaha, där kom det igen) på hur man löser detta med kommentarsvar. Igår fick jag min första kommentar från någon jag inte känner (bortsett från kommentarsvaret jag fick efter att själv ha lämnat en kommentar i en annan blogg). Då blev funderingen aktuell. Igen. Eller för första gången. Det jag funderar på är hur jag svarar. Finns det några regler här? Och om det finns regler, bryr jag mig om att följa dem?

Tills vidare bestämmer jag. Jag är en självständig kvinna och tar mina egna beslut. Jag bestämmer att jag mina kommentarsvar kommer finns under kommentaren jag svarar på. (Såvida svaret inte innehåller något jag inte vill ha att göra med, då svarar jag som en kommentar i kommentarskrivarens blogg (om det finns en sådan))

Så nu vet ni.

(Här tycker jag att vi ska uppmärksamma vad kommentaren från denna, för mig okända människa, betyder; det finns andra än mina vänner (och eventuella stalkers) som läser denna blogg. Förvånande och roligt.)

Ordbajs. Kanske lite väl tidigt. Vad vet jag.

Jag tror det redan är ett känt faktum att jag kanske funderar lite väl mycket. Tyvärr hamnar ganska lite av det här, då mina funderingar tenderar att bli långsökta och mitt minne väl inte är det bästa man kan tänka sig.

I morse, däremot, hade jag två funderingar som verkligen platsar här (och förväntningarna steg i höjden).

Den första funderingen var av det mer vardagliga slaget, och väldigt typisk mig. På mjölkpaketet stod det "Du har ätit ingen frukost". Hur tänkte de där? Ätit ingen frukost? Vad har man då ätit? Vad är en "ingen frukost"? Det hade ju inte varit så svårt att skriva "Du har inte ätit frukost". Jag tror inte barnen skulle ha svårare att förstå.

Den andra funderingen är mindre lättsam, kan man säga. Kanske är den också typisk mig, men betydligt svårare att formulera. Denna fundering handlar om tabun. Jag är väldigt fascinerad av tabun. Dagens tabu jag har uppmärksammat kanske inte ens existerar. Jag vet inte. Men det känns som ett tabu. Det gäller det här med att vara blond, blåögd och bära omkring på en bok som heter "Jag var en arier". Jag vet inte varför, men jag gömde tilteln. När jag fick besök igår lade jag boken med titeln nedåt. När den ligger i min påse känner jag den. Den svider lite. Hade jag känt annorlunda om jag varit mörkhårig? Eller mörkhyad? Eller bara haft en annan ögonfärg? Var är det jag känner, som gör att jag vill gömma titeln på boken? Skuld? Kollektiv skuld? Eller är jag bara rädd att bli betraktad för någon jag inte är, i alla avseenden?

I övrigt är jag bedövad nog för att klara av denna dag. Och jag känner en sällsynt känsla av lugn.

Just nu...

...är jag sugen på gurka.

Dagens bisarra:

Jag vill inte, i alla fall int nu, gå in på det bisarra i detalj. Men det bisarra utspelade sig på en vårdcentral. Mellan mig och en läkare. Jag vet att hon handlade med god vilja som intention, men det blev fel. Konstigt. Bisarrt. Jag ska skriva ner besöket. Kanske når det hit. Kanske inte.

Jag tar det en annan dag. En helt annat dag.

Vissa dagar är inte som andra dagar (fast jag har nog aldrig träffat på de dagar som är som andra dagar). I morgon är en sådan dag. Man kan ju undra hur jag vet det i förväg. Det tänker jag inte avslöja.

Jag tror att världen försöker tala om för mig att jag ska åka till Berlin. Men jag tycker inte om att lyssna på världen, så jag stannar hemma. (Eller kan det vara så att jag är feg?)

Idag bråkade mina grannar. Inte så att de smällde i en dörr och skrek lite. Det var mer smälla i tio dörrar (finns det ens så många dörrar i hela huset?) och skrek åt varandra i ca en timme. Jag försökte lista ut vilken granne det kunde vara. Och om jag borde hjälpa till. Jag kom fram till att det kunde vara vilken granne som helst och att jag antagligen inte skulle kunna hjälpa. (Eller kan det vara så att jag var feg?)

Nästa backe. Nästa vecka. Nästa odiskade berg

Jag funderar på om jag är en sådan som faller för grupptryck. Eller om jag inte är det. Gruppen som trycker just nu är de 11 "vänner" på Facebook som gått med i en "populärpolitisk" grupp. Det är inte så att jag inte håller med om det gruppen står för. Det är bara det att jag håller inte med själva fenomenet populärpolitiska grupper på Facebook. (Varför orkar jag inte gå in på nu)

Jag vill rensa något!

En annan sak jag funderar på är vad ambitioner blir när man inte använder dem. Blir de fett? Ungefär som oanvända kolhydrater. Jag tror det. Eller virus, kanske. Infektioner. Inflammationer. (I sinom tid blir det nog en bitter gammal kärring)

Jag ska gå och lägga mig i tid i kväll. Och sova. På riktigt. Jag ska inte låta det bli för sent. Aldrig. Jag ska inte låta något rinna bort. Inget ska få försvinna. Inte utan min tillåtelse. Snart är det jag som bestämmer. Snart.

En stund senare...

Nu börjar det likna något. Stökig musik. Vin. Leopardmönstrad klänning. Röda naglar. Come on, bara! I'm fgntin' for my right to party! (Och jag har bäddat sängen)

Då var det lördag igen

Nu ska vi se här. Hur gick det då? Åt helvete? Ja, antagligen. Men nu har jag sovit en stund, så jag är fit for fight igen.

Några saker har jag att dela med mig av. Först kritiken. Hur tänkte de när de satte oss (stackars människor som gått upp för tidigt en lördag) i en sal där alla måste resa på sig för att den i mitten ska in? Hur tänkte de när de satte oss i en sal utan klocka? Hur tänkte de när de satte oss på ett ställe utan café i närheten (detta brydda jag mig inte nämnvärt om, då jag hade med min egen matsäck)?

Och sedan det till det positiva: På första rasten fick vi groggvirke! (Alltså en Reddbull)

Nu ska jag lyssna på stökig musik, dricka alkohol, äta godis och skita fullständigt i att jag antagligen måste göra provet rätt många gånger till. Så det så!

Idag är det torsdag. Har jag bestämt. Okej?

Jag skulle vilja påstå att det inte är helt normalt att betala 350 (tror jag det var) kronor för att sedan sätta klockan på halv sex, åka hemifrån halv åtta och räkna matte (och lite annat) fram till halv fem. En lördag!

Men jag har väl aldrig påstått att jag, eller någon annan, är normal.

Det jag är mest orolig för är tystnaden. Jag är lite rädd för tystnad. Och tyst kommer det vara. Mycket tyst. Mycket, mycket tyst. Knappnålstyst.

Annars tror jag inte det är några problem. Det är ju inte ens en hel arbetsdag. Jag får äta godis. I morgon får jag sova precis hur länge jag vill (med reservation för att jag får besök klockan 17, kan ju vara bra att ha vaknat till dess). Tiden går fort när man är under tidspress (är detta positivt?). Tiden går också fort när man har roligt, det hjälper dock mig en dag som denna. Jag behöver inte känna att jag sovit bort hela helgen. Jag får ingen chans att spendera massa onödiga pengar på onödiga saker. Jag behöver inte städa.

Kanske ska jag göra högskoleprovet oftare.

En annan sak jag är orolig för (fast kanske inte riktigt på allvar) är att jag ska få utstående öron av mina glasögon. Det vore ju tråkigt. Svårt att sminka över.

Kom igen då, Högskoleprovet! Slå mig om du törs!

Dagens otippade:

Jag strökollade på lite bilder på Facebook. Bilder från Bettan och Tandpetarns kalas i Kalmar. Och på en av bilderna fick jag syn på en av mina vänner här i Göteborg. Där sitter han på Bettans säng. Otippat.

Dagens "där ser man":

Ibland bli jag förvånad, som bekant. Och jag tycker det är kul att dela med mig av dessa förvåningar, också det bekant.

För en stund sedan hade jag en stokholmskille på telefon. Det utbyttes inte många ord, men jag hann uppfatta stockholsdialekten. Inte så väldigt utpräglad. Inte 60-tals-utpräglad. Inte 90-tals-it-boom-utpräglad. Utan mer mordern. Lite uppblandad med annat, men ändå tydlig. En ganska glad och artig dialekt. Nu var det ju inte just detta som förvånade mig (även om det skulle kunna ha varit det), det som förvånade mig var vad jag tyckte om dialekten. Vanligtvis tycker jag, har i alla fall gjort det tidigare, att stockholmska är allt annat än angenämt. Jag blir lite motsträvig när jag hör det. Men denna dialekt gjorde mig glad. Den kändes äkta och jag fick en vindpust av liv i ansiktet. Dialekten var nästan lite sexig. Detta förvånade mig.

Och ett litet tillägg:

När jag lite snabbt läste igenom mitt förra inlägg (i jakt på stav- och syftningsfel) såg jag att jag mycket fint utelämnat 't' i varje 'utstå'. Ganska kul. Nu är det åtgärdat.

Bergochdalbana (dalochdalbana)

Det här är inte hållbart. Inte hållbart. Inte det minsta hållbart. Det är allt annat än hållbart. Det är ohållbart. Värre än så. Preciss dyngohållbart. Det är så ohållbart att mina trasiga byxor framstår som diamant i jämförelse.

Och det är ju lite skrämmande.

Jag vet inte riktigt vad en mänsklig hjärna är bygd att utstå. Eftersom jag inte är så kunnig vad gäller den fysiska hjärnan eller den psykologiska hjärnan, är det ganska naturligt. Helt naturligt faktiskt. Kanske spelar det ingen roll att jag inte vet det. Antagligen kan inte min hjärna utstå varken mer eller mindre om jag tar reda på vad en mänsklig hjärna bör kunna utstå. (Jag är inte säker på vart jag är på väg) Men om jag visste att den bör kunna utstå det den får utstå varje dag, kanske jag skulle vara mindre rädd att den en dag inte längre står ut.

Har jag sagt att dett inte är särskilt hållbart?

Emma gottar sig i konspirationsteorier:

Jag har kommit över ett kul mail. Mailet innehåller ungefär lika många tecken som en mindre roman, så jag tänker inte plåga er med hel texten. Men en liten del ska ni få. Den gottigaste delen. Det handlar ju självklart om svininfluensan och dess vaccin.

Personen som skrivit mailet påstår sig ha källor, så det är inte meningen att hänga ut allt i mailet som bluff eller hittepå. Jag har inte kontrollerat källorna, eftersom det inte alls ligger i mitt intresse att kolla upp alla skräpmail jag får. Jag ska helt enkelt göra en kvällstidnings-sak av det; plocka ut en del av texten från sitt sammanhang.

I mailet radas det upp punker med anledningar att inte vaccinera sig, det finns en hel lista med biverkningar och en liten konspirationsteori.

Efter att ha förklarat att virus inte förökar sig sexuellt kommer följande text:

"Konsekvensen av att vi förstår att ett virus bestående av genmaterial från svin, människa och fågel är omvälvande. Det kan nämligen endast betyda en sak. Viruset är fabricerat, tillverkat av människan.

3. Genetiker, biologer och läkare känner till detta, men de är förhindrade att uttala det öppet i media. För i samma ögonblick som de påpekar att viruset är fabricerat kan dessa förlora jobbet. Så enkelt är det. Istället försöker läkare bla i Sverige (via DN, SvD) mer inlindat ifrågasätta behovet av massvaccination. Så mitt råd är: läs mellan raderna. Dessa läkare försöker förmå människor att ifrågasätta dels behovet av vaccination, dels politikernas felaktiga beslut och dels läkemedelsbolagens vinstintressen."

Själva mailet avslutas med att kalla vaccinerandet av sveriges befolkning "massmord".

Det är KUL!

(Och ett tillägg: om nu viruset är tillverkat av människan tycker jag de kunde ha gjort något mer effektivt. Det här är ju mesigt!)

Vi fortsätter länkandet till en fantsatisk kvinna:

Jag tar detta som en komplimang. Du är underbar Bettan!

En morgon utan fungerande avståndsbedömning

Seriöst, Bettan, hur ska jag hinna med i din takt? Börjar bli lite stressigt här...

Nya ögon är spännande. Världen ser lite annorlunda ut. Speciellt avstånden. Är det såhär det ska se ut? Eller har jag fått fel ögon?

Jag tänker att idag ska jag inte tänka på att det är tisdag. (Och jag borde nog tänka att det är dags att använda ett mindre inkorrekt skriftspråk)

I morse fisk jag brottom. Det tycker jag inte om. Men jag hann ändå. Mascaran aplicerades på bussen (nej, det gjordes den ju självklart inte, den aplicerades på mina ögonfransar när jag satt på bussen), mitt te blev mer en prydnad än en del av frukosten och tänderna förblev oborstade. Det var nära att jag inte hann bädda sängen, men i sista stund gjorde jag det. Förberedande. Förebyggande.

Det gäller ju att prioritera. Inte sant?

Då och då får jag lust att vara mindre luddig. Då menar jag inte mina polisonger, utan min blogg. Denna blogg. Stundvis får jag lust att vara mindre hemlig och mer "rätt fram" mer personlig.

Jag tror att det är tur att det bara stannar i lust-stadiet. Att det aldrig kommer längre. Problem är inte vad jag behöver. Kan vi säga.

Det här känns torftigt och innehållslöst. Jag ber (lite) om ursäkt för det, och mer (mycket) om överseende. (Vad är det som ska ses över?)

Jo, just det

Jag har varit arg idag. Igen. Men jag hanterade det på ett mycket vuxet sätt. Kanske tack vare de vuxenpoäng jag samlat i helgen. Eller tack vare motpartens brist på vuxenhet. Sådant kan man aldrig veta. Men motparten fick veta vad som gällde. Det var skönt. Motparten hade fel och jag hade rätt.

"Tror du hon klarar det? Utan hjälp?"

En klackspark eller två

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen; det finns inga genvägar till ett snabbt internet. Därför har jag ett långsamt.

Dessutom har jag hämtat mina nya ögon. Mina nya, röda ögon. Det känns bra. Det mesta känns bra. Jag tar ingenting på fullt allvar och det känns bra. Är det så man gör, alltså? För att vara nöjd. För att vara tillfreds. Kan det vara så enkelt? Kan jag ha kommit på lösningen?

Det är nog dags att sova nu. Sömn är en bristvara. Tid är en bristvara. Sömn är inte prioriterat. I natt blev det fyra timmar. Men jag är ju nöjd. Så vad gör det att jag sovit så lite? Vad gör det att jag kommer sova lite och sova lite och sova lite? Jag är nöjd. Jag har inget att inte vara nöjd med och jag sover precis så lite jag vill. Jag slösar bort min tid på annat precis hur mycket jag vill. Jag gör precis som jag vill. Och jag är precis så nöjd jag vill vara. (Det är så enkelt som det borde vara)

Realtidsbloggande (fast utan tid)

Nu var den typ slut, så. Helgen. Igen. Om och om igen. Min ålder är densamma som innan. Skulle jag tro. Inget annat har väl förändrats drastiskt, heller. Kanske lite tråkigt. Eller skönt. Det märks väl i morgon. Eller inte.

Hur sammanhängande är du?

Jag tror jag vill kräkas på hastigheten på mitt internet. Hur jag ska bära mig åt vet jag inte riktigt. Därför låter jag bli. (Och för att jag avskyr att kräkas)

Men. Det var inte därför jag kom hit. Nej. Jag kom hit för att jag just nu inte har något annat att göra. Jag mest väntar (på att bilderna ska laddas upp). Med en lätt huvudvärk och en tro på framtiden.

Jag kom också för att säga att jag inte har något att klaga på (förutom hastigheten på mitt internet (men det ville jag inte klaga på innan jag började ladda upp bilder)). Jag är ganska nöjd. Osammanhängande, men nöjd.

Och rastlös (detta upptäckte jag faktiskt precis nu).

Avreagering:

Det händer ju att man kanske inte gillar precis alla kollegor. Det händer ju att man kanske inte riktigt kommer överens med alla kollegor. Det händer att en kollega inte sköter sitt jobb. Det händer att en kollega får jobbet skött av andra kollegor. Det händer ju att de andra kollegorna blir irriterade. Det händer också att den irriterande kollegan bli än mer irriterande genom att lägga över lite mer arbetsuppgifter på de irriterade kollegorna. (Arbetsuppgifter som den irriterande kollegan borde göra, men inte kan) Det händer till och med att den irriterande kollegan säger "tror du hon klarar av det? Utan hjälp?".

FOR FUCK SAKE! Jag gör ditt jävla jobb bättre än du själv, klart som fan att jag kan göra mitt!

God morgon, Regn!

Igår hade jag inte alla hästar hemma under en specifik del av mitt bloggande. Lön i morgon? Nej, inte riktigt. Inte alls, faktiskt. Jag reviderar här med det påståendet (som finns i detta inlägg).

Resten är sant. Tror jag.

Istället för att få lön fick jag regn. Man får vara glad åt det lilla. En gåva är alltid en gåva. Och så vidare.

Always look on the bright side of life. (Jag har ju inte fått mina extraögon än)

I helgen ska jag akta mig för vuxenpoäng. De kommer hagla över mig. Grava personlighetsförändringar väntas. Omväxling förnöjer?

Och så undrar jag om någon har, eller vet någon annan som har, serien Carnivàle att låna ut till mig. Någon? Eller Twin Peaks.

Emma myntar begrepp och borde verkligen stängas av från sin egen hjärna (don't try this at home)

Ibland tror jag att jag är jävligt speciell. Ibland tror jag att jag är jävligt ospeciell. Just nu undrar jag vad som är närmast sanningen.

En sak som är väldigt nära sanningen är att jag inte städat idag. Helt nära sanningen är det inte. För jag plockade ju undan i ett rum (sovrummet) och bytte sängkläder. Det måste ju räknas till städning. Nästan. Alltså, nästan sant. Nästan städat (fast så ofantligt långt bort).

Men jag fick min sushi. Och den gjorde mig ganska glad. Sedan höll vinet kvar mig på den nivån. Snart ska sömnen rädda mig från eventuella förändringar på humörplanet.

(Det är kul när man läser igenom det man skrivit och ser att sushin gjorde mig "glas" (nej, egentligen var det väl inte det minsta kul))

Jag tror jag ska skriva en bok om att bränna broar. Den kan heta "att ligga sig till botten" (menat som en parafras på "att ligga sig till toppen" (som jag inte alls vet vart det kommer från)(och det var en väldigt dålig parafras (är parafras det ord jag menar?))) eller något annat ostigt (parafras på engelskans cheezy (som jag inte har en aning om hur det stavas)). Det ska vara en självhjälpsbok (det visste inte min dator vad det var). Den ska innehålla okristligt många parenteser och könsord. Och orden 'könsord' och 'självhjälpslitteratur'. Det kommer bli en riktig kioskvältare (allstå 7-eleven- eller Pressbyrån-vältare). Jag kommer bjudas in till företag och hålla föreläsningar. Folk kommer bränna broar som aldrig förr! (Är det att föredra framför bilar?)

På något vis kan jag känna att jag spårade ur (undrar fortfarande om det heter "att spåra ur" eller spåra ut").

Så kan det gå (Line-dance någon?)

Jag tänkte ha byxor. Alltså inte kjol. Det gick väl sådär. Byxorna var inte det helaste klädplagget jag kunde hitta, kan vi säga. Nu har jag två par byxor på min lag-hög. Inte alls särskilt lämpligt. Men jag deppade inte för det (nej, jag hade väl helt andra anledningar), utan jag tog istället en kjol av modell country-singer. Tillsammans med en vit skjorta, en svart liten väst och ett par svarta kängor med en liten klack är min look fulländad.

Intressant, kan man säga. På så många plan.

Torsdag - dagen på krigsstigen (tänk att de visste det redan när de döpte veckodagen).

Som för att fira att det är torsdag, eller att det snart är fredag, eller att min kusin är gravid (!), eller att jag klarade av att komma upp ur sängen i morse, eller att jag får lön i morgon ska jag äta sushi idag. (Och städa, städa, städa)

Ibland...

...blir jag så upprörd att jag svettas. Nu svettas jag. Och vill helst inte vara en del av det konstiga djuret människan.

Och ett inlägg den vanliga tiden:

Spontanitet är det nya svarta. Verkligen. Det är så jag jobbar. Eller borde jobba (snart ska jag jobba på det där vanliga sättet, det där sättet som genererar i en liten slant varje månad).

En sak som lätt får stå åt sidan, när spontaniten sätter in, är sömnen. (En annan sak är den där slanten) Men vad ska vi med sömn till, egentligen? (Och vad ska man med slantar till?) Det är ju inte direkt under sömnen det inträffar stordåd. (Kan ett dåd inträffa eller måste någon göra ett dåd?)

Varför är det så kallt? Eller, en än mer intressant fråga, varför vänjer jag mig aldrig?

Maggeriet reder ut missförstånd (alldeles för tidigt på morgonen (med sällskap av en pressbyrå-frukost))

Bettenius, nu ska vi ordna upp detta! Det här med skräpbloggande. Jag säger bestämt att du inte sysslar med sådant. Och jag skulle vilja säga att jag naturligt inte gör det heller. Skräpet syftar till detta inlägg. Alltså inlägget jag skev bara för att skriva. Inte för att jag hade något att skriva. Det blir lätt skräp. Blogga ordentligare än detta kommer jag nog aldrig göra. Så du kan vara lugn!

Ett försök att göra det på riktigt

Nej. Nu får jag skärpa mig på riktigt. Jag bara skräpbloggar. Skärpning, fröken Lennström! Men jag har liksom inget annat än skräp just nu. Jag är uppe i varv, men ganska tom. Ovanligt för mig. Jag är genomtrött. Inte ovanligt för mig. Idag åt jag potatis, brunsås och svartvinbärsgelé utan kött. Rent generellt ovanligt, tror jag (mina kollegor skrattade).

Jag har satt upp lappar i min lägenhet. Kanske hjälper det. Kanske är jag bara hopplös. Men nu ska jag gå hemifrån. Och sedan ska jag komma tillbaka. Som vanligt. I morgon är en annan dag och då ska solen skina ända in. Det vet jag.

Just for you Mary:

Bara för att inte vara sämre än Bettenius får jag väl göra ett inlägg till. Men jag har inget att dela med mig av. Jag vill ha allt själv. Så är det bara. Jag vill inte avslöja att jag bränner smöret i stekpannan. Att jag stax ska lägga i champinjonera i det brända smöret. Att jag sedan ska till andralång. Att jag har beställt glasögon. Jag vill bara inte dela med mig av det. Så jag låter bli.

Dessutom...

...skäms jag lite för att Bettan sprungit om mig i blogg-aktivitet.

Ryck upp mig! Ryck upp mig! Ryck upp mig! Ryck upp mig! Helst med rötterna, ty dessa rötter skälver att kampvilja, kompis.

Just nu...

...undrar jag om det finns några gåvor som inte är gratis (eller mer existensiellt: om det finns något alls som är gratis).

Någon slags lägesrapport eller bara tidsfördriv

Jaha. Här sitter man och är skelögd (stavas det så?). Förklarar en hel del, måste jag säga. Men det ska vi råda bot på. Tydligen.

Det ska minsann bli ett par extra ögon också.

Nu borde det bli mat. Men man vet aldrig. Det kanske blir något helt annat. Det vet vi ju inte förrän det är för sent, som det brukar heta. Eller borde heta.

Jag vill ha ögonen nu. Tycker inte om det där med att vänta. Inte min kopp med te.

För tillfället är jag fåordig. Det blir inte mer än såhär. Omväxling förnöjer.

(Och jag undrar varför jag är ständigt trött)

Igår blev jag, ganska oväntat, väldigt glad när nobelpristagaren i litteratur preneterades. Varför ska jag bli glad över det? Inte blir hennes böcker varken bättre eller sämre. Bara svårare att få tag på i ett par veckor. Sedan väldigt lätta att få tag på (skulle jag tro). (Heter det "få tag på" eller "få tag i"?) Men, å andra sidan, varför ska jag inte vara glad? Jag har ju uppenbarligen uppskattat något som andra också uppskattat (vad spelar det för roll?), jag har ju uppenbarligen gjort val (när jag köpte den första boken (på Ge-kås för övrigt), när jag läste den, när jag köpte andra boken, och så vidare) som enligt det rådande fin-litterära "styret" är genomtänkta och väl accepterande. Är det något att vara glad över? Eller ska jag vara glad för hennes skull? Kanske bara mallig för att jag läste en nobelpristagare innan hon fått priset?

Eftersom jag inte kan reda ut detta just nu, och det egentligen inte alls spelar någon roll, väljer jag att vara glad. Det förlänger livet, har jag hört (och ger mig alltså mer tid att fundera över om jag ska vara glad eller inte).

Tänk om det vore enkelt (och inte så förbannat kallt)

Jag vet inte om det var min smartase idé att laga mat klockan tio igår. Antagligen inte. Men idag har jag hemlagad mat (och det skulle vara ovanligt?). Eller, ja, kan man kalla fiskpinnar hemlagade?

Det var väldigt nära att jag tog cykeln i morse. Jag tog fram mina tjocka strumpor och mina benvärmare. Men sedan såg jag den opåbörjade boken. Jag bestämde mig för att ta bussen. Och läsa. För det är ju nyttigt. (Jag låter kroppen förfalla och hjärnan ta över)

Snart har dessa programledare på p4 Göteborg gått mig lite väl mycket på närverna. Snart kanske jag får ett nervöst sammanbrott. Snart kanske jag skickar ett klagobrev, ringer och skäller, eller byter kanal.

Som vanligt är det tur att jag själv är så mycket bättre. På det mesta, faktiskt. I synnerhet på saker jag aldrig gjort. Så som talat i radio utan att låta aroggant (nej, språkpolisen, jag vet inte hur man stavar det), självgod och nedvärderande (kan aroggant och nedvärderande vara samma sak?).

I morgon är det fredag. I dag är det torsdag. Ville bara säga det. Det kändes som om det behövdes. Nu behövs det inte mer. Nu behövs bara vatten och mat. Och kanske pengar.

Det var ju inte så svårt (för nu tog det väl ändå slut? Eller?)

Jag är trött. Verkligen trött. Tung. Det tar aldrig slut, eller hur? Om jag väl släpper taget kommer det aldrig finnas ett slut. Och om jag håller kvar kommer jag behöva göra det i all oändlighet (som i sig är ett omöjligt uttryck). Det finns en gräns. Eller jag trodde att det fanns. Eller hoppas att det finns. Måste tro att det finns. Som vanligt. Måste tro. Måste veta. Det går inte annars. Måste hålla kvar. I all oändlighet (lika omöjligt som det låter). Jag vet inte om det är mjölksyra eller skavsår. Eller hopplöshet. Men jag måste få tro att det är möjligt. Att det finns ett slut. Jag är verkligen trött. Verkligen.

Det hjälper nog inte att gå ut nu. Det är nog för sent. På alla plan. Jag är en bra människa och gör som en bra människa ska göra. I morgon vaknar jag och är en ny människa.

Jag är en bra människa och kommer inte släppa taget. Det är ju omöjligt.

Jag tror på vecka 41 (men jag tror inte på fula ord)

I helgen bäddade jag sängen. I morse gjorde jag det inte. Det får ju finns någon gräns. Liksom.

Men jag tror veckan kan bli bra (alltså gå fort). Lite undanplockning i lägenheten, lite matematik (kanske), lite tända ljus och te, lite umgänge, lite fest, lite årfyllning, lite glöggskördning. Känns ganska bra. Faktiskt. Lovande, på något sätt. Kanske till och med att jag ser fram emot den. Inte bara helgen, utan hela veckan. Konstigt. Men fint. Jag ska hålla fast det. Kanske skriva en lapp. Eller ta ett kort. Spara.


Tänk vad en stärkande tupplur på bussen och vagnen kan göra. Det blev ju sol.

Det är tur att jag är så mycket bättre

Jag kan acceptera att folk (fantastiskt begrepp!) skriver 'dom' istället för 'de' och 'dem'. Jag kan acceptera förkortningar. Hittepå ord. Felplacerade skiljetecken. Gramatiska fel. Långa meningar. Korta meningar. Meningslösa meningar. Ja, jag kan acceptera det mesta. Men, jag har fruktasvärt svårt att acceptera överdoseringar av utropstecken. (Och med överdosering menar jag utroptecken i VARJE mening (även varannan är jobbigt)) Det går ju inte att läsa en text då man ska utropa varje mening. Det blir inte något flyt, och det finns inte en chans att veta vad som egentligen är det som bör utropas, det viktiga.

Mat-reflektioner i lunchtid

Jag tror inte jag blir lyckligare av god mat. (Då borde jag ju heller inte bli olyckligare av äcklig (eller mindre god) mat) Kanske ska jag sluta försöka bli lycklig av god mat. Och bara äta halvgod mat. Så jag förblir halvlycklig. Det skulle ju också spara pengar. Och pengar vet jag ju att jag blir lycklig av.

Det var väl inte så svårt? Receptet till lycka. Jag ska fixa mig ett patent på det.

En fråga i förbifarten, bara: hur mäter man längden på en ring? ("Det är som att rita upp en 2km lång ring på kartan")

Från buss 772:

Än en gång blir jag förvånad av min elitism. Ibland åker en intressant människa (jag menar inte alls att alla andra är ointressanta) bussen på morgonen. I morse tänkte jag att jag skulle tjuvlyssna lite, och se om människan i fråga verkligen är intressant. Han satt bakom mig och pratade med en annan människa, så jag sänkte musiken i mina lurar (mycket kul ord). Det var ett samtal mellan två människor som inte setts på länge. Kanske hade de gått i samma klass på gymnasiet. Det var inte helt lätt att höra, men jag uppfattade att kvinnan (alltså inte den intressanta människan utan samtalspartnern) ställde följande fråga "Du bor hemma fortfarnade, eller?". Här öppnade jag öronen lite extra, varför vet jag inte riktigt. Kanske var det för att frågan så sällan ställs i sammanhang jag deltar i. Svaret på frågan blev: Ja. Här höjde jag musiken, tittade ut genom fönstret och började fundera på varför den intressanta människan genast blev ointressant. Jag är helt enkelt elitistisk; människor som inte fått sitt fläsk ut ur föräldrabostaden är endera för unga, eller för lata.

Nu kanske man kan tycka att jag borde förfäras av min elitism. Men jag bli bara förvånad. Och lite glad. Faktiskt. Jag har gått runt och varit accepterande. Nu är jag trött på det och vill prova något nytt. Jag vill prova på att vara smaklös.