Nu är det exakt en vecka kvar tills jag har en arbetsdag kvar till semestern. Och det är ju bra. (Jag vet inte om det framgår, men nu var det alltså INTE ironi)
Idag är jag glad. Och eftersom jag brukar spy galla här tänkte jag även spy blommor (är det motsatsen till galla?). Eller så kanske det får bli en lista (som jag senare kan länka till). En lista blir det. En lista blev det.
Jag skriver i realtid. (Blir ju lite väl avancerat om jag ska skriva i dåtid (eller framtid))(Är realtid ett tempus? (Finns språkpolisen kvar?))(Om nu realtid inte är ett tempus, vad är det då? Och var är "motsatsen"?)
Jag säger såhär: Nästa vecka! (Då var det det här med att leva nu, och inte sedan (fast jag vill ju leva sedan också))
Innan jag gick och lade mig igår hamnade jag framför tvn. Igen. (Men denna gång valde jag det) Jag tittade på En filmatisering av en Agatha Christie deckare. Från 80-talet. 80-tals filmer är kul. Då kunde de verkligen göra film. Vart tog den konsten vägen? (Kan det vara så att medieutrymmet är uppätet av romantiska komedier från Hollywood? Kanske. Kanske inte.) Blodet var blodrött. Bilarna blänkte. De engelska herrgårdarna var täckta med ljusrosa rosor. Kvinnorna skrev som kvinnor bara kunde skrika på 80-talet.
Sedan somnade jag till tonerna av West Coast Riot.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar