En rapport, en ursäkt och alldeles för många bokstäver

Jag kom inte ihåg att det var så grönt här. (Kanske har det att göra med att det inte var grönt sista jag var här. Då¨var det vinter.) Just nu lockar inte stadens gråa asfalt och äckliga bilar alls. Inte vägen dit heller. Men jag vet ju att det är där jag hör hemma. Jag vet ju att det är där jag inte kryper ur skinnet och kriverar. Som jag gör här. Snart.

Det har varit trevligt. Trots att det alltid är lite jobbigt och svårt. Denna gång har det varit riktigt trevligt. Kanske är det distansen som börjar komma. Kanske börjar det bli hälsosamt. (Jag konverserar med mina monster istället för att gömma dem under sängen)

Jag tror jag ska ut till mammas trädgårdsland och plocka rabarber. (Här säger vi "lannet", men det är ju jag för sofistikerad för (för elitistisk?)) Lite kryddor ska jag bära med mig hem också, tänkte jag. Timjan. Kanske rosmarin. Inte basilica. Basilican bara dör hemma hos mig. Jag har basilica-mördar-larver hos mig.

En annan sak jag hade glömt var hur billigt loppis kan vara. "Allt detta för 33 kronor?" Och nu längtar jag verkligen till loppisarnas loppis; loppiset i Tidan. Har ni inte varit där så bör ni åka dit (om ni gillar loppis).

Det finns minst en människa, i min ringa ålder, som har mer saker än mig. Det är min syster (som ju visserligen är yngre än mig, men jag kallar det att vara i min ålder (jag vet ju själv inte riktigt hur gammal jag är)). Tänk att det skulle bli så. Jag ser det lite som min förtjänst (mitt fel?). Lite stolt är jag.

Innan jag avslutar detta meningslösa (men ändå så meningsfulla) svamlandet för att plocka med mig naturens godis, ska jag säga att det antagligen (igen) kommer vara tyst här. Tomt. Jag är stressad. Denna gång tror jag att jag har anledning. Eller inte. Hur som helst kanske detta blir lidande (jag blir lidande?). Jag menar inte att jag inte vill. Jag menar inte att det inte är viktigt (för mig). Jag menar inte att det jag ska göra istället kommer fylla mig med tillfredsställelse på samma sätt som detta. Eller att det jag ska göra innehåller något givande. (Jag tror jag har tappat tråden)

(Jag vet ju att allt leder ingenstans och inget leder någonstans. Och jag vet ju att allt kommer inifrån. Jag ska bara förstå också.)

Det är ingen idé att be om ursäkt. Jag kommer inte förlåta mig själv ändå. Så jag slutar med det nu och går ut i den skrikande gröna naturen.