Jag säger som Thåström: Fanfanfan

Det här gick ju inte så bra. Eller så var det precis vad det gjorde. Jag vet inte. Hur som helst kunde jag inte sova i natt. Igen. Berodde mest på hostan.

På vägen till jobbet (vilken utspelade sig på cykel) kom jag på att det är onsdag. Och det är ju bra. Efter lunch har jag klarat halva. Och det är ju bra. Jag kom på lite annat också, men det är oerhört svårt att skriva ner saker när man sitter på cykel.

Jag funderade på (inte under cykelturen utan i natt) om jag skulle överleva själva uppstigningen i morse. Tänkte att jag kanske borde meddela någon att jag ligger i koma ett par dagar. Så att folk vet. Och så att någon kan komma hem till mig och ge mig dropp eller liknande. Självklart meddelade jag ingen detta. Och självklart överlevde jag. Det verkar jag ju göra för jämnan. Kanske lite för ofta. Jag började till och med ta hand om min hemgjorda saft (vad silar man koncentrerad saft genom? Kaffefilter är inte bra. Inte en vanlig sil heller. Några ideér?).

Nu undrar jag ju om jag överlever till fem. Och till jul. Den som lever får se. Och den som tittar lär ju leva. Logiskt (och logisk har vi ju sett att jag är bra på).

En annan sak jag funderade på i natt (ja, natten är en bra tid för reflektion) är det här med lägenheter och höga ljud. Om någon spelar hög musik mitt i natten kan man ju säga till. Och musiken går att stänga av. Men om någon hostar en hel natt, kan man klaga då? Jag hoppas inte det, jag lär ju ha hållit hela mitt hus vaket hela natten. (Men det var skönt att ha någon annan misär att koncentrera sig på)

Lite känns det som om jag står i ett rum fullt med nybakade, fantastiskt doftande kanelbullar. Men jag får inte smaka. Inte ens lite. Och när jag ändå tar en, trots att jag verkligen inte får, och tar första tuggan är det inte en riktig kanelbulle. Den är av plast. Och smakar äckligt!

Jag är helt enkelt snuvad på karamellen. Men karameller är inte bra för kroppen, så kanske har jag tur.