Blir ni förvånade om jag säger att jag är ofokuserad? Inte? Då ska jag inte säga det.

Jag vet inte, men det känns som om nätet ökar. Och så snöar det lite sporadiskt ute. Örat gör lite ont, och därmed resten av huvudet. (Jag vill dit och pilla, men jag får inte jag får inte jag får inte!) (Får hitta något annat att pilla på...) (Förslag?) (När jag nu läste vad jag skrev, vill jag förtydliga en sak: det är inte i huvudet jag vill pilla, utan på örat. Såklart. Men det förstod ni nog.)

Trots begynnande (påbörjad?) förkylning känner jag mig glad. Och trött. Mycket trött. Men ändå glad. Hoppfull, skulle vi kunna säga. (Vet du vad, Emma, för att behålla detta ska du nog inte fördjupa dig så mycket mer i ämnet.)

Det känns ungefär som om jag har en finne i (på?) örat. En finne som håller på att växa och inte riktigt får plats. Lite irriterande.

Men, o, så snyggt!

Nu är jag verkligen sugen på nästa steg. (Ja, här tar vi det stegvis, efter min egna lilla skiss)

Ont i höger ben och vänster öra. Fader Abraham, fader Abraham, fyra söner hade Abraham... Hör min klagosång och tyck synd om mig. (Nej, jag är ju inte sådan. Det tycker vi inte om (jo, vi tycker om att jag inte är sådan, men vi tycker inte om de som är sådana) eller hur Jenny?)

Så, dags att återgå till spåret. Det gamla vanliga spåret. Det eviga spåret... (Jo, det betyder väl typ att lunchen lixom är slut nu...)