Det smyger och har sig, men jag ska titta åt ett annat håll och dämpa allt med tangentbordets monotona doft.

I morse (alltid i morse) stod jag vid vägen och kollade på bilarna. Jag andades in den tunga, avgasmättade luften och undrade varför bilisterna inte förstår. Vad är det som är så svårt?

(Jävligt lätt för mig att säga. (Ja, jävligt lätt.))

Annars så är det bra. Jag vill på något sätt be om ursäkt för inlägget igår. Jag vet att det var en bra bit över gränsen och inte alls som det brukar. Men varför skulle jag be om ursäkt? Jag ska sluta be om ursäkt i tid och otid (någon sa det till mig). Jag ber alltså inte om ursäkt för igår. Och inte för något annat heller.

Nu ska vi lätta upp ett och annat. Hur vet jag inte. Men det ska vi. Inte nu, kanske. Sedan. Senare.

(Glögg!)