Spretigt och lite kyligt (självförakt och självsprickor)

Det här har blivit lite hattigt. Som det mesta.

Jag kammade håret igår. Det gjorde ont. Och det blev långt. Klockan sex ska det bli kortare. Stackars hår.

Fenomenet "tröstäta" har nått även dess breddgrader (obehagligt ord i sammanhanget!). Det räcker inte med att bli brutalt dumpad (haha, kul ord i sammanhanget), nej, det som får Emma att börja tröstäta är vintern. Kul att den kommer en gång om året. Jag kommer bli som katten. Är det okej att tröstäta? Dum fråga, Emma, dum fråga. Bara det att jag kallar det tröstäta säger väl en hel del om hur okej det är. Slut på självömkan! (jo, visst...)

Godis, godis, godis.

Men annars är det bra. Själv då?

(Jag har nu "jobbat" på detta inlägg minst två timmar...)

Helt plötsligt blev jag mycket sugen på att bygga lite roliga lyftkranar och sådant med Mekano. Heter det så? Det där som jag (mest pappa) lekte med när jag var mindre. Det var kul.

By the way.