Med en liten vind av stormstyrka i ryggen så vänder vi oss inte om.

Det var länge sedan det var något otippat som hände i mitt liv. Eller så händer det så mycket otippat att det blir tippat. Kanske. Troligt.

Mina läppar har gått och blivit förskräckligt torra, mina fingrar har gått och blivit stela och det stora jaget har gått och fått prestationsångest. Jag har det inte lätt, kan vi sammanfatta det med. Och så kan vi titta lite närmare och förstå att det inte är något att hänga upp sig på. (Snart är det jul, och då är det bara i granen jag hänger.

Jag vill ha, men jag vet inte hur. Det funderade jag på igår. Och jag tror jag insåg att jag egentligen inte vill ha. Att jag inte skulle vara nöjd. Men jag vill ha ändå. Jag vill alltid ha. Skor?

Visst var det en härlig känsla jag hade i söndags? (Hur ska du kunna veta det? (haha, nu gör jag sådär igen!)) Visst är det lite synd när sådana känslor går upp i rök redan dagen efter? (Lite desperat försöker jag hitta tillbaka men allt jag hittar är ned fallna träd av outförda prestationer och en lerig väg av stress)

Tråkigt.

Tråkigt. Tråkigt. Tråkigt.

Men igår hade jag trevligt. Förvånansvärt trevligt (otippat?). Och trots att affären visst stängde en timme tidigare än enligt mina beräkningar var jag ganska nöjd när jag kom hem. Jag prioriterade lite och känner att det var bra.

Jag kan både prata engelska och prioritera. Vilken kvinna!