När jag nu ligger i min säng, med stressad själ och värkande mage, försöker jag att imponeras. Jag försöker att tänka på hur bra jag måste vara, eftersom jag står ut med mig själv var enda dag. Hade jag ett val, skulle jag genast välja att slippa mig. Men nu har jag inget val. Och jag planerar att fortsätt att stå ut med mig.
Men dessa dagar, då världen känns ovanligt tung över mitt bröst, är det svårt att tro på det självklara. Jag tror inte på att jag kan fortsätta stå ut. Jag tror inte på att någon annan står ut. Och minst av allt tror jag på min förmåga att göra något utöver det vanliga.
Kanske skulle jag börja tro på Gud.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar