Jag hade nog bara väntat mig något annat

Jag var ute och gick förut. Eller; jag var ute och satt på ett berg förut. Nu har jag dränkt mina sorger i Upp Till Kamp och öl. Effektivt! I morgon ska jag börja om och allt ska bli bra.

Jag sitter och väntar på att det ska gå över. Att väntan ska hjälpa. Egentligen vet jag bättre. Och mer. Jag brukar ju anse mig vara ganska klok och förståndig. Kanske är det där problemet ligger. Kan en förståndig människa vara lycklig? (Ja, då var vi här igen. Vill vi verkligen vara lyckliga? Var är det att vara lycklig? (jag har alltid trott att det är att känna))

(Jag letar nog efter något farligt (eller något (eller bara letar)))

En hatt skulle man ha! Eller ett helt innehåll.

Det finns så mycket som ska ut. Som vill ut. Som kanske borde stanna inne. Och ruttna. Som alla andra. De där som överlever. (Men kanske inte lever?) (Nej, kom vi dit igen?)

Det tar stopp ibland. Hade jag inte frusit så hade jag suttit kvar. Men jag frös. Det tog slut.

Soffan finns alltid här. Röd. (Jag greppar efter halmstrån och allt jag hitta är öl)

Här om dagen lyssnade jag på radion. Nej, jag lyssnar på radion varje dag. Men här om dagen, när jag lyssnade på radion, pratade de med någon bloggare (vilken titel!). Denna kvinna sa att hon brukade blogga på nätterna och sedan radera. Just so you know.