Från en trött och väntande Emma:

Jag försöker så gott jag kan att trippa runt på tå. Att inte störa mitt humör. Inte förstöra det. Ändå åker vi bergochdalbana dagarna i ända. Jag blir åksjuk. Jag tycker inte om karuseller.

Nu har jag, för första gången på flera år, använt mousse i mitt hår. Och jag luktar frisör. Kanske är det i morgon jag bokar en tid. Det finns en salong, som jag går förbi rätt som det är, som har så trevlig inredning. Jag tänker att de kan få klippa mig. Kanske. Eller så väntar jag tills håret klipper sig självt. För det brukar det ju göra. Om man väntar tillräckligt länge. Väldigt länge.

Sa jag att jag inte har något tålamod? Jo, det tror jag att jag har sagt. Vänta är långtråkigt. Just nu väntar jag på ett tåg. Och eftersom det råkar vara ett tåg ägt och framdrivet av det eminenta företaget SJ, så är jag nu inne på en och en halv timmes övertid.

När tåget väl kommer. Nej, fel. Det ska ju vara: om tåget väl kommer. Så, om tåget väl kommer så ska jag lämna min fina, men stökiga, lägenhet för ett tag. Vi behöver en timeout, jag och lägenheten. Eller så behöver jag John.

Sådant vet man aldrig. Man vet det ungefär lika lite som man vet hur mitt humör är just nu. Eller just nu. Eller just nu. (Och där var säcken ihopknyten)