Jag har svårt att förhålla mig till det här med att gratulera via Facebook. För de som inte vet hur det funkar, så dyker det upp en liten påminnelse på Facebook när någon "vän" fyller år. (Dock funkar det inte på Facebook i iPhone) Då slipper man alltså hålla koll på födelsedagar och har chans att gratulera även de mest avlägsna "vänner". För de som är som mig och har otroligt svårt att komma ihåg födelsedagar (och telefonnummer och namn och tider...) är detta ett mycket bra hjälpmedel.
Dock är det inte så enkelt som det kan verka. När någon fyller år fylls "loggen" eller "väggen" (ungefär som en gästbok) med grattis. De flesta är just bara ett "grattis!", andra lite mer påhittiga. Dessa mängder av grattis, och den minimala ansträngning som ligger bakom, gör att varje grattis väger mindre än, låt säga, sms eller telefonsamtal. Vissa, som annars skulle ha skickat ett sms, skriver nu "grattis!" på Facebook och blir en i mängden, trots att de kanske lägger sitt hjärta bakom.
Det jag försöker få fram är min kluvenhet bakom kvantitet och kvalitet. Och svårigheten att veta vilka av alla dessa "vänner" som samlar pluspoäng och vilka som vill säga "grattis!" på riktigt. Även kluvenhet huruvida det verkligen är viktigt att vet vilka som släntriangrattar och vilka som gör det med hjärta.
Jag måste också ställa mig fråga: Hur viktigt är det att bli gratulerad på sin födelsedag? Och varför?
De sista frågorna kanske jag svarar på när jag själv fyller år. Just nu känns det oviktigt, men jag skulle tro att jag, som de flesta andra, ändå faller för alla "grattis!" och låter mitt hjärta smälta.
2010-08-24
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Därför försöker jag ringa istället. Eftersom det blir extra effekt. Tyvärr är många upptagna under dagen och svarar inte.
Jovisst. Ringa är ju alltid att föredra. Men man vill ju inte ringa alla. Och de kanske ska vara glada för det lilla facebook-grattiset, annars hade de inte fått något alls.
Skicka en kommentar