Som på räls

Då var det tags att lämna Göteborg, och alla festivalande ungdomar med tillhörande gummistövlar, för att vila upp mig i de djupa skogarna i norr (läs: Värmland). Jag sitter nertryckt i ett tåg som i skrivande stund lämnar centralen. I Hallsberg ska jag byta. Färdig med tågåkandet beräknar jag vara tio i tio. Eller, SJ beräknar. Vilket översatt till normal tid är någon gång mellan tio och elva.

Som sällskap på tåget har jag telefonen. Telefonen är ett bra sällskap. Om det inte är så att det visar sig vara ingen teckning alls när vi lämnat Göteborgs trygga famn. Risken är stor. Därför har jag även med en banan, två apelsiner, en bok och en tidning. Med andra ord är jag väl förberedd. På det mesta.

Den senaste tiden har jag varit bortskämd vad gäller tåg. Jag har åkt X2000 mellan Göteborg och Stockhlom. En väldigt fördelaktig resa. Rymliga säten, eluttag, platsbokning och tre timmar utan byte. Nu ska jag åka i fyra timmar, byter en gång och får sitta i mån av plats. Precis som vanligt dödligt folk.

Så, varför sitter jag då på ett tåg till Kristinehamn? Ja, det kan man undra. Kanske är det för att slippa frestelsen att besöka Way out West. Kanske är det för att slippa min ostädade lägenhet. Kanske är det för att jag vill sakna John lite extra. Kanske är det för att min syster fyllt år och det vankas kalas.

You decide.