Emma fortsätter att rapportera:

Jag har nu varit ute i skogen och pulsa i snö, på jakt efter en julgran (bilder kommer visas här inom hyfsat kort). Jag har shoppat i Kristinehamns innerstad. Fikat på Ejes. Skottat snö. Täckt mina kläder av ett tunt, men tätt, lager katthår. Tagit kort på snötäckta katt i snö, katt i fönster, katt på matta. Jag har tänt kakelugnen (nästan) hlelt själv. Jag skulle ha huggit ved, om det funnits en huggkubbe. Om ett tag ska jag äta lutfisk, ärtor, potatis och vitsås. "Titta" på Bingolotto. Tända kakelugnen igen. Lägga in massa bilder på min hårddiska med hjälp av min systers MacBook. Och eventuellt lyssna på lite julmusik.

Emma rapporterar:

Packningen gick bra. Sj kom, typ, i tid. Snön ligger vit. Vårdcentralen i Kristinehamn är besökt. Sillen är äten. Det verkar ju gå bra det här.

Men lite stålkvinna är jag ändå

I natt (igen) fick vi (som följer denna blogg slaviskt) smaka på Emmas nyaste ovana. Kanske kul för oss, men mindre kul för Emma. Dock har den där Emma lovat sig själv (och mig) att aldrig radera ett publicerat blogginlägg (såvida inlägget inte bryter mot lagen).

Så får det vara.

Idag ska jag packa. Det är inte min favoritsyssla. Dock ska jag försöka att inte ta det på så stort allvar. Och det brukar jag ju vara ganska bra på.

Jag läste precis detta inlägg, och tänkte både på att jag själv ska ge mig i kast med SJ i morgon och på att kvinnan gjorde sig färdig och packade det sista på 16 minuter. What the fuck!?

Det är bara att välja.

Ibland önskar jag att jag var mindre ensam. Och att jag fick svar, när jag använde min telefon.

Och ibland är det jävligt gött att sova själv.

Diciplin. Not found.

Det jag behövde verkade vara sömn och några dagar utan press. (Eller en bra natt utan sömn) Hur som helst känner jag att jag kan tänka mig att fortsätta leva ett tag till. Jag ger inte upp så lätt!

Idag ska det göras saker på riktigt. Tyvärr är jag fortfarande långsamt, så vi får väl se hur det går.

Jag började (typ) i alla fall min dag med att köpa färska räkor. Av min Jenny. Jag har aldrig köpt färska räkor förut. Och i synnerhet inte av min Jenny.

Nej, jag har fortfarande inget vettigt att dela med mig av. Så frisk är jag inte.

Ett konstaterande:

När man ligger hemma och är allt annat än i form blir det lätt att man inte har något att skriva. Precis så är det nu.

Så mycket tid, så lite energi

När jag i morse, på väg från vårdcentralen, tänkte handla lite mat blev jag påmind om min dröm. Jag är fortfarande inte van vid att jag har sådana. I natt packade jag och min familj väskorna för att bege oss till närmaste skyddsrum. Varför vet jag inte.

Längre än så här blir det inte just nu.

Emma och den ohållbara läkarkontakten

Jag kan inte påstå att jag tar mig själv på allvar mer, när läkaren än en gång upprepar att det handlar om tankekraft och "vi måste bara kämpa oss genom den här jobbiga perioden".

Vi? Period? Kraft? Bara?

Och sedan får hon mig att lova att städa lägenheten. Jag tror inte vi förstår varandra.

Emma och den ohållbara livsstilen.

Nu undrar jag varför jag inte gått och lagt mig. Och varför jag inte hängt upp all tvätt. Och varför jag inte duschat. Och varför jag inte ätit. Och varför allt ska vara så jävla svårt.

Men framförallt undrar jag varför det måste vara tisdag i morgon. Jag är rädd för tisdagar. (Jag är rädd för alla dagar)

On the other hand; jag är ju i alla fall aktiv här. I brist på muskeltonus.

En parentes, typ.

Min blogg är ungefär lika fräsch som mina gamla kuddar mamma bad mig slänga. Men jag slängde aldrig kuddarna. Och min blogg förblir grå.

Det går långsamt, o så långsamt.

På vägen hem från jobbet gick jag genom Nordstan. Det brukar inte vara så angenämt, men jag behövde byta en liten väska. Och när jag ändå var där kunde jag ju lika gärna köpa lite underkläder. Jag hamstrar. Man vet aldrig när man är fattig student igen.

Jag är mycket trött på denna smet som omger mig. Och blir lite ledsen när jag känner hur litet Göteborg är. Har jag glömt något? Det har jag nog. Tappat bort något. En stadsdel kanske. Eller min vilja. Eller varför inte några viktiga papper, det är ju alltid lika trevligt att tappa bort.

Just nu behöver jag bryta mönster. Men jag är för disträ för att se några, och jag är på tok för trött för att bryta. (Min farmor sa att jag har ett brutet ben i huvudet)

Vart köper man en bitring? Och då menar jag inte en, så kallad, vuxenleksak, utan en sådan som barn har när deras tänder växer. En sådan behöver jag. En helt vanlig bitring. Leksaksaffär? Babyaffär (en affär där man köper bebisar? (hur ska man stava 'bebisar'?))? En vanlig mataffär?

Från lördagens julfest:

"Nu säger jag inte det här för att jag är gubbsjuk. Och jag är inte så berusad heller. Bara lite salongs. Men du är alltid så stilsäker. Din kläder är bara... Ja, jag vet inte hur man säger, men dina outfits är väldigt stilsäkra."

Någon timme senare.

"Nu är jag full och du ser ut som en pralin."

(Citaten är en rekonstruktion, och på grund av en ordentlig fylla mellan citststillfället och nedskrivningstillfället reserverar jag för eventuella fel.)

Okej, vi kan ta en demon

När jag, för ungefär ett år sedan, skaffade min telefon tyckte jag att den var lite svår att hantera. Vilket också ledde till att min fylleaktivitet på telefonen minskade drastiskt. Nu har jag lärt mig att hantera den ganska bra, men fyllehanterandet är fortfarande svårt. Det kan man ju tycka är bra. Det blir ju inte många fyllesms. Däremot är den ganska enkel att ringa från. Även i mycket berusat tillstånd. Vilket i natt ledde till några fyllesamtal. Och med några menar jag att jag ringde samma människa fem gånger. Han svara ingen av gångerna. Det berodde på att han sov, som sig bör klockan väldigt sent på natten (eller ganska tidigt på morgonen). Men inte tänker jag "jaha, då ska jag kanske lägga ner telefonen". Nej, jag talar, tydligen, in tre meddelanden. Tre långa meddelanden. För detta har jag redan bett vederbörande om ursäkt, men skulle det vara så att han råkar läsa detta vill jag ta tillfället i akt att säga: ooops.

Dags att byta till en lätt smsad telefon?

Idag säger vi nej till demoner.

När man vaknar halv tolv hoppas man ju att man är nykter. Det var man inte. Och såhär dagen efter vill man inte veta vad det intalade rötbrevlådemeddelandet innehåller.

(Datorn tycker att "röstbrevlådemeddelandet" kanske kan vara "informationsmeddelandet", men jag tror (eller hoppas) inte jag gav så mycket information)

Å andra sidan är jag ung nog att komma undan med det mesta. Praktiskt.

Förberedelser igen (eller: När nagellacket torkar)

Nu sitter jag här och väntar på att naglarna ska torka igen. Ständigt detta nagellack. Rött som vanligt.

I övrigt har detta varit en mycket bra dag. Ingen huvudvärk. Sol. Lite lättare steg än vanligt. Jag är oerhört nöjd. Speciellt med tanke på att jag hittade mig en mycket fin fjäder. Billig var den också. Nu sitter den, inte så klädsamt, i en lampa. En vacker dag ska den sitta i mitt hår. Mycket mer klädsamt. I håret idag hittar vi bara några små fjädrar.

Jag är oerhört nöjd. Nästan upprymd. (Stod visserligen med som biverkning, men det kan vi låta bli att tänka på)

Innan jag hinner skriva fler gånger hur nöjd jag är, eller börjar räkna upp vad jag införskaffat mig idag, ska jag avsluta detta. Och fortsätta med ansiktet.

(Jag är nöjd)

Avslutning

Det här är tänkt som en avslutning på dagen, men klockan råkade bli över tolv. Trots det kör jag på som om det regnade.

Jag har inget revolutionerande att avsluta med, och kommer inte sammanfatta allt som hänt. Däremot vill jag minnas förra fredagen, som avslutades med en av de bästa kvällar jag någonsin haft. Så nu ska jag tvätta bort mitt smink, ta av mig alla strumpbyxor, krypa ner i sängen och tänka tillbaka en vecka.

Jag vill bara säga...

... att min farmor är världens bästa farmor. Alla kategorier!

På fredagar kommer man ikapp. Har jag hört.

Jag är inte så aktiv här. Jag har mina hästar på någon form av bete. Kanske grönbete. Kanske annat bete. Vilket får mitt huvud att vilja explodera av fysisk huvudvärk (att föredra framför psykisk).

Tyst för mig själv upprepar jag "inga verkningar utan biverkningar".

Nu kan jag också passa på att dela ut ett pluspoäng till allmänsjukvården. Jag är på väg åt rätt håll igen. Ser ljuset i tunneln och så vidare. Eller hade sett ljuset i tunneln och det inte flimmrade så för mina ögon.

Är det nu jag borde ta fram mina glasögon?

Oj. Glasögonen är nu på, och det var helt klart rätt beslut. Flimmret har återgått till normal nivå. Skönt. Plusspoäng till glasögonen.

Jag kan ha blivit lite kär i Herta Müller igår. Men det är ingenting jag direkt vill tala högt om. Då hon inte alls är min typ egentligen. Kunde tyvärr inte hålla mig vaken till hennes tal, så strax ska jag få det till livs via den eminenta siten youtube. Detta ser jag fram emot.

Söndagens otippade (med betoning på otippade) med mera:

Igår höll jag på att snubbla över en barnvagn. Det var för att jag var upptagen med att fundera på vad barnvagns-chauffören viftade åt. När vi (jag och Jenny) gått förbi, utan att någon skadats, viskar Jenny att det var Håkan Hellström. Haha, sa jag, det kan det ju inte varit. Men hon var säker. Och jag tror på henne. Med andra ord höll jag på att krocka med Håkan Hellströms barnvagn (med mycket gullig unge i), eftersom jag var upptagen med att fundera på vad Håkan Hellström viftade åt. Utan att se att det var Håkan Hellström. Och jag som trodde att jag var medveten om min omgivning.

När jag gick av buss nummer ett (det är inte nummer ett, men det är min första buss på morgonen) i morse var det någom som sa hej till mig. Och log lite skrämt. Jag tror han brukar åka samma buss som mig. Men vart viljan att säga hej kom ifrån, vet jag inte. Jag såg nog mest paff ut, och trängde fram någon form av svalt leende.

På samma buss vilade jag mina ögon på en mycket stilig karl. Han verkade vila sina ögon på sin Ipod, och på mig. Det var trevligt. Jag slapp sova.

God natt. Eller tvärt om.

I många avseenden är han perfekt. I avseenden där andra inte kommer i närheten. Men jag vet att han i andra avseenden är allt annat än perfekt. Kanske i avseenden där andra är det. Hur ska man då komma vidare?

Jag har funnit min gud...

... och det var burlesk.

Förberedelsestadiet

Som den enstöring jag (ofrivilligt) blivit ska jag gå på klubb själv. Nervöst är det. Ändå känns det ganska naturligt. Gör inte alla det någon gång ibland?

Nu torkar mitt nagellack, därför fick jag en stund över till detta. Egentligen har jag inget att dela med mig av. Jag får väl dela med mig av sådant jag inte ska dela med mig av. Som till exempel att jag har ont i magen (nervositet eller mens). Och att jag har vatten i öronen.

En sak jag faktiskt kan dela med mig av, som kanske till och med kan vara av intresse, är lite information angående adoptioner. Informationen kom jag över från en kollega som går i dessa tankar (det är alltså inte jag som är sugen på att skaffa mig en parvel). Följande saker vet jag om adoption: det tar ungefär tre år (!) att få sin unge, det kostar över 100.000, är man över 40 när man ansöker om adoption måste man gå med på att eventuellt ta emot ett sjukt eller äldre barn. Dessa tre fakta gör mig lite upprörd. Hur tänkte de där?

Nu har mina naglar torkat. Tror jag.

Mensen tillhanda

Men för fan! Hur tänkte du nu?

Nu kör vi!

Det gick inte så jävla bra i morse. Eller, det beror ju på hur man ser på saken. Jag sitter på jobbet. Jag är till och med sminkad. Pluspoäng till Emma. Minuspoäng till sängen som inte sköter sig.

Jag är ofta i valet och kvalet vad gäller vilken typ av bloggande jag ska ägna mig åt. Skulle tro att jag dryftat mitt dilemma tidigare. Kvalitet eller kvantitet? Seriositet eller oseriositet? Privat eller allmänt?

Nu börjar jag verkligen tröttna på mina polisonger. Varje dag är en dag närmare borttagning. Jag undrar bara när borttagningen kommer ske (en vacker dag?). Och än mer undrara jag hur borttagningen kommer genomföras. Vax?

Emma och den rågade bägaren

Jag var på vippen att kanske börja tro på någon form av övernaturlighet, men nu kan jag säga att det är kört. Jag bjuder här med in någon, som kan försvara sin "gud" eller högre makt, till ett samtal med mig, och eventuellt några kollegor. Time for some explanation!

Det är ju tur att jag tror på mig själv i alla fall (sa hon som hade huvudet under armen)

Just nu känner jag att jag väldigt gärna vill tro på övernaturlighet (naturlighet är ju så tråkigt). Tyvärr har jag svårt för det.

Kan någon bistå med ett övertygande argument varför övernaturlighet är lika naturligt som naturlighet (fast kanske lite roligare)? Tack på förhand!

Vad är undernaturlighet? Siliconbröst? I så fall tror jag inte på undernaturlighet heller.

Och jag tror inte på fula ord. Men det har jag nog redan avhandlat. Vill ju inte verka tjatig (även om det är precis vad jag råkar vara).

Sammanfattning

Men, P3, sluta genast spela Darin!

I lördags gjorde jag ett hål i mitt öra. Ett till, alltså. Jag är mycket nöjd med det hålet. Inte visste jag att jag skulle få plats med så många hål i mina små öron.

I söndags hörde jag inte av mig till folk jag borde ha hört av mig till. Och som jag faktiskt vill höra av mig till. Vi kan väl säga att det är typiskt mig.

I dag hämtar jag min kamera. Min nya kamera. Min lilla kamera. Jag tror att det ska göra mig nog glad för att städa lite. Jag tror det. Eller i alla fall diska. Eller i alla fall gå och lägga mig lite senare än klockan nio.

Hur kan man kontrollera att en man inte haft sex med en annan man det senaste året? Och hur kom de fram till vad som faller inom ramen för "sexuellt riskbeteende"? Jag bara undrar.

I fredags var jag på bio. Min tanke var, och är fortfarande, att ge ett utlåtande. Det kanske kommer i veckan. Vem vet.