Det finns egentligen inte något alls att säga, något kvar att släppa. Ändå kan jag inte låta bli att komma tillbaka och plåga mer.

Jag vet inte hur jag ska komma härifrån. (Från Klippan?) Det tar stopp och finns alltid kvar (även om jag inte gör det). En klibbighet, skulle jag vilja kalla det. Ett skal eller en rustning. Som är lite för tung. Lite för stor. Och lite för onödig. (Kan det finnas ett problem i mitt överanvändande av "lite"?)

Runt mig finns alla de där sakerna som ska finnas där. Allt det där som alltid finns det. På ett eller annat sätt. Den uttorkade murgrönan (något jag sakta tar livet av), den nersläckta men hotande tvn (flykten som aldrig infinner sig), högar med kläder (överflödet som inte hjälper alls), den odiskade disken (måsten som blir fler och fler).

Ändå älskar jag min lägenhet. Jag vill vara i den mer. Allt skulle vara så mycket bättre om jag hade tid att ta hand om min lägenhet. Då skulle den ta hand om mig.

Jag undrar vart jag kan växla in mina tior utan att behöva vara ledig från jobbet. Något tips?

Det har blivit svårt att komma upp. Och komma ner. Och komma iväg. Och komma hem. Vad är det för vits med detta? Var det inte precis sådant jag skulle undvika? Äckligt vältrande och utvikande. Jag ska utforska nya jaktmarker. (Jag har sagt det så många gånger förut)