Nu vet jag hur en spaghetti känner sig dagen efter. Det är ju ändå inte så farligt. Jag är fortfarande imponerad av min kropp. From now on ska jag behandla den med mer vänlighet. Den är bättre än jag trodde.
När låter "Love is my drug", eller vad den nu kan heta, spelades förut tänkte jag ordentligt på hur den kändes. Jag blev lite skrämd, och lite lockad.
Dagens promenad var kort, blåsig och ganska hoppingivande. Ungefär som jag, alltså. Tänk om jag kunde flytta lunchpromenaden till min lägenhet. Breda ut den över golvet. Praktiskt.
Kanske har en spaghetti mer ont i morgon?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar