Jag tänkte verkligen. Men det var tydligen inte det som räknades, för här sitter jag i min Klippan igen. Solreflexerna i de översta fönstret på Hemmet sjunger på sista versen och jag vill nog sova. Jag är bra i morgon. I morgon! Kanske kan jag koka lite ris, gömma mig i Upp Till Kamp och den tråkiga boken jag har börjat läsa. Kanske kan jag ta tag i något jag verkligen behöver ta tag i (elräkningsräknande, kurskatalogsbläddrande, garderbosrensande).
Nu var jag lite orättvis mot boken. Den kan ju inte hjälpa att mina referensramar har blivit väl uppdaterade. Jag ska ge den en chans. Jag ska ge dig en chans, Boken. Jag tror du kan komma ikapp.
När jag kom ut från jobbet ungefär tio över fem, hade haglet precis lagt sig och solen tittade fram igen. Sekunden jag andades in doften av regnvåt asfalt en sommarmorgon ville jag inte göra annat än just det just då.
Placebo har inte gett upp! (Och då ska fan inte jag heller göra det!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar