Nu är jag transporterad till Värmland. Transporten skedde via tåg. Jag tycker om tåg. (Det kan jag ha skrivit förut) Det känns bra att sitta där och färdas framåt, men inte behöva bry sig om det, egentligen. (Inte för att jag brukar sköta själva framåt-färdandet annars heller.
Bussen innan tåget tror jag kördes av en av Göteborgs grinigaste och bittrasta männsikor (jag skulle ha frågat vad han hette) Jag åkte med bussen i ungefär 10 minuter, och under den tiden hann han skälla (självklart på ungdomarna längst bak i bussen) i högtalarna ca 6-7 gånger och för sig själva, eller om det var i telefon, resterande tid. Det var saker som "jaha, då får vi väl stå här och jag ringer på bärgare, och alla får gå av bussen" och "om ni inte slutar med (här hörde jag inte vad han sa) så får vi väl lägga ner det här med buss och spårvagn. Då får ni gå in på kvällarna."
Jag blev illa berörd först. Som jag alltid blir när någon skäller. Men sedan insåg jag att det inte hade med mig, eller ungdomarna längst bak i bussen att göra. Han hade nog en dålig dag (eller ett dåligt liv). Då dök det upp en vilja i mig att sägga mig så jag kunde småprata lite med honom. Visa att alla ungdomar inte är illbattingar och kanske, på något fint sätt, säga att man blir bemött så väldigt mycket trevligare om man bemöter trevligt. Ni vet, den där regeln man fick lära sig som liten. Sedan fick jag lust att ställa mig och skrika på honom.
Jag gjorde inget av det. Jag satt där, svensk och tyst, och väntade på min hållplats. (Kanske är det mig någon behöver skälla ut)
Det känns ganska bra att vara här. Jag har lagt mina prestationer åt sidan. Jag vet att jag av vissa kommer få ett "vad duktig du är" hur lite jag än anstränger mig, och av vissa kommer jag aldrig få det. Naturens gång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar