Och allt vi behövde var väl musiken? (och en känsla att lita på)

Jag stängde precis av tvn. Det är något jag borde göra oftare. Eller mer sällan. Beror ju på hur långt man ska gå. Och så.

Det var svårt med koncentrationen idag. Det var svårt att komma upp. Svårt att få tiden att gå. Svårt att inte sätta på tvn. Svårt att gå ut till köket och diska (Ja, jag har ju inte gjort det än.) Helt enkelt ganska svårt.

Men jag blev ändå ganska peppad. Lade upp planer (som jag nu har glömt) kollade på bilder och visste att det där kommer vara jag. Jag kan. Jag är bra. Och allt det där. (Idag känner jag inte igen mitt sätt att skriva) Nu vet jag inte mycket längre. Utom att jag måste duscha. Städa. Diska. Äta. Sova. Städa. Planera.

Jag blir trött.

Det blir nog inte så mycket mer än detta (eller lika mycket till)

Kanske kan det komma en lite mer utförlig beskrivning av helgen aktiviteter nu. Med lite perspektiv. Eller så är jag för trött och för mycket i framtiden. Jag tror jag gillar framtiden. Lite mer än nuet. Eller så hoppas jag att jag kommer gilla framtiden mer än nuet. Annars kan det bli jobbigt. Därför ska jag ta och planera framtiden. Som vanligt. Eller mer än vanligt. (Ungefär som hästmyggan ger sig fan på att det går att ta sig ut genom en glasruta)

Min syster var här. Det var trevligt. Vi besökte Mando Diao's konsert. Jag gillar Mando Diao. Jag är inte lika förtjust i de TVÅ förband vi fick genomlida (förlåt, men det tog ju en evighet för Mando att komma igång). Det första förbandet var okej. Hon är frän. Adiam Dymott. Det andra förbandet var inte någon höjdare alls. Det var den mycket hypade Jonathan Johansson. Eller var det GES? Svårt att säga. Men sedan. När Mando gick upp på scenen var allt förlåtet. (Och det ansåg nog även alla (MÅNGA) 13-14åriga tjejer (som senare slogs om den svettiga handduken)(tänk att jag ska behöva känna mig gammal när jag går på konsert (och hur kommer det då inte bli på Hultsfredsfestivalen i sommar...)))

Det blev lördag. Och vädret var fantastiskt. Och pengarna rann som vatten under kranen. Det var trevligt. På kvällen blev det bio. Bio är trevligt. Filmen var helt okej. The Boat That Rocked. Platt men helt okej. Det gäller att använda fantasin och se bortom det platta stereotypa. Då går det bättre. Och då blev det ganska angenämt.

Och inte helt oväntat blev det också söndag. Än mer pengar försvann. Och syster åkte hem.

Nu blev jag trött på att sammanfatta. Varför hålla sig kvar i det förflutna? Dags att planera framtiden! (Skrämmande och kul)

Jag använder det som startskott

Jag är trött (ingen är förvånad). Det jag borde göra gör jag inte. Jag sitter här och gör det jag inte borde göra. Men jag har handlat mat. Och haft en mycket fin helg. Det kommer komma en utförligare beskrivning (tror jag) och en tack-lista. Nu ska duschen på sällskap. Av mig.

Och jag har ju faktiskt läst en universitetskurs i Hållbar Utveckling

Jag säger 'fan', och jag menar det. Jag är trött på att inte få något gjort (jag menar hemma, inte på jobbet). Jag är bara trött helt enkelt. Och av ren självbevarelsedrift håller jag mig lite härifrån (nej, det beror inte på att jag lider av SUA, som någon amerikan har uppfunnit (och betyder sastusuppdateringsångest (kan det tänkas vara ett ord?)), jag vill bara inte vika ut mig mer än nödvändigt (om det inte är bra betalt, förstås))

Och där tappade jag tråden.

Det kliar under mina fötter (hur ska jag kunna veta om det kliar under mina fötter? Det är ju snarare på fotsulorna det kliar). Men ute är det vackert väder. Och det gör mig lite lättare.

Jag blev lite ledsen när jag såg att Metallica kommer till Hultsfred. Sedan undrade jag varför jag blev ledsen över det. Det är ju inte någon som kommer tvinga mig att häng på deras konsert, bara för att vi råkar vara på samma festival. Jag ogillar nog bara Metallica. Eller tycker illa om, till och med. Och kanske vill jag inte att de ska inkräkta på min festival. Jag är en självisk människa. (Eller så hade den med röjandet av träd att göra, vem vet...)

Men i morgon ska jag inkräkta. På Mando Diao´s konsert. Med min syster. Och ett glatt humör. Det ska bli trevligt.

Om jag får en slant över ska jag nog ta och klippa mig. (Kan man få en slant över? (och om jag nu får det och använder den till klippning, är det verkligen en överbliven slant då?))

(Ibland undrar jag om jag kommer på parenteserna eller det innan först)

När jag kom hem igår låg det en lapp på mitt golv:

"Jag bytte v-lås och rensade avloppet i handfatet i badrummet / Rörläggare Patrik"

Jag väljer att kalla det post. Sedan funderade jag på vilken bild man får av mig genom min stökiga och skitiga lägenhet. Jag vill ju tro att det finns en gnutta stil i den också. Ungefär som jag.

Luften gick ur och jag satte mig ner igen

Jag var så nära nu. Men jag kom av mig. Det föll bort. Vad var det jag skulle säga? Vad var det jag skulle fråga?

Men uträttat idag: blankett till deklarationen finns i mina ägor, på tisdag ska jag till vårdcentralen.

Och sedan bli allt bra. Som varje dag. Som varje kväll. Då jag vet. Jag vet att det löser sig. Att allt bara är inbillning. Att jag är stark och klarar av vad som helst.

Sedan vaknar jag.

En fråga:

Skriver jag för långa inlägg? (Och då menar jag ju självklart inte detta)

Lite avtrubbat och lite sömnigt

God morgon. Idag är det onsdag. Ja, egentligen har jag inget vettigt att meddela. Kanske att jag har börjat mitt nya liv (igen?). Kanske att jag är trött och vill gärna sova några timmar till. Och att mina händer är så torra att jag ömsar skinn. Ska jag säga att jag har blåsor i munnen, skitigt hår och blank näsa också?

Igår insåg jag ett av mina problem. Jag kan inte få något gjort eftersom jag bara kan se vad det inte kommer leda till. Vad det borde leda till. Detta planerande!

Kanske blev onsdagen tisdag, eftersom tisdagen var en måndag. Vad är det för dag i morgon? Vi får väl se.

Hur kan man vilja ha ansvar för ett helt land på sina axlar? Kan någon svara på det? Hur kan man tro på sig själv så mycket? Och det man gör. (Kanske bör man inte vara våg...)

Jag vet inte om någon minns, men jag har ju klagat på en viss programledare på P3. Jag tror aldrig jag nämnde programledarens namn här, eftersom jag skämdes lite att tycka illa om någon på det sättet. Och allt man skriver här finns ju att läsa för alla som har tillgång till internet. Nu skäms jag än mer. Programledaren är inte kvar längre. Lite glad är jag, ännu en anledning att skämmas, men mest tycker jag synd om programledaren. Tänk om det inte var frivilligt. Tänk om programledaren blev uppsagd för att folk klagat på grodorna. Stackars människa! Jag skäms!

Men tacka vet jag menskoppen!