En prestation, om än så liten

Jag har inte bloggat på länge. Detta har olika orsaker. Som även kan ses som ursäkter. En orsak är prestationsångest. En annan är dålig fantasi. Ytterligare en är den drastiskt nerdragna tiden framför datorn. Det finns fler än så, men ingen av dem känns särskilt intressanta. Vilket ju i sig har varit en orsak till mitt frånfälle; jag är inte särskilt intressant.

När jag igår träffade min föredetta kollega Rebecca, så påpekade hon att jag inte bloggar så ofta. Detta har jag ju varit medveten om, men det behövdes ändå ett påpekande; Twitter är inte lika intressant för gemene man (här menar jag de som själva inte har Twitter). Visserligen har jag svårt att tro, eller rättare sagt: jag tror inte alls att detta är mycket mer intressant än Twitter. Dock kvarstår påpekandet, och det faktum att jag fick komplimanger för min blogg någon enstaka gång.

Dessutom saknar jag att skriva.

En liten, liten period gjorde jag ett försök att skriva klassisk dagbok. Det var flera år sedan jag gjorde sådant på riktigt, så jag tänkte att jag skulle må bra av det. När jag inte märkte någon skillnad slutade jag.

Kanske är det där det största problemet finns; jag testar olika saker på jakt efter det där som gör det lilla extra och suddar ut alla oroliga moln. Det känns som om det är lite höga krav på en förströelse. Eller hobby.

Bloggandet trivdes jag ju med förut. Det trollade inte bort alla moln, men det var kul. Ungefär som Twitter. Men, precis som Twitter, medförde det också en mörkare sida; prestationsångesten. Det verkar som att den dyker upp vart jag än går. Så fort jag hittar något jag känner mig bra på, eller som bara är kul, så dyker den upp. Det jag gör blir då jobbigt och jag går vidare till en annan aktivitet. Alltid samma mönster.

Hur ska jag bli av med den?

Det är ju inte meningen att du som läsare ska komma med sådana svar. De kraven ställer jag inte. Jag tror inte jag har några speciella krav alls på dig. Men tack för att du läst.