Ett lugnt och stilla vältrande

Det här gick ju inte så bra. Ett tag trodde jag nog att det inte skulle gå åt helvete. (Kanske är jag en aning naiv ändå?)

Det är bara att öva upp självövertalningen och bli vältränad igen då. Det ska jag nog klara av. Been there, ja, ni vet.

Jag har gjort några bra saker idag också. Jag tvättade i morse. Sedan cyklade jag med Anna. Vi blev blöta. Sedan åt jag mat. All good so far.

Kanske ska jag också nämna att jag mådde ganska dåligt när jag vaknade. Innan jag gick ner med tvätten. Magen var inte på min sida. Sedan såg jag förklaringen. Brödet jag ätit när jag kom hem i natt var visst mögligt. Magen hade all rätt att såga ifrån i morse. (Det kan ju självklart finnas många andra anledningar, men jag väljer gärna den enkla vägen när det finns en sådan)

Efter att jag ätit mat tog datorn min uppmärksamhet en stund. Det gick ju också ganska bra. Tvättade papperskorg och hink under tiden. Inga större missöden. När datorn inte längre kändes relevant behövde jag gå. Så jag gick. I en timme ungefär. Det hjälpte inte.

Nyss satte jag igång en sats med Älgörtssaft. Nu dricker jag vin och önskar att jag var någon annan. Gärna Nina Persson. Eller Johnny Depp's sambo. Men det är jag inte. Så jag får nöja mig med att ta upp den lilla boken det står Maggan's på. Den är ändå min vän. (Tror jag)

I rättvissans namn:

Katt. Skrållan heter hon.

Mat-Emma har bakat bullar (dock inte på tv-kocks vis):

Hela drömen:

Jag och okänd man (antagligen var det någon form av pojkvän, men han hade inget ansikte i drömen) var på någon form av hotel. Det växlade mellen ett lyxhotel högt uppe i alperna och ett sjaskigt värdshus i någon risig skog. Vi gick ut till verandan, då var det värdshuset, för att kolla vad det var för bil som närmade sig. Det var en blandning mellan ett gamlat tåg och en gamal Volks Wagen. Liten utanpå, men helt fantastisk och stor innuti. Jag blev, som jag lätt blir, helt tagen av detta fordon och skulle in och kolla innuti. Där fanns det två stora lurviga katter. Kvinnan som ägde bilder guidade mig runt (det var många rum i foronet). Hennes man gick iväg med den mannen jag hade sällskap med. Allt var väldigt ljust och glittrigt. Helt plötsligt började det låta konstigt utanför. Det började skrikas och ha sig. Och även skjutas endel. Nu blev fordonet mycket mer slitet innuti och jag tog upp en av katterna famnen, inte för att lugna eller skydda, utan mer för att den var så lurvig och mjuk. Sedan utbröt panik. Kvinnan som visade mig runt var borta. Katterna var borta. Männen var borta. Jag befann mig i ett slitet sovrum och tittade ut. Allt var väldigt grått och luften kändes tryckande. När jag vände mig om var kvinnan tillbaka. Hon sa att vi skulle ducka, eftersom de höll på att skjuta utanför. Männen var redan döda. Jag frågade vart katterna var. Hon svarade att de smitit ut. Jag började skrika att vi måste hitta katterna. Men när jag var på väg att gå ut öppnades dörren (som gick direkt ut från sovrumet) av två män i klassiska-tals gangster kläder; hatt och kostym. De tittade på varanadra och konstaterade att de här två kvinnorna inte hade gjort något. Sedan sköt de oss. Mig först. I ögat. Jag tänkte att det måste ha varit för att jag släppt iväg katten.

Jag ska bara. Och sedan duscha.

Jag har upptäckt en ny energi. Eller en ny rastlöshet. Antagligen beror den på att jag har semester och att jag sitter i ett hus i skogen och inte måste massa saker. Kanske är det ändå hus i skogen som är min kopp te. Men det ska jag nog inte erkänna.

Jag har bakat bullar. Kanelbullar. Det gick väl inte helt bra. Men det kunde ha gått sämre. Och jag är ändå nöjd. Dessumtom har jag plockat blåbär. Gemytligt. Det må jag säga.

Idag är det bröllop. Jag ska vara prickig och ha hatt. Spännande.

På måndag åker jag tillbaka till Göteborg. Det är nog bra. Annars kanske jag tar mig vatten över huvudet (som om jag inte redan gjort det).

Denna dag började fakiskt med en promenad. I skogen. Och då menar jag en riktig skog. En skog som innehåller massa blåbär. En skog som luktar skog. En skog där man, på ca 30 minuter, möter två personer som glatt säger "hej". En värmländsk skog.

Här om natten drömde jag att jag blev skjuten. Det var inte bara jag som blev skjuten. Det var en kvinna till. Vi blev skjutna för att vi inte hade gjort något. Jag blev skjuten i ögat. Det var otrevligt. Innan jag blev skjuten var drömen mycket trevlig.

Lite bilder från "landet":

Min älskade cykel Rostat Bröd. Hittade honom inställd i vedboden med spindelnät och tomma däck. Men efter lite putsning, luft i däcken och en cykeltur mår han prima!


Katt. Cassie heter hon.


Det röda huset. Det ser stort ut.


Den lummiga trädgården. Och floden.

En sista utpost

Jag fick lite tid över. Ungefär en timme. Vad ska man göra då? tänkte jag. Diska. Bädda rent. Städa badrummet (mycket ytligt (och nej, jag gjorde visst aldrig det igår)). Kanske till och med skriva ett litet inlägg på min blogg (i min blogg?). Och för en gångs skull gjorde jag allt jag tänkt göra. Lite stolt är jag.

Det är nog inte bara jag som har semester. Någon annan i huset verkar ha det också. Någon som tycker att det aldrig är för sent (tidigt) att sluta festa. När jag gick upp, ruskigt tidigt (jag tänker inte avslöja hur ruskigt tidigt), undrade jag vad det var som lät. Efter en stund kom jag på varför ljudet kändes så bekant; efterfest! Dämpad musik och lugna dämpade röster. De håller fortfarande på.

Snart sätter jag mig på en buss till Kristinehamn. För den som inte uppfattat detta. Jag kommer vara framme i Karlstad strax innan tolv. Där hämtar någon del av min familj upp mig (lite bortskämd får man vara). När jag väl är framme vid det röda huset i skogen kan det hända att jag isolerar mig lite. Mer eller mindre frivilligt.

Men jag är väl snart tillbaka.

Hinner jag byta nagellack?

Halvlek

Nu gör jag en av de saker jag är riktigt bra på: låter bli att packa.

Men idag har jag dammsugit. Det ni! Och jag har tagit ner massa saker till förrådet (och tagit upp nya saker därifrån).

Jag tänker att jag verkligen borde ta tag i packningen. Då kan jag ju göra något kul sedan. (Det kommer ju aldrig hända, det förstår ju vem som helst)

Det kommer bli mycket packning denna gång. Jag skyller på bröllopet. (Inte mitt, trots lördagens äventyr) Kan man frysa in kokad färskpotatis? Jag kommer ju inte förlora något på det, så jag testar väl.

Ett stycke badrum behöver ju städas också. Är det mindre jobbigt än att packa? Jag tror det. Städa badrum it is then!

(Och, ja, jag gör det bara för min skull. Helt ointressant.)

Jag somnade inte igår. Ändå vaknade jag många gånger under natten.

Det är inte kul att vakna irriterad. Då går liksom inget riktigt som man tänkt sig. Och jag har ont i foten. Inte på det där tantsättet jag brukar ha ont (självsprickor) utan min stukning gör ont. Stukningen jag skaffade mig i februari. Rättvist? Säkert.

Jag ska städa, ut på ett par ärenden och packa. Det gör mig kanske inte mindre irriterad. Det gör mig kanske än mer irriterad, så både städning och ärendena borde gjort igår. Men inte gjordes igår. Eftersom jag är lat. (Och lite smått tjock)

Strax ska jag skriva ett sms. Det brukar jag vara bra på. Vad kan gå fel då? Sedan ska jag dammsuga. Eller inte.

(Det här är inläggsförsök nummer tre, och jag är allt annat än nöjd)

Jag gjorde en låda till min hatt förut. Nej, jag gjorde inte lådan. Jag klädde in en låda i presentpapper och lade min hatt i förut. Där mår den bra. Den ska åka på semester till Kristinehamn. Det ska jag också.

(Nu var jag på vippen att radera även detta inläggsförsök, men tänkte sedan att det egentligen inte är någon som bryr sig)

Om en stund ska jag rycka upp mig och få saker gjorda.

Ibland har man ingen kavel. Men en öl.

Det går ju liksom aldrig riktigt in

Idag tänker jag: det kan väl inte vara så jävla svårt! Eller?

Jag funderar på att dra mig uppåt landet redan i morgon. Kanske är det helt åt skogen dumt tänkt. Det finns ju vissa saker som behöver uträttas innan. Så att säga. Men varför dra ut på det? Det vore ju trevligt att få mat lagad till sig. Kanske en rabarberpaj. Och kunna sitta ute på en gigantisk altan och verkligen inte behöva städa. Är inte det semester?

Men jag vet inte. Det blir nog på onsdag ändå. Innan behöver jag ju städa. Och lösa blom-problemet. Kan man ställa alla blommor i badkaret och fylla på med lite vatten? Överlever de då? (Jag har inga krävande växter, så som orkidéer) Ska nog ringa och fråga mamma sedan. Mamma vet det mesta. Hon är ju ändå mamma. Och det går inte av för hackor.

Ett annat problem som kan få mig att dra ut på resan till onsdag är ju självklart packningen. Men det visste väl de flesta redan. Att packning inte är min kopp med te.

Planen jag har nu är som följer: Städa, städa, städa idag (går väl sådär), börja packa i kväll, kanske ta fram symaskinen i morgon och sy in den fantastiska klänningen, packa färdigt, kliva på ett tåg eller en buss på eftermiddagen och vara framme i värmland på kvällen.

Så nu vet ni det.

Mitt i förberedandet

Nu är det slut med matbilderna!

Jag var nere till stan idag. Skulle köpa nödvändiga saker som rosa sidenband och lösögonfransar. Och det gick ju bra. Trots att det regnade. Och att jag råkade komma hem med ett par skor också (utöver de jag hade på mig när jag åkte hemifrån).

Nu pysslar jag lite. Städar lite. Silvrerar mitt hår. Lyssnar på Arctic. Och peppar inför kvällens kalas. Det går ganska bra.

Jag är glad, helt enkelt.

Lite sugen är jag på att lägga upp en bild på skorna. Så ni kan få se varför jag inte kan leva utan dem. Men jag gör nog inte det. Inte just nu i alla fall. Just nu ska jag nämligen ta bort mitt gamla nagellack och kladda på nytt.

Till Bettan:

Fjärde gången gillt?

Jag har pärlor i håret. Det gör mig glad. Finns ju lite annat som gör mig glad också, men just för ögonblicket är det pärlorna. Av äkta plast. Röda.

Nu ökade nog aktiviteten på denna blogg med 100 procent; fjärde inlägget på samma dag. Wow! Och inte har jag något vettigt att säga. Måste ju säga att det är lite imponerande hur mycket jag kan skiva om ingenting. Och fortfarande vara nöjd med det. Se det som en bedrift. Kanske är jag en bra människa, när allt kommer omkring.

Snart ska jag pallra mig ner till staden igen. Denna gång utan cykel. Denna gång med alkohol och spetstights. Och pärlor i håret. Är det inte härligt att ha semester?

Det dök upp en liten tanke. Ja, faktiskt, en liten tanke. Den kan få bo här, tänkte jag.

Jag kan tycka att det där med vilken ordning man läser inläggen i en blogg är lite lurigt. Det känns ju naturligt att läsa uppifrån och ner. Så vi läser det mesta. Men då kan det ju hända att man får saker i fel ordning (som min kaka alldeles nyss (eller för den som läser detta först: som min kaka alldeles strax)). Ska man lösa det genom att först scrolla ner lite hastigt, och hoppas att man inte fastnar på några intressanta bilder (vilket oftast inte är några större problem på just denna blogg) och sedan läsa sig uppåt? Ja, antagligen. Inte alls svårt. Egentligen. Bara lite konstigt. Eller dumt, kanske. Men jag har ingen lösning, så jag tänkte att det får väl vara som det är då.

Idag är det fredag och jag har semester. Solen skiner och (nästan) all disk är diskad. I hallen står en påse med alkohol. I morgon ska jag på kalas. Ikväll ska jag kanske sitta i en park, kanske grilla en bit mat. Jag klagar inte. Kan vi säga.

Lite senare hade jag förvandlat den perfekta sockerkakan till en perfekt tårta:

Igår bakade jag en perfekt sockerkaka:

Nattlig dokumentation. Fast meningslös.

Tillbaka från krogen. Framför That's 70's Show. Isn't this lovley? Jag gillar det här med semester. Kan man få mer sådant?

Men kanske kan det vara dags att gå och sova. Jag har hört att det är så man blir pigg. Och om man inte är pigg är det svårt att utnyttja sin semester.

Jag sitter här och vränger och vrider och smular och vänder. And nothing. Nej, det gör ju ingen större skillnad. Tålamod. Tålamod, Maggan.

Jag undrar hur jag gjorde förut. Det gör jag verkligen. Skulle vara bra att veta. Typ nu.

Back from the dead och jag undrar vad mitt internet håller på med

Det har varit lite tyst här. Sådant händer. Men nu ska jag låta lite.

Jag har semester. Och det är bra. Jag har varit ute på äventyr. Och det är bra. Jag har lite ont i magen. Och det är mindre bra, men inte direkt katastrof. Jag tror inte det finns någon direkt katastrof att tala om just nu. Och det är ju väldigt bra.

Antiklimax.

Ibland kan det vara så att man letar efter en klippa att kasta sig ut från. För att man vill testa vad som händer när man når vattnet. Ibland kan det vara så att man är ute på en trevlig promenad i godan ro och helt plötsligt står på en klippa. Eller i luften. Utanför klippan. Och inser att vattnet inte var vatten. Utan ett bottenlöst hål. Eller klippor. Då är det inte kul att landa.

Men nästa sak som händer är att Emma öppnar en kall folkis. Det är jag helt säker på. (Vad som hände innan kommer ni aldrig få reda på)

Den nya Emma, den med semester:

Jag rapporterar nu från en husvagn. Husvagnen står på en camping. Campingen finns strax utanför det lilla samhället Ullared.

Kanske finns det nu någon som tycker att det är lite konstigt att jag, som bor i Göteborg (som ligger ungefär en och en halv timme från det lilla samhället Ullared), sitter i en husvagn på en camping strax utanför det lilla samhället Ullared. Då kanske jag är konstig, då.

Jag har köpt en fläkt. Det är en bra sak att köpa. Nu är det ju inte det enda jag köpt. Och kanske kommer det bli ett par saker till under morgondagen.

När man ska sova i husvagn behöver man ofta riva halva inredningen för att få fram någon form av bädd. Precis det ska göras nu.

Jag trivs.

Rapport från det självstädande kontoret?

Jag har bestämt mig; här ska fan inte sparas pengar! Det är ju sommar. Spendera, spendera, spendera. (Och skillnaden från innan var...?)

Annars knallar det på som vanligt. Ca. 19 arbetstimmar kvar till semestern. Jag tror detta ska gå vägen. (Även om jag fortfarande är lite arg)

Utanför fönstret parar sig fåglarna. Helt ogenerat. På min fönsterbleck. Vardagsporr? (Den bästa sorten!) (Vilket jag ju också har som skrivbordsbakgrund (på datorn) (alltså inte fåglar, utan vardagsporr))

Och då var det mens igen. (Kul information, eller hur?!) Men det jag egentligen vill säga med det är ju att det passar utmärkt. Om det går som planerat kommer jag ha en nästan helt mensfri semester. Tack fröken Mens!

Nu kan jag inte hålla mig längre. Jag måste bara dela med mig av det ABSOLUT bästa argumentet mot tatueringar. Alltså en anledning att inte tatuera sig. Här kommer det (jag är alldeles förväntansfull!):

Om det blir krig kan man bli igenkänd.

Ååå. Vad skönt!