Tungt huvud och lätta händer. Eller var det tvärt om?

Nu vet jag hur en spaghetti känner sig dagen efter. Det är ju ändå inte så farligt. Jag är fortfarande imponerad av min kropp. From now on ska jag behandla den med mer vänlighet. Den är bättre än jag trodde.

När låter "Love is my drug", eller vad den nu kan heta, spelades förut tänkte jag ordentligt på hur den kändes. Jag blev lite skrämd, och lite lockad.

Dagens promenad var kort, blåsig och ganska hoppingivande. Ungefär som jag, alltså. Tänk om jag kunde flytta lunchpromenaden till min lägenhet. Breda ut den över golvet. Praktiskt.

Kanske har en spaghetti mer ont i morgon?

Morgonens gladaste samtal:

-Välkommen till Brämaregårdens vårdcentral.
-Hej, mitt namn är Emma. Jag undrar om jag kan beställa tid till vårdcentralen här.
-Till distriktssköterskorna, men inte doktorn. Vad gäller det?
-Jag skulle vilja ha någon slags remiss till någon slags psykolog. Kan jag få det här?
-Våra psykologer jobbar med de som hör till den här vårdcentralen, och just nu finns det ingen möjlighet att ta emot någon ny.
-Nehe...
-Men ring till läkaren.
-Jaha.
-031-65 18 00.
-65 18 00?
-Ja. Tack så mycket!
-Jaha. Tack.

Kanske kan detta vara en bra dag, en bra måndag

Jag visste inte att min kropp kunde göra det den just har gjort. Och än mindre visste jag att det skulle vara så härligt. Nu är den kokt spaghetti.

På tal om spaghetti, så är det nog dags att laga mat. Ska ska ta min spaghettikropp ut till vrån och koka mig lite grönskakssås och nudlar. Eller vad jag nu kan komma på där ute. Any food will do. Just ANY food!

Det finns inte så mycket att säga efter en natt och en lång dusch.

Den här helgen har gett mig en liten glimt av den stundande sommaren. Och påmint mig om hur det var förut.

Jag är nöjd.

I går gjorde jag mig en drink. Jag tyckte att jag var värd det efter 2-timmarspromenad och en väldigt nyttig frukost. Den blev god. Jag gör drinkar väldigt sällan. Tänkte att jag skulle börja göra drinkar lite oftare, därför köpte jag en bok med drinkrecept på bokmässan. Men det ingick visst inte alkohol.

Det finns så mycket jag vill göra mer. Och oftare. Men idag ska jag tvätta. Allt annat får jag spara till nästa helg. Eller den där på.

Just det, jag kanske borde handla idag också. Och ta, i alla fall en liten, promenad. Sedan är jag nog ganska nöjd (vilket jag ju var redan i början av detta inlägg).

Jag är helt ute och cyklar. På tok för trögtänkt för detta nu.

Det är fascinerande att man kan ha så len hud! Jag känner mig som en knottrig krokodil i jämförelse. Jag tycker om len hud. Jag vill ha len hud. Nu ger jag mig!

Vy från Slottsberget:

En lite lättare värld med en liten lättare mulenhet

Jag vaknade i morse (ja, för ca 40 minuter sedan) och undrade. Jag undrade vad jag skulle göra och varför det var så ljust. Varför min väckarklocka inte ringt och varför jag kände mig ganska pigg.

Sedan kom jag på att det var lördag. Och inte vilken lördag som helt. Nej, just den här lördagen. Den första lördagen på en månad (?) utan massa inplanerade aktiviteter som kräver skärpa och energi.

Mina mål idag: äta frukost.

I natt, när jag kom hem, låg det ett litet paket på min hallmatta (och ett brev från något jag först trodde var inkasso, men som visade sig ha med pensionen att göra). Det lilla paketet innehöll en liten kjol. Rutig. Och lite för smal. Men det kanske kan gå. Hur som helst blev jag glad. Det borde ligga små paket på min hallmatta oftare, tycker jag.

Just det, jag har ett mål till; jag tror jag måste duscha. Verkligen!

2009.03.26

Om jag kunde lämna och om jag ville. Om det fanns något kvar och om värmen var på riktigt.

Regnet tog aldrig slut.
Jag bad dig vara någon annan. Något nytt.
Jag sved och skrek.
Du blundade.
Alltid.
Blundade.
Regnet blev till snö och is och det enda som kunde värma.
Sluta tätt.
Jag sved och skrek.

Om jag kunde glömma och om jag ville. Om det fanns något kvar och om värmen var på riktigt.

Du lämnade ett spår.
Jag lämnade dig. Eller någon annan.
Jag sved och skrek.
Du satt tyst.
Alltid.
Tyst.
Ditt spår blev ensamt och utsvultet och jag blev föda.
Ingen alls.
Jag sved och skrek.

Om jag kunde veta och om jag ville. Om det fanns något kvar och om värmen var på riktigt.

Regnet tog aldrig slut.
Jag var trasig redan från början.
Det var nog inte ditt fel.

Det finns egentligen inte något alls att säga, något kvar att släppa. Ändå kan jag inte låta bli att komma tillbaka och plåga mer.

Jag vet inte hur jag ska komma härifrån. (Från Klippan?) Det tar stopp och finns alltid kvar (även om jag inte gör det). En klibbighet, skulle jag vilja kalla det. Ett skal eller en rustning. Som är lite för tung. Lite för stor. Och lite för onödig. (Kan det finnas ett problem i mitt överanvändande av "lite"?)

Runt mig finns alla de där sakerna som ska finnas där. Allt det där som alltid finns det. På ett eller annat sätt. Den uttorkade murgrönan (något jag sakta tar livet av), den nersläckta men hotande tvn (flykten som aldrig infinner sig), högar med kläder (överflödet som inte hjälper alls), den odiskade disken (måsten som blir fler och fler).

Ändå älskar jag min lägenhet. Jag vill vara i den mer. Allt skulle vara så mycket bättre om jag hade tid att ta hand om min lägenhet. Då skulle den ta hand om mig.

Jag undrar vart jag kan växla in mina tior utan att behöva vara ledig från jobbet. Något tips?

Det har blivit svårt att komma upp. Och komma ner. Och komma iväg. Och komma hem. Vad är det för vits med detta? Var det inte precis sådant jag skulle undvika? Äckligt vältrande och utvikande. Jag ska utforska nya jaktmarker. (Jag har sagt det så många gånger förut)

I begynnelsen av en förkylning

Jag sitter här och äter våfflor (ja, jag sitter i min Klippan) och funderar på om jag inte är lite kär i Per Sinding-Larsen. Jag känner mig tjock och lite äcklig. Är inte Miss Li lite väl gullig? Klagar jag inte lite väl mycket?

Jag är bara så trött (har jag skrivit det förr?). Men visst är sommaren på väg, men en ljusglimt av ett perfekt liv och ett leende på läpparna (läpparna som inte är spruckna, utan mer sådär lätt röda och fylliga).

Jag funderar också på något spännande superlativ att använda framför 'trött'. (Mina kollegor tyckte att det var lite konstigt att fundera på när den moderna tandkrämen uppfanns)

På tok för många våfflor senare: Varför gör jag det här?

Kanske känner jag mig lite bitter. Är inte det dumt? Meningslöst. Tröttsamt. Ja, tröttsamt, är ett bra ord. Det är nog lite så jag känner. Allt är tröttsamt. Jag är tröttsam.

Intressant? Detta är tyvärr det enda jag kan nu.

Jag har nog ingen rätt att klaga på vädret. Vi är ju så lika.

Jaha. Då var det bestämt. I år blir det Emmas Hultsfredsdebut. Sent påtänkt kanske vissa säger. Det var på tiden kanske andra säger. Spännande och snart är det sommar säger jag.

Det gick väl sådär i går. Och det var kallt i morse. Men solen lyser och det finns nog hopp, skulle jag tro. Jag ska bara hitta det.

Jag är alla fall snygg idag. Och i dagens samhälle kommer man långt på det. Har jag hört. True?

Jag undrar om jag har mjäll och varför jag bryr mig

Jag tänkte verkligen. Men det var tydligen inte det som räknades, för här sitter jag i min Klippan igen. Solreflexerna i de översta fönstret på Hemmet sjunger på sista versen och jag vill nog sova. Jag är bra i morgon. I morgon! Kanske kan jag koka lite ris, gömma mig i Upp Till Kamp och den tråkiga boken jag har börjat läsa. Kanske kan jag ta tag i något jag verkligen behöver ta tag i (elräkningsräknande, kurskatalogsbläddrande, garderbosrensande).

Nu var jag lite orättvis mot boken. Den kan ju inte hjälpa att mina referensramar har blivit väl uppdaterade. Jag ska ge den en chans. Jag ska ge dig en chans, Boken. Jag tror du kan komma ikapp.

När jag kom ut från jobbet ungefär tio över fem, hade haglet precis lagt sig och solen tittade fram igen. Sekunden jag andades in doften av regnvåt asfalt en sommarmorgon ville jag inte göra annat än just det just då.

Placebo har inte gett upp! (Och då ska fan inte jag heller göra det!)

En stund senare ska jag inte vara kvar

Helgen tog slut och söndagskvällen tog vid. Jag vill gömma mig bakom lösögonfransar och välmålade naglar. Och kanske sova lite längre. Och lite djupare. Känslan tog slut och söndagskvällen tog vid. Det blev sent.

Jag kan inte säga. Eller göra. Eller vara. Jag kan inte säga vem det skulle ha varit om det inte varit jag. Eller vem det är nu. Och jag vill inte.

Helgen tog slut och söndagskvällen tog vid. Jag har inte andats så fort som jag borde ha gjort. Jag har inte skrikigt eller sprungit utan anledning. Jag har bara letat. Och letat. Tiden tog slut och söndagskvällen tog vid. Det blev sent.

Rökning dödar:

Solen är i alla fall på min sida

En ny dag. En ny fredag. En ny helg. En till helg. Och jag ska ha ett nytt liv. Ett till liv. Ett liv. Jag ska bara... (Förstöra mig? Skjuta upp det? Sova bort min ungdom? (Så många alternativ, så lite tid...))

Det är lite otäckt. Det jag håller på med. Det här. Jag vet nog inte vart min gräns bör gå. Om jag borde ha någon gräns. Jag ska nog göra en lista; "Gränser jag har" eller varför inte "Gränser jag vill bli av med"?

Jag vadade i vatten som inte fanns och trodde att det var en hållbar lösning

Om jag får minst en sak gjort varje dag, kanske jag kan känna mig nöjd. Efter några veckor. Men det var inte därför jag kom hit. Jag kom hit för att. Ja, vad kom jag hit för att göra? Jag vet inte. Jag är trött och grinig. (Skyller lite på mens, lite på det gamla vanliga, lite på läkarvården, lite på allt) Jag är hungrig också. Men det jag vill vara är hoppfull och full av energi (eller sprit). Kanske lite lycklig. Jag vill ha något viktigt och intressant att säga. Något som motiverar mig.

Helvete, vad jag är krävande! Inte konstigt att jag sitter där jag sitter (i en Klippan köpt på loppis).

Mitt hår är genomskinligt och alldeles för platt

Jag ska försöka få någon slags kontinuitet i detta. Och allt annat. Jag kan ju börja idag. Med mitt nya liv. Eller fortsätta med mitt gamla. Eller bara flyta med. Ja, varför inte? Finns det fler alternativ?

Det är sol idag. Och jag köpte två par skor igår. Oj! Ingen skiva. Kanske kan skivan bli min nästa vecka.

Jag är nog ganska otrevlig. Tror jag. Det går nog över.

Kanske blir jag med gymkort idag. Och en framtidsplan. Mitt nya liv?

En hemkommst som alla andra hemkommster

Det känns inte alls bra. Och det trots Proviva och gröt varje morgon. Snygga kläder och smink. Hyffsat ren och stylad lägenhet. Bra musik i högtalarna.

Hur gör man då?

Jag sätter på tvn och tar hand om det sedan. Senare. Någon annan dag. Inte alls.

Här är snön som jag, och den får precis plats på marken

Nu är jag transporterad till Värmland. Transporten skedde via tåg. Jag tycker om tåg. (Det kan jag ha skrivit förut) Det känns bra att sitta där och färdas framåt, men inte behöva bry sig om det, egentligen. (Inte för att jag brukar sköta själva framåt-färdandet annars heller.

Bussen innan tåget tror jag kördes av en av Göteborgs grinigaste och bittrasta männsikor (jag skulle ha frågat vad han hette) Jag åkte med bussen i ungefär 10 minuter, och under den tiden hann han skälla (självklart på ungdomarna längst bak i bussen) i högtalarna ca 6-7 gånger och för sig själva, eller om det var i telefon, resterande tid. Det var saker som "jaha, då får vi väl stå här och jag ringer på bärgare, och alla får gå av bussen" och "om ni inte slutar med (här hörde jag inte vad han sa) så får vi väl lägga ner det här med buss och spårvagn. Då får ni gå in på kvällarna."
Jag blev illa berörd först. Som jag alltid blir när någon skäller. Men sedan insåg jag att det inte hade med mig, eller ungdomarna längst bak i bussen att göra. Han hade nog en dålig dag (eller ett dåligt liv). Då dök det upp en vilja i mig att sägga mig så jag kunde småprata lite med honom. Visa att alla ungdomar inte är illbattingar och kanske, på något fint sätt, säga att man blir bemött så väldigt mycket trevligare om man bemöter trevligt. Ni vet, den där regeln man fick lära sig som liten. Sedan fick jag lust att ställa mig och skrika på honom.

Jag gjorde inget av det. Jag satt där, svensk och tyst, och väntade på min hållplats. (Kanske är det mig någon behöver skälla ut)

Det känns ganska bra att vara här. Jag har lagt mina prestationer åt sidan. Jag vet att jag av vissa kommer få ett "vad duktig du är" hur lite jag än anstränger mig, och av vissa kommer jag aldrig få det. Naturens gång.

Jag trampade nog lite väl djupt i snön och har blivit insnöad (på nytt)

Okej, Göteborg, nu är det så här; när jag kommer tillbaka, på söndag, är det bäst för dig att jag inte ser en enda snöflinga! Get it?

Annars blir det andra bullar. Andra bullar!

Annars då? Jo tack. Det är ju fredag. Och helgen bjuder inte på så många krav. (Just fall back, and you'll be fine...) Kanske lite god mat. Lite uppskattning. Lite obehag. Vem vet?

Det vore ju väldans gott med bullar...

Jag är trött och har ont i huvudet, men jag tror jag har bestämt mig. Jag tänker inte tala om för någon vad jag har bestämt, det blir så verkligt då, men jag tror jag har bestämt mig. Och jag är nöjd med det.

Vi kan kalla det en morgonreflektion

Jag ska bara säga att jag har svårt att förstå vissa hobbys (hur skriver man hobby i pluralis?). Jag kan förstå det där med att sitta framför en dator och delta i en fantasivärld i timmar, jag kan förstå det där med att klippa och klistra ihop en bok med foton, jag kan förstå det där med att pilla med en modelljärnväg i veckor (även om jag själv inte tycker att det skulle vara så fasligt kul). Vad jag inte kan förstå är att någon/några tycks njuta av att smeta hundbajs (eller liknande substans) på bänkarna på hållplatsen Marklandsgatan. Jag bara förstår inte.

Jag suckar och längtar till solen igen

Jag har fått en arbetsplats. En riktig arbetsplats. Som är min (typ). Ni anar inte hur skönt det känns (eller så är det precis vad ni anar).

Ett steg på vägen.

Jag gjorde hummus nyss. Hur stavar man det? Det är gott. Och, oj, så enkelt. Tack Matberedaren (eller tack mamma som köpte den (eller tack Bosch som tillverkade den (eller tack Gud för att jag finns)))

Födelsemärken blöder ganska intensivt.

Ett steg på vägen.

Om några minuter börjar Popcirkus. Trevligt. Sedan är det väl sovdags för oss som inte har så mycket energi i depåerna.

Jag är så sugen på att åka bort. Ta tåget bort. (Jo, jag ska ju ta tåget på fredag, men med "bort" menar jag kanske lite längre (och lite ovanligare) än Kristinehamn) Jag tycker om tåg.

Ibland får jag för mig att det redan är för sent. På många plan. På alla plan. Sedan kommer jag ihåg.

Ett steg på vägen.

I väntan på insikt

Det är nog när jag inser varför jag gör det här som jag kan börja på riktigt igen. Snart, alltså.

Jag har en handlingsplan och en skrivbordshiss. Vad kan gå fel en dag som denna? (Vilken dag, sa vi? Jaha, tisdag. Typiskt!)

Jag har reflekterat över de där "bad hair day"-mössorna. Kan vi inte ha lite fler liknande klädplagg? "Fat day"-klänningar, som döljer uppblåsta magar. "Bad nail day"-vantar. Någon slags "bad face day"-rånarluva, kanske? Jag borde verkligen bli designer eller företagare. Vilka lysande ideér som gror inside.

"Bad work day"-ledighet.

I jakten på dammråttor stora som hus

Jag hade ju kunnat så mycket bättre. Jag kan ju så mycket bättre. Nästa gång ska jag göra det mycket bättre.

(Lektion ett i hur man får sin redan besvärliga prestationsångest att styra livet)

Men egentligen är jag nog bara trött och det hjälper inte att sova. Och det hjälper inte att sitta här och försöka med något andra skulle göra bättre.

(Lektion två i hur man får sin redan besvärliga prestationsångest att styra livet)

I morgon är en ny dag. Och ett nytt liv. Precis som i dag.

Det finns så många ord som inte får plats

I köket gråter jag till lök och TGR LOU. I vardagsrummet önskar jag mig en tupplur på soffan. I sovrummet är det helt tyst. I badrummet torkar vattnet fast i handfatet.

Nämnde jag att jag bor i en etta med kokvrå?

Jag trodde det var vår idag. Det kändes så ute. Senare haglade det, tror jag. Tji fick jag. Och alla andra som hoppades att det var slut på velandet nu.

Igår fastande jag framför Babel. Det kändes som ett bra fastnande. Hoppingivande. På onsdag är det Popcirkus.

Skomakaren har mina skor och det känns bra. Mycket bra. I morgon har jag mina skor igen. Ännu bättre. Bäst av allt är att foten inte gör ont så jag faktiskt kan använda dem också.

Det finns en liten dröm och vision som inte ligger så långt ner just nu. Och allt det där andra (som uppenbarligen inte går att släppa (ens med hjälp trygghet och närhet)) har sjunkit lite. Lite. Lite.

En kollega sa idag: Under skyddsnätet finns ett annat nät, som inte syns.

Anna sa idag: Du är nog starkare än du tror.

Jag sa idag: Vänta ett ögonblick så ska jag koppla dig.

Bara lite såhär på nattkvisten

Det här är verkligen inte hållbart; jag loggar in på min blogg för att be om ursäkt för att jag aldrig skriver något. (Jag skyller fortfarande på min stående på ett ben och på en massa andra saker)

Jag kommer tillbaka. Och det kommer blir bättre än någonsin. Jag kommer bli bättre än någonsin. Vara bättre. Bli bra. Så småningom. Sådär. Det var bara det jag skulle säga.

Annars är det bra.