Jag väntade mig aldrig att hitta något då jag inte letade och solen kommer kanske tillbaka en dag

Av någon anledning vill jag springa ut i regnet. Det finns inget regn. Bara snö. Och den ligger redan på marken. Hur ska jag då kunna fånga den? An någon anledning känner jag energi som inte går att översätta till handling eller vakenhet. Det är varmt. Så varmt. Ute är det snö. Av någon anledning är suckarna skönare på kvällen och kudden varmare på dagen. När jag inte är hemma och inte vet. Regnet har jag samlat i burkar som står på mitt golv. Av någon anledning finns det ingen anledning att inte stanna inne. Eller att inte gå ut. Av någon anledning kommer jag snart att sova och inte känna snön. Och kanske kommer jag vara kvar länge. Eller inte alls. Och kanske kommer jag inte att veta varför eller veta precis. Och kanske är jag den enda som inte ligger raklång på ett kallt stengolv men längtar efter det. Det är så varmt. Så varmt. Av någon anledning finns snön bara utomhus och mina grannar har tystnat. Av någon anledning har regnet i mina glas tagit slut och allt som finns kvar är kliande händer och det gör egentligen ingenting. Av någon anledning kan jag inte föreställa mig snön är jag ser himlen och inte föreställa mig en spegelbild när jag bara ser en röd soffa. Kanske är det bra så. Kanske ska jag aldrig springa ut i regn som inte finns. Det är varmt. Så varmt. Och jag är isolerad. Så isolerad. Och snön är kanske vit. Så vit. Av någon anledning vet jag inte svaret på någon fråga. Av någon anledning har jag inga frågor kvar. Bara regnvatten i burkar på golvet. På ett stengolv med kroppar på. Eller på hyllplan jag aldrig riktigt kan nå. Burkar med regnvatten. Hur kan jag veta det? Det kan ju vara snö. Det kan ju vara torrt gräs eller fuktiga löv. Av någon anledning tror jag att jag vet. Av någon anledning låter jag mig tro att jag vet. Av någon anledning kan jag styra sådant. Och styra gör jag. Över himlen som inte kan föreställa sig snö och över golvet som är glänsande rent. Över tanken som gärna vill vandra iväg men egentligen inte har några fötter. Och inga burkar med regnvatten att släcka törsten med. Av någon anledning är det viktigt och det enda som finns just nu. Och av någon anledning kan jag aldrig komma helt nära inpå för att se vad det är. Eller vem det är. Vem det är som snöar på våren och som regnar i mina burkar. Vem det är jag sparar i mina skåp men som aldrig ställer frågor. Som aldrig vet mindre än vad jag gör. Av någon anledning känner jag ett behöv av att aldrig sluta och därför bli den enda kvar. Och det viktigaste. Det är varmt. Så varmt. (Jag vet att snön egentligen inte kan tala, men jag vet vad jag hör och jag hör att snön ber mig om allt detta ikväll.) Egentligen vet jag ingenting. Och har en skräck som inte vill fångas i burkar på golv eller på hyllor. Egentligen vet jag allt. Men av någon anledning tar det slut här.