Det är tunt och svårt att säga varför konsentrationen inte infunnit sig (jag sov ju ändå i natt)

Faktiskt så är det så att jag städar nu (nej, det gör jag ju uppenbarligen inte). Faktiskt är det så att jag städar väldigt långsamt. Frustrerande. Ska det vara så svårt att göra något fort och effektivt? Ska det vara så?

Igår blev det dans. Dans är kul. (Även om jag hellre hade dansat på annat ställe och till annan musik.) Men dans är kul, så jag är nöjd. Och sedan gick jag hem (gick, inte åkte).

Idag är jag bara trött och vill ha en bokhylla. Lite mer städning, tupplur, dusch och sedan en tur ut i friska luften. Ingen bokhylla. Den får nog vänta till efter denna hysteriska tid som står för dörren.

Jag har tänt det första ljuset, så som alla andra också gjort. Jag lade på en julduk. Och jag sneglar lite på min glögg och undrar om jag ska skörda den (jag gjorde ju inte det igår).

Det kommer nog inte mer ur detta just nu.

Gårdagens otippade:

På spårvagnen från Frölunda Torg sitter det en äldre herre bredvid mig. Denne herre tar upp något ur sin högra ficka, stoppar det i munnen, knastrar lite, tar ut något ur munnen, lägger det i vänster hand. Hela vägen från Frölunda Torg till Vasaplatsen knaprar denne herre på, vad jag tror var, solrosfrön.

Jag hade en fågel på sätet bredvid.

Jag har kommit lite närmare och lite längre in och jag tror att det går åt rätt håll. Jo, just det, det är ju fredag också.

Det är härligt när man blir serverad ganska hemmagjord vinglögg på jobbet. Här trivs jag. (och på lunchen målar jag naglarna)

Det är fredag idag och allt känns lite lättare och lite roligare och lägenheten känns lite mindre ostädad och det ostädade känns lite mindre viktigt och regnet känns lite mindre påträngande och jag är faktiskt hyfsat nöjd. (Kanske att det hela blir lite fördunklat av fröken (fast vi kom ju fram till att det var roligare om det var en karl) Mens, som kom på besök i morse (äntligen?!))

Ingen promenad för mig idag, inte. Här ska vi inte gå runt och vara bra. Det är bara malligt. Lika bra att vara lika dålig som alla andra. Smälta in. (Jag kanske inte bör tillägga att två av mina arbetskompisar i detta nu trotsar regnet) (Regnar det?)

Jag har hittat två bilder som kan hjälpa mig på vägen till min kråka och jag har hittat en sida på nätet (ha, betoningen ska ligga mycket på det här ordet, så det låter lite som om jag nyss upptäckt internet, det blir mycket roligare då) som kan hjälpa mig att lära mig ett och annat.

Två lager nagellack. Hinner jag ett tredje? När klockan är fem i ett förklarar jag mina händer användbara igen (till annat än skriva på tangentbordet (spännande!))

Dagens tema: Glögg.

Nej, fel.

Helgens tema: Glögg.

Fel igen.

Resten av årets, och början på nästa, tema: Glögg!

I morgon ska jag skörda min glögg, tror jag. Spännande! Den borde ha slutat skumma. Det har den inte. I alla fall hade den inte det när jag gick hemmifrån i morse. Men spännande, ändå!

Jag tror verkligen att min nya frisyr har potential. Det här kan bli toppen, I say. Och någonstans känns det som om det hela har spårat ur en aning och att jag kanske borde ta tag i något annat än att bara sitta här och ösa mina nymålade fingrar (jag vet, det är bara naglarna som är nymålade, men det skulle ha blivit så krångligt att få fram det) över ett mycket skitigt tangentbord. Men jag har väl inga direkt ambitioner. (ojojoj)

Spretigt och lite kyligt (självförakt och självsprickor)

Det här har blivit lite hattigt. Som det mesta.

Jag kammade håret igår. Det gjorde ont. Och det blev långt. Klockan sex ska det bli kortare. Stackars hår.

Fenomenet "tröstäta" har nått även dess breddgrader (obehagligt ord i sammanhanget!). Det räcker inte med att bli brutalt dumpad (haha, kul ord i sammanhanget), nej, det som får Emma att börja tröstäta är vintern. Kul att den kommer en gång om året. Jag kommer bli som katten. Är det okej att tröstäta? Dum fråga, Emma, dum fråga. Bara det att jag kallar det tröstäta säger väl en hel del om hur okej det är. Slut på självömkan! (jo, visst...)

Godis, godis, godis.

Men annars är det bra. Själv då?

(Jag har nu "jobbat" på detta inlägg minst två timmar...)

Helt plötsligt blev jag mycket sugen på att bygga lite roliga lyftkranar och sådant med Mekano. Heter det så? Det där som jag (mest pappa) lekte med när jag var mindre. Det var kul.

By the way.

Egentligen tycker jag inte att det är så viktigt, men det ligger väl i generna.

Jag kan tycka att det är lite besvärande att min vecka är full utan att jag ens hunnit titta på den. Jag blev förvånad. Inte förtjust. Besvärad. INTE förtjust.

Av någon anledning fick jag för mig att godis är gott (ja, det var jag som var först med den idén). Förstås undrade jag varför (jag undrar ju alltid varför). I samband med att jag tittade ut tror jag att jag förstod.

Vintern är en hård tid. Då det blåser in mellan plankorna i dörren. Snön ligger så tung på taket att det nästan ger vika. För att ta sig till vedboden är det plogning som gäller. Varje gång. De sista morötterna har frusit fast i marken. Vintern är en hård tid.

(Ja, jag lider)

Kan det inte vara ganska trevligt? Det finns ju mycket som kan vara ganska trevligt. Helgen var trevlig (mycket trevlig). Vintern är det inte. (Insnöad? (Om jag gör!))

Hade funktionen "hitta den vanligast förmedlade känslan i denna blogg" funnits, och jag hade velat använt den (eller någon annan), hade nog sökresultatet varit:

Ofokuserad.

Ja, så måste det vara. Enkelt, bekvämt och allt det där.

(Jag återkommer till den där balansen. Självförakt?)

Emma rekomenderar:

Filmen Pi (jag vet ju inte riktigt ur man får fram tecknet) från 1998 (?).

Jag säger: Se!

(Det var väldigt vad jag blir bevandrad)

Sweating and I really don't know anymore. Do you?

Vi skulle kunna säga att jag är trött. Men vi skulle också kunna säga att koffein är min vän och jag inte är lika trött då.

(Kolla, det blev minsann ett inlägg idag också. Kanske två till och med, vem vet?)

Jag känner mig lite uppgraderad. Lysande och utmärkt. Och så där. Sådär.

Skulle det inte vara ganska skönt att sova lite? Jo. Faktiskt. Jag tror jag är en av de där människorna som behöver det. Sömn. Och annat också. (Skor?)

Nej. Vad jag tjatar. Det blir lite som när man (jag?) helt plötsligt inser att man (jag?) egentligen inte vet hur man (jag?) gör det man (jag?) gör. Det ska sitta i kroppen. Inte i huvudet. (Tur för mig, jag är ju blondin, har jag hört)

I fingrarna. I magen finns mat. Bakom mig finns en tavla. Och under mig bor jag.