Mer eller mindre onödigt, jag sitter ju redan fast

Ibland undrar jag. Eller, ja, i princip konstant undrar jag. Just nu undrar jag hur mycket man ska tåla. Eller stå ut med. Det kanske alla undrar. Kan man ta reda på något sådant? Nej, det är klart att man inte kan. Det är ju, som allt annat, individuellt. (Synd att man inte är rätt individ (och att allt som är individuellt skär sig med samhället (som ju egentligen är en samling individer)))

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: jag är trött. Det är nog den enda beskrivningen jag orkar med just nu.

Snart kommer nog Fröken Mens på besök också. Det är ju trevligt att hon dyker upp och säger att allt är bra, och så. Men jag är inte så orolig, så det skulle räcka om hon kom varannan månad. Eller bara stannade några timmar när hon kommer.

Men jag tror jag vet hur jag ska inspirera mig. Och att det inte finns någon anledning för mig att inte försöka. Jag ska inte pausa längre. Jag ska ställa mig upp och visa hur lång jag kan vara. (Som om jag aldrig tänkt så förut)

Jag har stannat av lite här. Inte bara här. Jag tror att min lägenhet kommer utplåna mig snart, av ren självbevarelsedrift. Stackars lägenhet! Men den skulle bara veta vilka planer jag har för den. Den skulle veta hur vacker den skulle vara, om jag hade tid och pengar. Nytt sängöverkast. Ny bänk att ha tvn på. Kanske en fin tavla på på någon vägg. Det skulle vara så fint! Du skulle förlåta mig då, lägenheten. Håll ut!