Så mycket att göra, så lite tid. Så mycket att shopa, så lite pengar.

Ibland vill man säga "morr" men låter bli. Kanske för att man inte hinner. Eller för att det inte är lämpligt. Eller för att viljan att säga "morr" kommer för sent. Vart tar då morret vägen? När det finns där, men inte används. Sparas det till ett senare ställe, eller kommer det ut någon annanstans? (Ja, här har jag medvetet använt "man" stället för "jag" eftersom det låter bättre och jag gissar att det finns någon mer som känner så)

Jag kanske ska sälja mina morr på Tradera.

Idag ska jag till apoteket. Som vanligt. Och till Clas Ohlsson. Som vanligt? Sedan ska jag hem och packa. Det är inte vanligt. Och det är bra att det inte är vanligt. Kan tänka mig att de flesta som någon gång har läst denna blogg vet vad jag tycker om att packa. Och vet att det brukar höra ihop med viss förtäring av rödvin. (Kanske inte så lämpligt idag, ölen igår har lämnat sina spår) Antagligen kommer jag skjuta på packandet så mycket som bara går. Och därför kommer jag komma i säng på tok för sent. Och vara tvungen att gå upp på ok för tidigt för att packa det sista.

Jag är så omständig!

Och en smula kissnödig.

Det ena är ju lättare att åtgärda än det andra. Men varför ta en lätta vägen?

Det har varit lite tokigt (inte tokigt som i kul, utan tokigt som i mer eller mindre fel) och rörigt den senaste tiden. Därav mitt bristfälliga skrivande här. Och är jag ju trött. Som vanligt.

Jag tror att det som hållit mig borta mest har varit en liten rädsla att försäga mig. Att skriva något som jag inte ska skriva. Att gå över mina gränser. Och så vidare. Nu tror jag att jag har kontroll igen. I alla fall just nu. Och det är ju just nu som räknas. Inte sant?

Nyss pratade de om Göteborg på radion. De stod på andralång och pratade fördomar. Trots att jag inte passade in i fördomarna, och egentligen inte är göteborgare, kände jag en väldig stolthet. Mitt Göteborg. Min andralång. (Mitt andralång?)

Nu är det 27 timmar tills jag sätter mig på tåget mot Kalmar!