Morgon-sågning och ett litet glädjeskutt

Jag är väldigt glad att det är fredag idag. För i kväll behöver jag inte gå och lägga mig klockan nio. Och i morgon behöver jag inte gå upp klockan fem. Eller klockan halv sex. Eller ens klockan sex. Fördelaktigt indeed.

I morse åt jag frukost. På väg åt rätt håll? Dessutom har jag hudlotion i näsan. Har man inget intressant att göra, får man skapa sig något (inte alls ett snyggt ordspråk).

I går, under lunchen tror jag, tittade jag lite på den däringa siten YouTube. Jag tänkte att jag skulle hänga med i svängarna och kolla på lite omtalade musikvideos. Jag började med Shakiras "She Wolf". Låten är bland det sämsta som går på två ben (?) och jag hoppades att videon skulle fylla i en och annan lucka. Att jag kanske skulle förstå vitsen med låten när jag såg videon. Hade hoppats på någon form av glimt i ögat, provokation eller annat intressant. Tji fick jag. Videon var bland det mest meningslösa som går på två ben. Grattis, Shakira, du har lyckats kombinera en av de sämsta låtar jag hört med en av de meningslösaste videor jag sett.

Och min åsik betyder väldigt mycket i dessa sammanhang.

Emma svarar på P3-frågor

Jag satt och lyssnade på p3's förberedande intervju inför Fredagsflörten. Där skulle veckans singel beskriva vilken typ av killar hon ville ha. Och eftersom arbetsuppgiften jag för ögonblicket hade för handen var ganska monotont tog jag tillfället i akt att besvara frågan själv.

"Vilken typ av killar söker du?"
För det första vill jag inte påstå att jag söker. Söker är en aktiv handling. Jag är passiv. För det andra tror jag inte det finns någon typ av killar (och skulle det finnas det vill jag nog inte ha den typen). Men bortsett från detta. Hypotetiskt. Den första egenskapen som dyker upp är 'lite smått störd'. Och nästa egenskap jag tänker på är 'intensiv'. Om nu det ens är egenskaper vet jag inte, men det ger ju en ganska speciell bild. Och med tanke på den bilden tror jag att jag ska hålla mig singel. Ett bra tag till.

Dagens efterlysning

Jag kan ha skaffat mig ett storhetsvansinne. Jag tänker att det finns värre vansinnen att ha. Och jag tänker att det inte är så farligt så länge jag använder det varsamt. Det kanske till och med kan vara bra att ha.

Därför behöver jag nu tips på vad man kan göra med ett storhetsvansinne.

Dessutom har jag hittat ett otroligt sötsug. Någon som tappat det? Återfås mot beskrivning.

Jag vill inte hypa i förtid, men snart är det helg

Igår gick jag och lade mig klockan åtta. Är jag piggare idag? Var det lättare att gå upp i morse? Somnade jag mindre på spårvagnen? Nej. Tänk för att det är precis som alla andra mornar.

Nu är bara frågan; ska jag ge upp?

(Följdfråga: hur gör man när man ger upp?)

För att bryta ett mösnter kan jag dela med mig av mina funderingar i duschen i morse. (Det var inte alls så gemytligt som det låter) Dessa funderingar började gro under en msn-konversation här om dagen, men i duschen fick jag lite av en aha-upplevelse (har inte med det norska popbandet att göra (även om jag nu fick deras dänga på hjärnhinnan)). Jag har ju länge tänkt att jag gärna skulle göra mer spännande saker själv, men vågar inte riktigt. Jag vill våga, för att jag tror att jag är en sådan människa som trivs med att göra spännande saker själv. I duschen tänkte jag på precis detta; att jag vill våga vara mer själv. Och funderade på varför jag inte vågar. Då dök en ny tanke upp i mitt huvud; jag kanske inte alls vill våga göra mer saker själv för att jag tror att jag skulle trivas med det, utan för att ingen annan vill göra det med mig.

Ja, god morgon, Emma.

En eller två funderingar tillhandahålls

Hur mycket kan jag anpassa mig efter andra utan att bli någon annan? Och hur i helvete vet man när man är sig själv?

Är detta några första tecken på en personlighetskris eller tydliga tecken på att det gått lite för långt lite för länge och jag är ganska körd?

Shape up!

När energin är på noll är det svårt att inte tala om för folk att "HÅLLA KÄFTEN". Så är det.

Ibland kan jag bli lite ledsen för att folk inte ser ut som de låter att se ut. (Har ingenting med den tidigare meningen att göra) Folk sitter där, på sin sida microfonen (stavas det så?), med sexig röst och roliga kommentarer. Folk sitter där och låter helt underbara. Och sedan hittar man en bild. Allt blir lite förstört då. Stalking är inte alltid bra.

Igår hade jag glittriga tights på mig. Idag är jag osminkad. Jag tror jag behöver se över min image lite. Såhär kan vi inte ha det!

Har inte vintermörkret gått till överdrift när det skymmer klockan ett på dagen? För en gångs skull hoppas jag på att det är mulenheten som spökar. Om nu något absolut måste spöka, alltså.

Bättre bitter än apatisk. Det har jag alltid sagt.

Det här funkar inte. Verkligen inte. Och jag vet inte vad jag ska åt det. Så som vanligt tänker jag på annat (vilket jag ju faktiskt är väldigt bra på).

Tyvärr var jag för trött i morse för att tänka på något alls. När jag väl kommit upp. Ganska så väldigt för sent. Kände jag att min hjärna inte var så kapabel. Till något. Inte heller detta. Uppenbarligen.

Kanske ska jag sova lite mer nästa natt. Eller en annan natt. Kanske ska jag göra ytterligare försök att drömma om mandelbiskvier.