Ett lugnt och stilla vältrande

Det här gick ju inte så bra. Ett tag trodde jag nog att det inte skulle gå åt helvete. (Kanske är jag en aning naiv ändå?)

Det är bara att öva upp självövertalningen och bli vältränad igen då. Det ska jag nog klara av. Been there, ja, ni vet.

Jag har gjort några bra saker idag också. Jag tvättade i morse. Sedan cyklade jag med Anna. Vi blev blöta. Sedan åt jag mat. All good so far.

Kanske ska jag också nämna att jag mådde ganska dåligt när jag vaknade. Innan jag gick ner med tvätten. Magen var inte på min sida. Sedan såg jag förklaringen. Brödet jag ätit när jag kom hem i natt var visst mögligt. Magen hade all rätt att såga ifrån i morse. (Det kan ju självklart finnas många andra anledningar, men jag väljer gärna den enkla vägen när det finns en sådan)

Efter att jag ätit mat tog datorn min uppmärksamhet en stund. Det gick ju också ganska bra. Tvättade papperskorg och hink under tiden. Inga större missöden. När datorn inte längre kändes relevant behövde jag gå. Så jag gick. I en timme ungefär. Det hjälpte inte.

Nyss satte jag igång en sats med Älgörtssaft. Nu dricker jag vin och önskar att jag var någon annan. Gärna Nina Persson. Eller Johnny Depp's sambo. Men det är jag inte. Så jag får nöja mig med att ta upp den lilla boken det står Maggan's på. Den är ändå min vän. (Tror jag)

I rättvissans namn:

Katt. Skrållan heter hon.

Mat-Emma har bakat bullar (dock inte på tv-kocks vis):

Hela drömen:

Jag och okänd man (antagligen var det någon form av pojkvän, men han hade inget ansikte i drömen) var på någon form av hotel. Det växlade mellen ett lyxhotel högt uppe i alperna och ett sjaskigt värdshus i någon risig skog. Vi gick ut till verandan, då var det värdshuset, för att kolla vad det var för bil som närmade sig. Det var en blandning mellan ett gamlat tåg och en gamal Volks Wagen. Liten utanpå, men helt fantastisk och stor innuti. Jag blev, som jag lätt blir, helt tagen av detta fordon och skulle in och kolla innuti. Där fanns det två stora lurviga katter. Kvinnan som ägde bilder guidade mig runt (det var många rum i foronet). Hennes man gick iväg med den mannen jag hade sällskap med. Allt var väldigt ljust och glittrigt. Helt plötsligt började det låta konstigt utanför. Det började skrikas och ha sig. Och även skjutas endel. Nu blev fordonet mycket mer slitet innuti och jag tog upp en av katterna famnen, inte för att lugna eller skydda, utan mer för att den var så lurvig och mjuk. Sedan utbröt panik. Kvinnan som visade mig runt var borta. Katterna var borta. Männen var borta. Jag befann mig i ett slitet sovrum och tittade ut. Allt var väldigt grått och luften kändes tryckande. När jag vände mig om var kvinnan tillbaka. Hon sa att vi skulle ducka, eftersom de höll på att skjuta utanför. Männen var redan döda. Jag frågade vart katterna var. Hon svarade att de smitit ut. Jag började skrika att vi måste hitta katterna. Men när jag var på väg att gå ut öppnades dörren (som gick direkt ut från sovrumet) av två män i klassiska-tals gangster kläder; hatt och kostym. De tittade på varanadra och konstaterade att de här två kvinnorna inte hade gjort något. Sedan sköt de oss. Mig först. I ögat. Jag tänkte att det måste ha varit för att jag släppt iväg katten.

Jag ska bara. Och sedan duscha.

Jag har upptäckt en ny energi. Eller en ny rastlöshet. Antagligen beror den på att jag har semester och att jag sitter i ett hus i skogen och inte måste massa saker. Kanske är det ändå hus i skogen som är min kopp te. Men det ska jag nog inte erkänna.

Jag har bakat bullar. Kanelbullar. Det gick väl inte helt bra. Men det kunde ha gått sämre. Och jag är ändå nöjd. Dessumtom har jag plockat blåbär. Gemytligt. Det må jag säga.

Idag är det bröllop. Jag ska vara prickig och ha hatt. Spännande.

På måndag åker jag tillbaka till Göteborg. Det är nog bra. Annars kanske jag tar mig vatten över huvudet (som om jag inte redan gjort det).

Denna dag började fakiskt med en promenad. I skogen. Och då menar jag en riktig skog. En skog som innehåller massa blåbär. En skog som luktar skog. En skog där man, på ca 30 minuter, möter två personer som glatt säger "hej". En värmländsk skog.

Här om natten drömde jag att jag blev skjuten. Det var inte bara jag som blev skjuten. Det var en kvinna till. Vi blev skjutna för att vi inte hade gjort något. Jag blev skjuten i ögat. Det var otrevligt. Innan jag blev skjuten var drömen mycket trevlig.

Lite bilder från "landet":

Min älskade cykel Rostat Bröd. Hittade honom inställd i vedboden med spindelnät och tomma däck. Men efter lite putsning, luft i däcken och en cykeltur mår han prima!


Katt. Cassie heter hon.


Det röda huset. Det ser stort ut.


Den lummiga trädgården. Och floden.

En sista utpost

Jag fick lite tid över. Ungefär en timme. Vad ska man göra då? tänkte jag. Diska. Bädda rent. Städa badrummet (mycket ytligt (och nej, jag gjorde visst aldrig det igår)). Kanske till och med skriva ett litet inlägg på min blogg (i min blogg?). Och för en gångs skull gjorde jag allt jag tänkt göra. Lite stolt är jag.

Det är nog inte bara jag som har semester. Någon annan i huset verkar ha det också. Någon som tycker att det aldrig är för sent (tidigt) att sluta festa. När jag gick upp, ruskigt tidigt (jag tänker inte avslöja hur ruskigt tidigt), undrade jag vad det var som lät. Efter en stund kom jag på varför ljudet kändes så bekant; efterfest! Dämpad musik och lugna dämpade röster. De håller fortfarande på.

Snart sätter jag mig på en buss till Kristinehamn. För den som inte uppfattat detta. Jag kommer vara framme i Karlstad strax innan tolv. Där hämtar någon del av min familj upp mig (lite bortskämd får man vara). När jag väl är framme vid det röda huset i skogen kan det hända att jag isolerar mig lite. Mer eller mindre frivilligt.

Men jag är väl snart tillbaka.

Hinner jag byta nagellack?