Tungt huvud och lätta händer. Eller var det tvärt om?

Nu vet jag hur en spaghetti känner sig dagen efter. Det är ju ändå inte så farligt. Jag är fortfarande imponerad av min kropp. From now on ska jag behandla den med mer vänlighet. Den är bättre än jag trodde.

När låter "Love is my drug", eller vad den nu kan heta, spelades förut tänkte jag ordentligt på hur den kändes. Jag blev lite skrämd, och lite lockad.

Dagens promenad var kort, blåsig och ganska hoppingivande. Ungefär som jag, alltså. Tänk om jag kunde flytta lunchpromenaden till min lägenhet. Breda ut den över golvet. Praktiskt.

Kanske har en spaghetti mer ont i morgon?

Morgonens gladaste samtal:

-Välkommen till Brämaregårdens vårdcentral.
-Hej, mitt namn är Emma. Jag undrar om jag kan beställa tid till vårdcentralen här.
-Till distriktssköterskorna, men inte doktorn. Vad gäller det?
-Jag skulle vilja ha någon slags remiss till någon slags psykolog. Kan jag få det här?
-Våra psykologer jobbar med de som hör till den här vårdcentralen, och just nu finns det ingen möjlighet att ta emot någon ny.
-Nehe...
-Men ring till läkaren.
-Jaha.
-031-65 18 00.
-65 18 00?
-Ja. Tack så mycket!
-Jaha. Tack.

Kanske kan detta vara en bra dag, en bra måndag

Jag visste inte att min kropp kunde göra det den just har gjort. Och än mindre visste jag att det skulle vara så härligt. Nu är den kokt spaghetti.

På tal om spaghetti, så är det nog dags att laga mat. Ska ska ta min spaghettikropp ut till vrån och koka mig lite grönskakssås och nudlar. Eller vad jag nu kan komma på där ute. Any food will do. Just ANY food!

Det finns inte så mycket att säga efter en natt och en lång dusch.

Den här helgen har gett mig en liten glimt av den stundande sommaren. Och påmint mig om hur det var förut.

Jag är nöjd.

I går gjorde jag mig en drink. Jag tyckte att jag var värd det efter 2-timmarspromenad och en väldigt nyttig frukost. Den blev god. Jag gör drinkar väldigt sällan. Tänkte att jag skulle börja göra drinkar lite oftare, därför köpte jag en bok med drinkrecept på bokmässan. Men det ingick visst inte alkohol.

Det finns så mycket jag vill göra mer. Och oftare. Men idag ska jag tvätta. Allt annat får jag spara till nästa helg. Eller den där på.

Just det, jag kanske borde handla idag också. Och ta, i alla fall en liten, promenad. Sedan är jag nog ganska nöjd (vilket jag ju var redan i början av detta inlägg).

Jag är helt ute och cyklar. På tok för trögtänkt för detta nu.

Det är fascinerande att man kan ha så len hud! Jag känner mig som en knottrig krokodil i jämförelse. Jag tycker om len hud. Jag vill ha len hud. Nu ger jag mig!

Vy från Slottsberget:

En lite lättare värld med en liten lättare mulenhet

Jag vaknade i morse (ja, för ca 40 minuter sedan) och undrade. Jag undrade vad jag skulle göra och varför det var så ljust. Varför min väckarklocka inte ringt och varför jag kände mig ganska pigg.

Sedan kom jag på att det var lördag. Och inte vilken lördag som helt. Nej, just den här lördagen. Den första lördagen på en månad (?) utan massa inplanerade aktiviteter som kräver skärpa och energi.

Mina mål idag: äta frukost.

I natt, när jag kom hem, låg det ett litet paket på min hallmatta (och ett brev från något jag först trodde var inkasso, men som visade sig ha med pensionen att göra). Det lilla paketet innehöll en liten kjol. Rutig. Och lite för smal. Men det kanske kan gå. Hur som helst blev jag glad. Det borde ligga små paket på min hallmatta oftare, tycker jag.

Just det, jag har ett mål till; jag tror jag måste duscha. Verkligen!

2009.03.26

Om jag kunde lämna och om jag ville. Om det fanns något kvar och om värmen var på riktigt.

Regnet tog aldrig slut.
Jag bad dig vara någon annan. Något nytt.
Jag sved och skrek.
Du blundade.
Alltid.
Blundade.
Regnet blev till snö och is och det enda som kunde värma.
Sluta tätt.
Jag sved och skrek.

Om jag kunde glömma och om jag ville. Om det fanns något kvar och om värmen var på riktigt.

Du lämnade ett spår.
Jag lämnade dig. Eller någon annan.
Jag sved och skrek.
Du satt tyst.
Alltid.
Tyst.
Ditt spår blev ensamt och utsvultet och jag blev föda.
Ingen alls.
Jag sved och skrek.

Om jag kunde veta och om jag ville. Om det fanns något kvar och om värmen var på riktigt.

Regnet tog aldrig slut.
Jag var trasig redan från början.
Det var nog inte ditt fel.