(Och jag undrar varför jag är ständigt trött)

Igår blev jag, ganska oväntat, väldigt glad när nobelpristagaren i litteratur preneterades. Varför ska jag bli glad över det? Inte blir hennes böcker varken bättre eller sämre. Bara svårare att få tag på i ett par veckor. Sedan väldigt lätta att få tag på (skulle jag tro). (Heter det "få tag på" eller "få tag i"?) Men, å andra sidan, varför ska jag inte vara glad? Jag har ju uppenbarligen uppskattat något som andra också uppskattat (vad spelar det för roll?), jag har ju uppenbarligen gjort val (när jag köpte den första boken (på Ge-kås för övrigt), när jag läste den, när jag köpte andra boken, och så vidare) som enligt det rådande fin-litterära "styret" är genomtänkta och väl accepterande. Är det något att vara glad över? Eller ska jag vara glad för hennes skull? Kanske bara mallig för att jag läste en nobelpristagare innan hon fått priset?

Eftersom jag inte kan reda ut detta just nu, och det egentligen inte alls spelar någon roll, väljer jag att vara glad. Det förlänger livet, har jag hört (och ger mig alltså mer tid att fundera över om jag ska vara glad eller inte).

Tänk om det vore enkelt (och inte så förbannat kallt)

Jag vet inte om det var min smartase idé att laga mat klockan tio igår. Antagligen inte. Men idag har jag hemlagad mat (och det skulle vara ovanligt?). Eller, ja, kan man kalla fiskpinnar hemlagade?

Det var väldigt nära att jag tog cykeln i morse. Jag tog fram mina tjocka strumpor och mina benvärmare. Men sedan såg jag den opåbörjade boken. Jag bestämde mig för att ta bussen. Och läsa. För det är ju nyttigt. (Jag låter kroppen förfalla och hjärnan ta över)

Snart har dessa programledare på p4 Göteborg gått mig lite väl mycket på närverna. Snart kanske jag får ett nervöst sammanbrott. Snart kanske jag skickar ett klagobrev, ringer och skäller, eller byter kanal.

Som vanligt är det tur att jag själv är så mycket bättre. På det mesta, faktiskt. I synnerhet på saker jag aldrig gjort. Så som talat i radio utan att låta aroggant (nej, språkpolisen, jag vet inte hur man stavar det), självgod och nedvärderande (kan aroggant och nedvärderande vara samma sak?).

I morgon är det fredag. I dag är det torsdag. Ville bara säga det. Det kändes som om det behövdes. Nu behövs det inte mer. Nu behövs bara vatten och mat. Och kanske pengar.

Det var ju inte så svårt (för nu tog det väl ändå slut? Eller?)

Jag är trött. Verkligen trött. Tung. Det tar aldrig slut, eller hur? Om jag väl släpper taget kommer det aldrig finnas ett slut. Och om jag håller kvar kommer jag behöva göra det i all oändlighet (som i sig är ett omöjligt uttryck). Det finns en gräns. Eller jag trodde att det fanns. Eller hoppas att det finns. Måste tro att det finns. Som vanligt. Måste tro. Måste veta. Det går inte annars. Måste hålla kvar. I all oändlighet (lika omöjligt som det låter). Jag vet inte om det är mjölksyra eller skavsår. Eller hopplöshet. Men jag måste få tro att det är möjligt. Att det finns ett slut. Jag är verkligen trött. Verkligen.

Det hjälper nog inte att gå ut nu. Det är nog för sent. På alla plan. Jag är en bra människa och gör som en bra människa ska göra. I morgon vaknar jag och är en ny människa.

Jag är en bra människa och kommer inte släppa taget. Det är ju omöjligt.

Jag tror på vecka 41 (men jag tror inte på fula ord)

I helgen bäddade jag sängen. I morse gjorde jag det inte. Det får ju finns någon gräns. Liksom.

Men jag tror veckan kan bli bra (alltså gå fort). Lite undanplockning i lägenheten, lite matematik (kanske), lite tända ljus och te, lite umgänge, lite fest, lite årfyllning, lite glöggskördning. Känns ganska bra. Faktiskt. Lovande, på något sätt. Kanske till och med att jag ser fram emot den. Inte bara helgen, utan hela veckan. Konstigt. Men fint. Jag ska hålla fast det. Kanske skriva en lapp. Eller ta ett kort. Spara.


Tänk vad en stärkande tupplur på bussen och vagnen kan göra. Det blev ju sol.

Det är tur att jag är så mycket bättre

Jag kan acceptera att folk (fantastiskt begrepp!) skriver 'dom' istället för 'de' och 'dem'. Jag kan acceptera förkortningar. Hittepå ord. Felplacerade skiljetecken. Gramatiska fel. Långa meningar. Korta meningar. Meningslösa meningar. Ja, jag kan acceptera det mesta. Men, jag har fruktasvärt svårt att acceptera överdoseringar av utropstecken. (Och med överdosering menar jag utroptecken i VARJE mening (även varannan är jobbigt)) Det går ju inte att läsa en text då man ska utropa varje mening. Det blir inte något flyt, och det finns inte en chans att veta vad som egentligen är det som bör utropas, det viktiga.

Mat-reflektioner i lunchtid

Jag tror inte jag blir lyckligare av god mat. (Då borde jag ju heller inte bli olyckligare av äcklig (eller mindre god) mat) Kanske ska jag sluta försöka bli lycklig av god mat. Och bara äta halvgod mat. Så jag förblir halvlycklig. Det skulle ju också spara pengar. Och pengar vet jag ju att jag blir lycklig av.

Det var väl inte så svårt? Receptet till lycka. Jag ska fixa mig ett patent på det.

En fråga i förbifarten, bara: hur mäter man längden på en ring? ("Det är som att rita upp en 2km lång ring på kartan")

Från buss 772:

Än en gång blir jag förvånad av min elitism. Ibland åker en intressant människa (jag menar inte alls att alla andra är ointressanta) bussen på morgonen. I morse tänkte jag att jag skulle tjuvlyssna lite, och se om människan i fråga verkligen är intressant. Han satt bakom mig och pratade med en annan människa, så jag sänkte musiken i mina lurar (mycket kul ord). Det var ett samtal mellan två människor som inte setts på länge. Kanske hade de gått i samma klass på gymnasiet. Det var inte helt lätt att höra, men jag uppfattade att kvinnan (alltså inte den intressanta människan utan samtalspartnern) ställde följande fråga "Du bor hemma fortfarnade, eller?". Här öppnade jag öronen lite extra, varför vet jag inte riktigt. Kanske var det för att frågan så sällan ställs i sammanhang jag deltar i. Svaret på frågan blev: Ja. Här höjde jag musiken, tittade ut genom fönstret och började fundera på varför den intressanta människan genast blev ointressant. Jag är helt enkelt elitistisk; människor som inte fått sitt fläsk ut ur föräldrabostaden är endera för unga, eller för lata.

Nu kanske man kan tycka att jag borde förfäras av min elitism. Men jag bli bara förvånad. Och lite glad. Faktiskt. Jag har gått runt och varit accepterande. Nu är jag trött på det och vill prova något nytt. Jag vill prova på att vara smaklös.