Att det ska vara så jävla svårt

Nu tror jag att det börjar krisa på riktigt. (Hur kan de ha slut på blåbärssylt?)

Men jag kom upp. Jag duschade. Jag åkte buss. Och så vidare. Det här ska nog gå! (Men jag är lite livrädd och det gör lite ont)

Igår låg det två kuvert på min dörrmatta. Än en gång skrämmer de mig med, vad jag fortfarande tror är, ett inkassoföretag. Det andra kuvertet bar på en kallelse till Carlanderska. Låter inte det lyxigt?

En sammanfattning eller summering av en tom dag (ganska smärtfritt)

Oj. Här är det inte mycket fart, vill jag lova. Klockan blev mycket. Som vanligt. Och jag vill inte ha måndag. Som vanligt. Åh. Jag blir så trött. Det skulle ha behövts en lista eller två.

Mäklarna är ju bra! Och duscha är förbannat skönt.

Jag hänger upp mig på sommaren. Det är där jag kan hitta vad jag behöver. Framtiden. (Planer och fantasier) Sommaren ska bli lång och bra. Jag tror faktiskt på det. På riktigt. Och det är väl så man gör. Tror. På riktigt. Och sedan blir det så. Det har jag hört. Jag ska hitta en användning för det jag har. Det ska bli balans och harmoni. Sommaren ska ge mig det.

Sängen var så skön i morse. Varför kan jag inte vara lika lockad nu? Och nöjd. Och avslappnad.

Istället för bakfylle-pizzan:

En härlig grönsallad, lätt stekta räkor (tack, underbara Jenny!) och vitlöksdressing.

Söndag, helt enkelt

Jag undrar varför jag känner mig så liten. Nej, det vet jag. Men jag undrar vad det ska vara bra för. Varför ska jag hålla på så? Det är dumt och onödigt.

Men vilken helg! Och vilken lördag. Jag minns inte helt vad jag gjorde framåt småtimmarna. Men jag hade kul. (Hur ska jag kunna veta det?) Det som förbryllar mig mest just nu är spegeln. What the hell...?

Nästa vecka är en kort vecka. Håll fast vid det så ska det nog gå bra. Nästa vecka är en kort vecka och det är vår och jag hade en kul helg och jag har så fantastiska vänner och nästa vecka är en kort vecka och allt löser sig tillslut. Det gör det alltid.

Varför skulle det inte?

Dagens plan: överleva.

Det skulle vara gott med något kolsyrat (och, nej, inte cidern i kylskåpet). Kanske pizza? Jag nöjer mig med juicen så länge. Och corn flakes.

Vår i Göteborg:

Tristess och lugn i en härlig symbios

Jag funderar på att släppa alla hämningar. Bara sådär. De går ju alltid att plocka upp igen. Testa att göra precis som jag vill.

Nej, det här blev ju löjligt. Jag gör ju redan precis som jag vill. Gör jag inte det?

Jag har diskat (braa Boss!), nu återstår systemet och mat. Frågan är; vilken ordning? Ska jag tänka effektivt, spontant eller praktiskt? (Effektivt och praktiskt borde ju vara ungefär samma sak (eller kan det vara opraktiskt att vara effektiv? Kanske ineffektivt att vara praktisk?))

Mina naglar går sönder. Det tycker inte jag om. Det är tråkigt. Irriterande. (Varför bryr jag mig?) Men jag har köpt Corn Flakes!

Jag vill ha post idag! Helst en tidskrift. Men om det kniper kan jag väl tänka mig en räkning. Jag vill att det trillar ner något genom mitt brevinkast. (Inte reklam!)

Vad ska Emma inhandla på systemet, tro? Kan det bli vin igen , kanske? Kanske en flaska rött? Kanske något oväntat, som en öl? Man vet aldrig... Det här kan bli spännande! (Det är tur att man har något att fundera på såhär i sjuklighetens dagar)

Ni som håller i och står ut kanske kan få se Emma släppa hämningarna helt (i textform, då). Oooo, en cliffhanger!

Det finns hopp, inte sant?

Solen lyser som aldrig förr, fåglarna kvittrar som om livet hängde på det, jag har precis ätit frukost.

Visst blir man frisk av en lugn promenad i solen?

UR är en trevlig kanal (program?). Kanske är det där jag ska jobba när jag blivit välutbildad och smart. Eller Aftonbladet.

Det är så svårt att förklara, men det är som bakgrunden i en målning; på vissa ställen syns den i alls, men ändå finns, på andra ställen syns den tydligt. Hur som helst finns den alltid där och bär upp resten. Den går inte ta bort utan att ta bort hela målningen.

Jaja. Det där var väl en parentes utan parenteser. Jag är bara lite trött på mig själv och ska nog ta en promenad.