När de stora problemen är för stora kan de små vara stora nog

Nu var jag tillbaka på funderingarna runt facebookgrupper. Kanske kan det verka enkelt på ytan. Men det är så mycket mer komplext än man kan ana. Dagens facebookgruppsfundering:

Ska jag gå med en grupp där de vill "samla alla kristinehamnare"? Är jag kristinehamnare? Jag bor ju inte där. Har inte bott där på tre år. Kommer antagligen aldrig någonsin bo där igen. Vill inte bo där. Men har ändå mitt hjärta, i form av min uppväxt, där.

Komplext!

Emma rekommenderar:

Inlourious Basterds. Filmen, alltså. Den med Brad Pitt, som överskuggas av den lysande Christoph Waltz. Den som Quentin Tarantino regisserat.

Den är bra. Jag säger BRA. Jag säger blodig men bra. Jag säger blodig och bra. (Quentin kan sitt blod, så att säga.) Jag säger över förväntan.

Jag säger: Se den!

Sedan är jag tyst en stund.

Strax innan sängen:

Återigen chockas jag lite lätt av storleken på staden jag bor i. Hur kan vi kalla det storstad? Jag tror att ett behov av något större börjar växa. Eller alltid har växt.

Eller är det bara något nytt jag vill ha?

Med risk för totalt trassel

Sedan jag började det här med att blogga (inte medräknat den tiden då jag skrev "dagbok" på den eminenta siten helgon.net (och någon mer site jag glömt namnet på (synd, det kanske hade varit kul nu)(nej, jag menar inte lunarstorm (skrev jag dagbok där?)) har jag funderat (jaha, där kom det igen) på hur man löser detta med kommentarsvar. Igår fick jag min första kommentar från någon jag inte känner (bortsett från kommentarsvaret jag fick efter att själv ha lämnat en kommentar i en annan blogg). Då blev funderingen aktuell. Igen. Eller för första gången. Det jag funderar på är hur jag svarar. Finns det några regler här? Och om det finns regler, bryr jag mig om att följa dem?

Tills vidare bestämmer jag. Jag är en självständig kvinna och tar mina egna beslut. Jag bestämmer att jag mina kommentarsvar kommer finns under kommentaren jag svarar på. (Såvida svaret inte innehåller något jag inte vill ha att göra med, då svarar jag som en kommentar i kommentarskrivarens blogg (om det finns en sådan))

Så nu vet ni.

(Här tycker jag att vi ska uppmärksamma vad kommentaren från denna, för mig okända människa, betyder; det finns andra än mina vänner (och eventuella stalkers) som läser denna blogg. Förvånande och roligt.)

Ordbajs. Kanske lite väl tidigt. Vad vet jag.

Jag tror det redan är ett känt faktum att jag kanske funderar lite väl mycket. Tyvärr hamnar ganska lite av det här, då mina funderingar tenderar att bli långsökta och mitt minne väl inte är det bästa man kan tänka sig.

I morse, däremot, hade jag två funderingar som verkligen platsar här (och förväntningarna steg i höjden).

Den första funderingen var av det mer vardagliga slaget, och väldigt typisk mig. På mjölkpaketet stod det "Du har ätit ingen frukost". Hur tänkte de där? Ätit ingen frukost? Vad har man då ätit? Vad är en "ingen frukost"? Det hade ju inte varit så svårt att skriva "Du har inte ätit frukost". Jag tror inte barnen skulle ha svårare att förstå.

Den andra funderingen är mindre lättsam, kan man säga. Kanske är den också typisk mig, men betydligt svårare att formulera. Denna fundering handlar om tabun. Jag är väldigt fascinerad av tabun. Dagens tabu jag har uppmärksammat kanske inte ens existerar. Jag vet inte. Men det känns som ett tabu. Det gäller det här med att vara blond, blåögd och bära omkring på en bok som heter "Jag var en arier". Jag vet inte varför, men jag gömde tilteln. När jag fick besök igår lade jag boken med titeln nedåt. När den ligger i min påse känner jag den. Den svider lite. Hade jag känt annorlunda om jag varit mörkhårig? Eller mörkhyad? Eller bara haft en annan ögonfärg? Var är det jag känner, som gör att jag vill gömma titeln på boken? Skuld? Kollektiv skuld? Eller är jag bara rädd att bli betraktad för någon jag inte är, i alla avseenden?

I övrigt är jag bedövad nog för att klara av denna dag. Och jag känner en sällsynt känsla av lugn.

Just nu...

...är jag sugen på gurka.

Dagens bisarra:

Jag vill inte, i alla fall int nu, gå in på det bisarra i detalj. Men det bisarra utspelade sig på en vårdcentral. Mellan mig och en läkare. Jag vet att hon handlade med god vilja som intention, men det blev fel. Konstigt. Bisarrt. Jag ska skriva ner besöket. Kanske når det hit. Kanske inte.