Back to life back to the morgonblogg

Minsann blev jag lite förvånad när Einstein kliver på bossen och sätter sig bakom ratten. Söker han nya utmaningar, tro?

Idag är det ljust. Och jag är trött. Men det är ljust! Och kallt. Men det är ju för i helvete ljust! Kanske finns det hopp även detta år. Kanske kommer det bli vår. Snart. Annars blir mina nagelband arga.

Hemma ligger min mor och min syster och slumrar. Tror jag. De borde inte ha gått upp än. Rent humant borde inte jag heller ha gått upp än. Men det har jag. Det gör mina nagelband lite arga. Eller snarare irriterade. (Irriterande?)

På onsdag är det Popcirkus!

Nu fräsch musik just nu: Metallica - Enter sandman

Jag hade hoppats på ett "Åå, vad fint det blivit", men det fick jag inte. Inte hela världen. Jag fick göra på mitt sedvanliga sätt: "Visst har det blivit fint!?". Funkar det med.

Det plaskar lite i mina stövlar men mattorna är rena.

Jag känner ett behov av att be om ursäkt för att jag inte skriver.Det finns ju ändå de som läser när jag väl gör det. Helt otacksamt av mig att bara strunta i det.

Men jag står inte på båda fötterna just nu.

Foten gör inte så ont längre.

I går. Tror jag. Nej, i förrgår, fick jag lite sympati där jag letat febrilt. Kanske var det till och med empati. Jag blev glad. Och förvånad.

Jag har gjort min lägenhet fin. Det känns väldigt bra. (Är det någon slags redovisning, detta?) Nu kan jag visa min kära mor att jag klarar av att ta hand om mig själv (?) att jag kan fungera normalt (!?).

Det finns inte så mycket kvar att vräka ur mig. Sparlåga känns bra. Jag är ju ganska bra på att spara (jag var ganska bra på att spara).

Men ikväll kommer mor och syster till centralstationen i Göteborg. Det ska bli trevligt. Trots regn och kyla. Trots trött, trött, trött.

Jag ville nog bara säga att jag inte slutat helt. Jag ska bara komma ner på jorden först (upp på jorden?). Det är svårt att skriva på ett ben.

Jag väntade mig aldrig att hitta något då jag inte letade och solen kommer kanske tillbaka en dag

Av någon anledning vill jag springa ut i regnet. Det finns inget regn. Bara snö. Och den ligger redan på marken. Hur ska jag då kunna fånga den? An någon anledning känner jag energi som inte går att översätta till handling eller vakenhet. Det är varmt. Så varmt. Ute är det snö. Av någon anledning är suckarna skönare på kvällen och kudden varmare på dagen. När jag inte är hemma och inte vet. Regnet har jag samlat i burkar som står på mitt golv. Av någon anledning finns det ingen anledning att inte stanna inne. Eller att inte gå ut. Av någon anledning kommer jag snart att sova och inte känna snön. Och kanske kommer jag vara kvar länge. Eller inte alls. Och kanske kommer jag inte att veta varför eller veta precis. Och kanske är jag den enda som inte ligger raklång på ett kallt stengolv men längtar efter det. Det är så varmt. Så varmt. Av någon anledning finns snön bara utomhus och mina grannar har tystnat. Av någon anledning har regnet i mina glas tagit slut och allt som finns kvar är kliande händer och det gör egentligen ingenting. Av någon anledning kan jag inte föreställa mig snön är jag ser himlen och inte föreställa mig en spegelbild när jag bara ser en röd soffa. Kanske är det bra så. Kanske ska jag aldrig springa ut i regn som inte finns. Det är varmt. Så varmt. Och jag är isolerad. Så isolerad. Och snön är kanske vit. Så vit. Av någon anledning vet jag inte svaret på någon fråga. Av någon anledning har jag inga frågor kvar. Bara regnvatten i burkar på golvet. På ett stengolv med kroppar på. Eller på hyllplan jag aldrig riktigt kan nå. Burkar med regnvatten. Hur kan jag veta det? Det kan ju vara snö. Det kan ju vara torrt gräs eller fuktiga löv. Av någon anledning tror jag att jag vet. Av någon anledning låter jag mig tro att jag vet. Av någon anledning kan jag styra sådant. Och styra gör jag. Över himlen som inte kan föreställa sig snö och över golvet som är glänsande rent. Över tanken som gärna vill vandra iväg men egentligen inte har några fötter. Och inga burkar med regnvatten att släcka törsten med. Av någon anledning är det viktigt och det enda som finns just nu. Och av någon anledning kan jag aldrig komma helt nära inpå för att se vad det är. Eller vem det är. Vem det är som snöar på våren och som regnar i mina burkar. Vem det är jag sparar i mina skåp men som aldrig ställer frågor. Som aldrig vet mindre än vad jag gör. Av någon anledning känner jag ett behöv av att aldrig sluta och därför bli den enda kvar. Och det viktigaste. Det är varmt. Så varmt. (Jag vet att snön egentligen inte kan tala, men jag vet vad jag hör och jag hör att snön ber mig om allt detta ikväll.) Egentligen vet jag ingenting. Och har en skräck som inte vill fångas i burkar på golv eller på hyllor. Egentligen vet jag allt. Men av någon anledning tar det slut här.

En ljusglimt:

Det finns hopp för medmänskligheten! Vad glad jag blev när jag hörde (precis nu) att det är en massa biljetter, till fotbolls VM i Sydafrika, reserverade för fattiga och de byggararbetare som byggde arenan.

(Nu vet jag inte om detta framgick helt rätt, men jag kan rätta till det senare)

Jag pulsar inte i snö eller skriver lysande bokstäver, jag börjar varje stycke med "jag" och titta ut på nedtrampat gräs

Jag har varit ganska inaktiv här. Desto mer aktiv inuti. (Eller inte) Jag är väl bara trött på den här kylan som kryper in i alla springor och vrår. Min kropp förfaller! Min hjärna förfaller! (Här skulle jag kunna ha förenklat det hela med att skriva "jag förfaller", men det skulle ju vara lite otydligt vad jag egentligen menade (nu blev det ju väldigt tydligt)) Jag tror jag försöker att lösa min kombination. Så jag kan komma åt skatterna. Kanske hitta en karta över något. Kanske hitta en bunt med hemliga dokument (är man väldigt värmländsk när man vill stava hemliga med ä? (alltså, jag vet att det stavas med e och jag stavade med e, men spontant ville jag först skriva ä))

(Min fot gör ont upp i benet och min potential gör ont in i själen.)

Jag har fikat idag. Det var trevligt. Jag har gått upp, ätit frukost, suckat, jobbat, jobbat, jobbat, tröttnat, falmsat, tröttnat, ätit mat, åkt buss, känt mig utanför, känt mig innanför, frusit, haft pälsmössa på mig, tröttnat, pratat, undvikit, åkt buss, ätit två bananer. Bland annat, alltså.

Antagligen kommer jag ingenstans så länge jag börjar varje stycke med "jag".

Jag hade gjort en lista. Den skulle upp på min anslagstavla. Den försvann. Jag undvek. (Jag förvånades inte (vad är motsatsen till att förvånas?)

Men min hylla är fin.

Den berömda IKEA-passformen:

Härligt fynd på busshållplatsen