Jag trampade nog lite väl djupt i snön och har blivit insnöad (på nytt)

Okej, Göteborg, nu är det så här; när jag kommer tillbaka, på söndag, är det bäst för dig att jag inte ser en enda snöflinga! Get it?

Annars blir det andra bullar. Andra bullar!

Annars då? Jo tack. Det är ju fredag. Och helgen bjuder inte på så många krav. (Just fall back, and you'll be fine...) Kanske lite god mat. Lite uppskattning. Lite obehag. Vem vet?

Det vore ju väldans gott med bullar...

Jag är trött och har ont i huvudet, men jag tror jag har bestämt mig. Jag tänker inte tala om för någon vad jag har bestämt, det blir så verkligt då, men jag tror jag har bestämt mig. Och jag är nöjd med det.

Vi kan kalla det en morgonreflektion

Jag ska bara säga att jag har svårt att förstå vissa hobbys (hur skriver man hobby i pluralis?). Jag kan förstå det där med att sitta framför en dator och delta i en fantasivärld i timmar, jag kan förstå det där med att klippa och klistra ihop en bok med foton, jag kan förstå det där med att pilla med en modelljärnväg i veckor (även om jag själv inte tycker att det skulle vara så fasligt kul). Vad jag inte kan förstå är att någon/några tycks njuta av att smeta hundbajs (eller liknande substans) på bänkarna på hållplatsen Marklandsgatan. Jag bara förstår inte.

Jag suckar och längtar till solen igen

Jag har fått en arbetsplats. En riktig arbetsplats. Som är min (typ). Ni anar inte hur skönt det känns (eller så är det precis vad ni anar).

Ett steg på vägen.

Jag gjorde hummus nyss. Hur stavar man det? Det är gott. Och, oj, så enkelt. Tack Matberedaren (eller tack mamma som köpte den (eller tack Bosch som tillverkade den (eller tack Gud för att jag finns)))

Födelsemärken blöder ganska intensivt.

Ett steg på vägen.

Om några minuter börjar Popcirkus. Trevligt. Sedan är det väl sovdags för oss som inte har så mycket energi i depåerna.

Jag är så sugen på att åka bort. Ta tåget bort. (Jo, jag ska ju ta tåget på fredag, men med "bort" menar jag kanske lite längre (och lite ovanligare) än Kristinehamn) Jag tycker om tåg.

Ibland får jag för mig att det redan är för sent. På många plan. På alla plan. Sedan kommer jag ihåg.

Ett steg på vägen.

I väntan på insikt

Det är nog när jag inser varför jag gör det här som jag kan börja på riktigt igen. Snart, alltså.

Jag har en handlingsplan och en skrivbordshiss. Vad kan gå fel en dag som denna? (Vilken dag, sa vi? Jaha, tisdag. Typiskt!)

Jag har reflekterat över de där "bad hair day"-mössorna. Kan vi inte ha lite fler liknande klädplagg? "Fat day"-klänningar, som döljer uppblåsta magar. "Bad nail day"-vantar. Någon slags "bad face day"-rånarluva, kanske? Jag borde verkligen bli designer eller företagare. Vilka lysande ideér som gror inside.

"Bad work day"-ledighet.

I jakten på dammråttor stora som hus

Jag hade ju kunnat så mycket bättre. Jag kan ju så mycket bättre. Nästa gång ska jag göra det mycket bättre.

(Lektion ett i hur man får sin redan besvärliga prestationsångest att styra livet)

Men egentligen är jag nog bara trött och det hjälper inte att sova. Och det hjälper inte att sitta här och försöka med något andra skulle göra bättre.

(Lektion två i hur man får sin redan besvärliga prestationsångest att styra livet)

I morgon är en ny dag. Och ett nytt liv. Precis som i dag.

Det finns så många ord som inte får plats

I köket gråter jag till lök och TGR LOU. I vardagsrummet önskar jag mig en tupplur på soffan. I sovrummet är det helt tyst. I badrummet torkar vattnet fast i handfatet.

Nämnde jag att jag bor i en etta med kokvrå?

Jag trodde det var vår idag. Det kändes så ute. Senare haglade det, tror jag. Tji fick jag. Och alla andra som hoppades att det var slut på velandet nu.

Igår fastande jag framför Babel. Det kändes som ett bra fastnande. Hoppingivande. På onsdag är det Popcirkus.

Skomakaren har mina skor och det känns bra. Mycket bra. I morgon har jag mina skor igen. Ännu bättre. Bäst av allt är att foten inte gör ont så jag faktiskt kan använda dem också.

Det finns en liten dröm och vision som inte ligger så långt ner just nu. Och allt det där andra (som uppenbarligen inte går att släppa (ens med hjälp trygghet och närhet)) har sjunkit lite. Lite. Lite.

En kollega sa idag: Under skyddsnätet finns ett annat nät, som inte syns.

Anna sa idag: Du är nog starkare än du tror.

Jag sa idag: Vänta ett ögonblick så ska jag koppla dig.

Bara lite såhär på nattkvisten

Det här är verkligen inte hållbart; jag loggar in på min blogg för att be om ursäkt för att jag aldrig skriver något. (Jag skyller fortfarande på min stående på ett ben och på en massa andra saker)

Jag kommer tillbaka. Och det kommer blir bättre än någonsin. Jag kommer bli bättre än någonsin. Vara bättre. Bli bra. Så småningom. Sådär. Det var bara det jag skulle säga.

Annars är det bra.